Månad: november 2025

Jag tror att vi människor är som mest  sanningsenliga när vi är på väg någonstans. inte när vi ser någon i ögonen över en kopp kaffe, eller sitter i soffan hemma hos någon. De stunderna är såklart viktiga och trevliga. Men det är ändå som om sanningen hittar fram lite enklare när också vi är i rörelse. När stegen för oss vidare eller när landskapet sveper förbi genom bilrutan.

Det finns något speciellt med samtalen som uppstår när man sitter i en bil eller går sida vid sida på en promenad. Det är som om orden hittar sin egen rytm, som om de letar sig fram utan att behöva tävla om utrymme eller uppmärksamhet.

Kanske beror det på att man slipper ögonkontakt som ofta hör till vanliga samtal. Eller så handlar det om att man rör sig framåt och att tankarna gör samma sak.

I bilen är världen avgränsad. Bilen blir en liten ö där vardagens brus hålls ute. Man sitter bredvid varandra, istället för mittemot och det gör något med dynamiken. Plötsligt blir det lättare att säga det där som annars kanske känns för stort eller för skört. Vägen den sträcker sig framåt men samtalet tar sin egen riktning. Svänger av när det behövs, saktar in när något är svårt och drar på när det blir lättare.

På en promenad är det tvärtom, den öppna omgivningen gör det lättare att prata. Naturens ljud, den friska luften vidgar inte bara lungorna utan också tankarna. I det öppna känns orden lättare, som om de hittar sin väg av sig själva. I det fria är det verkligen högt till tak! Stegen skapar en rytm, och i den rytmen blir också det svåra mindre tungt att formulera. Vid köksbordet är det betydligt svårare att ta upp det som gnager.

Så nästa gång någon säger “vi måste prata”, föreslå då inte en soffa eller ett mysigt café. Säg istället: “Ska vi ta en promenad?” eller “Vill du åka en sväng?”

/ Urban

I dagens gudstjänst sjöngs Michel Jeff Johnssons sång ”Stormens överman”. En melodi jag hört otaliga gånger de senaste åren, men just idag var det en särskild textrad som berörde mig på ett särskilt sätt: det du ser är inte allt.

Det var som en stilla viskning från livet självt. En påminnelse rakt in i ett av vår tids mest förbisedda problem, vår benägenhet att tro att vi  har hela bilden. Men ofta är det vi förmår se endast ytan, bara en kontur, en slags antydan.

När livet mörknar är det lätt att dra slutsatsen att allt är mörker. Att Gud är frånvarande för att vi inte ser honom, att hoppet är borta för att vi inte känner det.

När livet känns tomt och meningslöst så är det inte hela sanningen. När vi inte ser ljuset betyder det inte att det inte finns där. Det betyder bara att mörkret just nu är närmare. Någon beskrev det så här:

Det vi ser i stunden är inte hela berättelsen. Det är bara ett kapitel, ibland en mening. Livet har en förmåga att fortsätta skriva, även när vi själva tappar pennan.

Tänker att den kristna tron alltid burit denna paradox. Att Gud ofta verkar i det som vi inte kan se. Att när stormen tar över vårt synfält så finns det ändå en hand som håller, även om den inte syns. Det är en tröst men också en utmaning, för vi vill ju så gärna se. Vi vill veta. Vi vill förstå.

Men kanske finns det en djupare frihet i att inse att det faktiskt inte är vår uppgift att ha hela bilden, och att Gud inte är beroende av vår upplevelse för att vara närvarande.

Vi sträcker oss mot Gud, efter hopp och mening. Men ändå är det ofta som ett svagt eko vi uppfattar det än som ett tydligt svar. Men vi fortsätter ändå. Kanske just för att vi anar att verkligheten rymmer mer än vad våra ögon förmår uppfatta.

Det gäller inte bara i det andliga, utan i mötet med varandra. Vi möter människor varje dag och tror att vi vet vilka de är. Men vi ser bara fragment, glimtar av människor.

Det vi ser är ofta bara ytan av en kamp vi inte känner till. Den spralliga kollegan kanske skrattar för att det är det enda som håller henne uppe. Den som verkar kall kanske bara försöker överleva dagen utan att brista. Bakom ett trött leende kan det finnas en hel natt av oro. Bakom ord som skaver kan det gömma sig en berättelse som aldrig fått läka.

Det du ser är inte allt. Det är en uppmaning till varsamhet. Till ödmjukhet. Till att dra slutsatsen att det alltid finns mer att förstå än det som ligger vid ytan, både i livet, i den andre och i oss själva.

Livet, det är större och djupare än våra perspektiv. Människan bär inom sig lager av erfarenheter, känslor och mysterier som aldrig helt kan fångas av våra tolkningar. Och Gud, oavsett hur vi förstår eller upplever det gudomliga finns närmare vårt hjärta och vår verklighet än våra svaga och skiftande känslor förmår att uttrycka i stunden.

/ Urban

Jag lever med en pacemaker, en liten men pålitlig apparat som vakar över mig. Läkarna säger att jag inte kan känna skillnaden mellan de slag som kommer från mitt eget hjärta och de som pacemakern hjälper till med. Men ibland tror jag att jag gör det. I vissa stunder känns det som att jag uppfattar den där hjälpen, att den där lilla apparaten griper in och tar över ett slag eller två.

Hur kan de vara så säkra på att man inte kan känna när pacemakern ger sina impulser? Har de själva ens en pacemaker inopererad?

När jag tänker på pacemakern fylls jag ofta av en enorm tacksamhet. Tänk att de kunde upptäcka felet och dessutom åtgärda det. Att en så liten apparat kan ge mig tryggheten att inte längre behöva oroa mig för att plötsligt svimma. Men egentligen borde jag vara minst lika tacksam för alla de där vanliga, naturliga hjärtslagen. De som inte kommer från pacemakern, utan från livet självt.

Tänker att vi människor ägnar stor del av livet åt att vänta. Vi väntar på att något stort och betydelsefullt ska inträffa, på att livet ska ta fart, på att vi ska hinna ikapp oss själva. Tankarna de dras lätt bakåt mot det som redan hänt eller framåt mot det som kanske kommer. Men då missar vi det enda som verkligen finns, ögonblicket som pågår just nu.

Det största ögonblicket i livet är nu, just detta hjärtslag. Inte för att livet alltid är enkelt. Inte för att varje stund är trivsam och fylld av glädje. Utan för att nuet är det enda jag faktiskt har. Det enda som är verkligt. Det enda som är givet mig.

Kanske är det just därför våra hjärtan slår, för att påminna oss, gång på gång: Du lever. Just nu. Hjärtslagen viskar om Guds närvaro och påminner om att varje ögonblick är en gåva från honom..

/ Urban

Ibland känns livet som ett novembermörker. Det där täta, nästan kompakta mörkret som breder ut sig över dagarna och gör att man nästan glömmer hur värmen från solen en gång brukade kännas.  Det handlar inte bara om årstiden, det sitter i kroppen, i tröttheten som aldrig riktigt släpper, i de där tankarna som gör att man undrar om man någonsin kommer vakna med en känsla av lättnad i bröstet igen.

Men så händer något. En dag, ofta utan förvarning så kommer snön, molnen spricker upp och solen hittar tillbaka. Och fast den bara är där några få timmar så märker man det direkt: hur människor lyfter blicken, hur stegen blir lite lättare, hur den inre rösten plötsligt låter en aning trevligare.

Det är som att kroppen minns något man själv glömt. Att mörkret aldrig definierar hela bilden, den råkar bara ligga överst just nu. Att årstidernas växlingar inte bara är naturens cykler utan också våra egna. Och så dyker den där tanken upp, om bara en månad vänder det. Då går vi mot ljusare tider igen.

Det finns en sorts inbyggd existentiell tröst i årshjulet. Ljuset återvänder alltid, även om det kan vara svårt att tro det när mörkret är som mest kompakt. Kanske är det därför november är en så märklig månad. Den är både den värsta och nödvändig på samma gång.

Kanske är det just nu, under den här perioden, som vi lär oss mest om oss själva. Hur man orkar vidare när motivationen tryter. Hur man upptäcker små glimtar av mening när världen runt omkring inte erbjuder mycket att hålla fast vid. Hur man märker att man faktiskt klarar mer än man trodde, bara för att man tvingas leta efter ljus i en tillvaro som annars ligger i skymning.

/ Urban

Det finns ett märkligt fenomen som smugit sig in i våra samtal. Det märks knappt först, som en lätt vindpust som ingen fäster någon större uppmärksamhet vid. Men det finns där, varje gång någon berättar något roligt, något fint, något de har varit med om.

Och så händer det. Någon ofta i all välmening, svarar med en berättelse som är lite större, lite sjukare och lite roligare. Det händer utan att man ens tänker på det. Det är som en reflex. Någon delar något kul, och hjärnan börjar genast rota runt i sitt eget arkiv: ”Har jag upplevt något liknande? Något ännu lite coolare?”

Tror egentligen inte att det handlar om att vilja vara bäst, utan snarare att det är en reflex. Vi gör det för att skapa samhörighet, men resultatet blir ofta det motsatta: vi tar bort fokus från personen som just berättat något och flyttat det istället till oss själva.

Jag tror egentligen inte att det handlar om ego. Det handlar snarare om att vi är ovana vid tystnad och är rastlösa i våra samtal. Vi är så snabba att svara, fylla i, utveckla, bräcka och jämföra att vi ibland glömmer varför vi pratar med varandra över huvud taget. Det är faktiskt lite ironiskt att vi i vår iver att visa att vi förstår och känner igen oss ofta råkar ta ifrån den andre personen utrymmet för sin berättelse.

Tänk om vi kunde lyssna utan att direkt börja förbereda vår egen historia, som om samtalet vore en stafettpinne vi måste rycka åt oss så fort den närmar sig?

När någon delar något roligt de varit med om är det inte en uppmaning till att bräcka dem. Det är ett förtroende. Ett litet gläntande på dörren till deras värld. Och det är faktiskt rätt fint att få stå där i dörröppningen och bara titta in en stund utan att tränga sig förbi för att visa hur det ser ut hemma hos oss.

Samtidigt handlar det inte om att man alltid ska sitta tyst. Ibland ska man ju berätta om sina egna upplevelser, för det är så vi lär av varandra och får samtalet att växa. Det är en balans. Skillnaden ligger i hur och när.

Om någon berättar något med stolthet eller glädje, kan man låta dem få ha den stunden innan man själv kliver in. Man kan lyssna färdigt, ställa frågor, visa intresse. Och sen kanske dela sin egen historia, inte för att bräcka, utan för att bygga vidare.

De riktigt bra samtalen handlar inte om att vinna, utan om att turas om. Ibland är man den som pratar, ibland den som lyssnar. Och ibland är det faktiskt mer imponerande att vara den som lyssnar bäst, än den som har de mest spektakulära historierna.

/ Urban

Idag stod jag på Torp, bakom ett bord med nybakta kladdkakor och min bok Att resa sig och gå vidare. En märklig kombination, kan man tycka, men på en marknad är allt tillåtet. Många kom fram, log, bläddrade i boken. Och så kom den där meningen, om och om igen:

“Verkar väldigt intressant, finns den som ljudbok? Jag läser inte.”

Det sades utan skam, utan ursäkt. Bara som ett konstaterande ungefär som att jag förr sade ”jag dricker inte kaffe.”

Och jag stod där och funderade: har folk slutat läsa?

Det är lätt att sucka och påstå att det är så. Att skylla på skärmarna, på snabba klipp och stressade liv. Men när jag mötte människorna framför mig var det något annat som slog mig. De var genuint nyfikna. De ville fortfarande ta in berättelser, men på ett annat sätt. I bilen, på promenaden, i tvättstugan och vid diskbänken. De vill ha sällskap i form av en röst, någon som följer dem medan de gör något annat.

Och sanningen är att jag själv är likadan. Jag sätter ofta på en podd när jag lagar mat, diskar eller hänger tvätt. Berättelser som får följa mig genom vardagens sysslor.

Ändå kan jag inte låta bli att känna en liten sorg, för det är något speciellt att hålla i en bok. Det långsamma bläddrandet, som tvingar tanken att stanna upp. Läsandet som inte fyller en lucka utan skapar en, ett utrymme där man får vara ifred med sina egna tankar och någon annans ord. En bok kräver närvaro, vår uppmärksamhet och den närvaron får vi inte låta gå förlorad.

Men kanske ska jag någon gång lyssna på deras behov och låta boken få en röst 🤔.

/ Urban

PS. Trots att många frågade efter ljudbok är jag riktigt nöjd med dagens försäljning av böcker DS.

Häromdagen läste jag en intervju i tidningen Dagen med teologen, författaren och poddaren Kate Bowler. Rubriken löd: ”Gud, jag tror att du kan förändra saker om du vill, så varför gör du inte det?”

De orden grep tag i mig och det var just den meningen som fick mig att stanna upp och börja skriva den här texten. En text som jag tänker hör hemma just nu, mitt i november mörkret, när dagarna är korta och tankarna gärna söker sig inåt.

Tänker att vi alla längtar efter att få känna oss sedda, älskade, utvalda. Att Gud ska dyka upp i vår livsberättelse, bli en del av vårt liv på riktigt. Inte bara som en tanke, utan som en närvaro.

En del kämpar med sjukdom och smärta i kroppen, andra med depression, oro eller livets omständigheter. I det tysta stiger frågan fram, ibland som en viskning, ibland som ett rop: Var är du, Gud?

Jag känner igen den frågan. Jag har själv burit den inom mig. Det är en fråga som väcks när livet gör ont, när det vi hoppades på inte blev som vi tänkt, eller när tystnaden från himlen känns alltför tung att bära.

Gud, jag tror att du kan förändra saker om du vill. Så varför gör du inte det?

Kate Bowler

Det är en bön som bär både tro och förtvivlan på samma gång. Den kommer ur övertygelsen om att Gud är god, men också ur smärtan i att inte alltid förstå hans vägar.

Problemet kanske är att vi ofta förväntar oss att Gud ska komma till oss på våra villkor. Vi vill ha en Gud som handlar tydligt och kraftfullt, som gör det omöjliga möjligt. Samtidigt säger min erfarenhet att det heliga ofta tycks gömma sig någon annanstans. I det stilla, i tystnaden, i väntan, mitt i det som blir oförändrat.

Kanske är Gud inte alltid den som förändrar omständigheterna, utan den som stannar kvar i dem. Att han inte alltid kommer för att lösa, utan för att dela. Kanske är närvaron i sig svaret, även när allt annat känns tyst. Att när bönen verkar eka tomt kanske det inte betyder att Gud är frånvarande, utan att han redan är där, mitt i allt som är trasigt.

Han kommer inte alltid som den som gör undret, utan som en stilla närhet, en oväntad tröst, en slags inre frid som lägger sig över det som skaver. Som handen som bär när jag inte längre orkar, som styrkan jag inte visste att jag hade kvar.

Kanske är det just där närheten med Gud börjar, inte i de snabba svaren utan i viljan att dröja kvar i det som fortfarande är oklart. När vi vågar bära våra frågor inför honom och låter honom vara Gud och oss själva vara människor som längtar, öppna för att bli burna genom det vi inte greppar.

/ Urban

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på ordet förlåtelse. Anledningen är att söndagens predikan tog sin utgångspunkt i de välkända orden ur Herrens bön: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Har också burit med mig en fråga som jag fick under skrivandet av min bok Att resa sig och gå vidare: ”Har du förlåtit gärningsmannen?”

Det är en fråga som tränger sig på och nästan kräver ett svar. Som om förlåtelse vore slutpunkten i varje berättelse om svek, övergrepp eller brott. Som om hela resan skulle mätas i just den handlingen: att släppa taget, att lägga ner stenen, att gå vidare.

Som om förlåtelsen vore ett slags bevis på att jag gått vidare. Som om min styrka kunde mätas i hur vänligt jag tänker om den som en gång bröt sönder mitt liv.

Men sanningen är att jag inte vet.

Vi tror ofta att förlåtelse är något som sker mellan två personer. En som ber om förlåtelse och en som ger den. Men ibland är det inte så. Ibland är förlåtelse något man gör helt ensam, utan ord, utan publik, utan bekräftelse, utan att någon ens vet att det äger rum.

Att förlåta någon som aldrig bett om det är som att arbeta i mörker. Det är ett ensamt arbete med bara sina egna känslor som sällskap: hat, besvikelse, ilska och sorg. Till slut handlar det kanske inte om den man förlåter utan mer om friheten att inte längre bära honom inom sig. För hat och bitterhet är tunga bördor att bära.

Hur gör man då?

Man börjar med att erkänna det som hänt och det utan att förminska eller sopa undan. Smärtan behöver få ett namn för att kunna lämna kroppen.

Sedan tillåter man sig att känna allt det där som man kanske försökt trycka undan. Ilskan, orättvisan, maktlösheten. Och att känna är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att man lever, att man är mänsklig..

Och när man har tillåtit sig att känna allt som behöver kännas, kan man till sist säga:
”Jag släpper detta nu. Inte för hans skull, utan för min egen.”

Förlåtelse betyder inte att det som hände var rätt. Det betyder inte att man glömmer. Det betyder bara att man vägrar ge den makt över framtiden.

Den okända mannen, han som gick vidare utan att vända sig om, kommer kanske aldrig förstå vad han orsakade och lämnade efter sig. Men det spelar mindre roll nu. För förlåtelsen var inte en gåva till honom, den var till mig själv.

Så vad menar jag egentligen med att jag inte vet om förlåtit?

Jo, jag menar att jag i mitt inre har förlåtit honom för min egen skull, men jag vet inte hur jag skulle känna och reagera om han verkligen stod framför mig och bad om förlåtelse.

/ Urban

Vi pratar ofta om balans som om det vore något vi kan uppnå, bocka av och sedan leva lyckliga i alla våra dagar. Som om det bara handlade om att möblera om lite i själen. Om vi bara kunde flytta möbeln ett par centimeter åt höger, vrida lite, få den i rätt vinkel så skulle allt fall på plats och livet bli lugnt och harmoniskt.

Men balans är inte en möbel som väntar på att monteras efter att vi läst instruktionerna noggrant. Det är inte ens ett substantiv, även om vi envisas med att behandla det så.

Balans är ett verb. En handling vi upprepar dag efter dag. Det är som en lina jag varje dag balanserar på.

Titta på någon som står på ett ben. På avstånd kan det se stadigt och enkelt ut. Men går du närmare ser du hur kroppen intensivt arbetar med små justeringar för att hålla balansen. Fotleden parerar, knät finjusterar, höften vrider sig en aning åt ena sidan för att förhindra att kroppen faller åt den andra. Allting är i rörelse för att hålla balansen..

Vi pratar ofta om balans som att det handlar om att göra färre saker. Och ibland är det sant. Vi behöver säga nej för att kunna säga ja till det som verkligen betyder något. Ibland behöver vi medvetet avstå från saker för att vila, pausa, orka och må bra.

Men allt kan inte skalas bort. Vissa saker i livet är tunga, viktiga, oersättliga. De ryms där de ryms, och vi får lära oss att leva med dem.

Livet är ingen rak linje där man bara lägger till och drar ifrån tills allt blir jämnt och harmoniskt. Livet är snarare ett ständigt skiftande landskap, där det enda vi med säkerhet kan säga är att allt förändras. Så kanske handlar balans inte om att skapa en perfekt fördelning av tid, energi och känslor, utan om att svara på livet medan det pågår. Att justera. Ompröva. Skifta vikt från ena benet till det andra.

Vi står inte i balans. Vi balanserar.

Och plötsligt blir det inte längre ett misslyckande att känna sig lite ostadig. Det är så det ska kännas. Det är så vi vet att vi lever.

/ Urban

Det talas ofta om att vi ska leva i nuet, att fånga dagen och ta vara på varje ögonblick. Det låter vackert, men i praktiken är det inte alltid så enkelt. Ögonblicken är ju så olika. Stunder av glädje, skratt, kärlek och livskraft blandas med ögonblick av smärta, sorg och skräck, sådant vi helst av allt vill glömma.

Men vad händer om vi ser på ögonblicken på ett annat sätt, som platser där Gud möter oss?

Låt varje dag, varje ögonblick i ditt liv vara en ny sida. Bibeln säger att Gud är där, på var och en av dem. Men det är olika svårt att hitta honom på olika sidor

John Ortberg

Jag tror inte att allt som sker i livet är Guds vilja. Men jag tror att han finns där, mitt i allt som händer, även om det inte alltid känns så.

Ibland är hans närvaro dold bakom smärtan och förvirringen. När livet stormar som värst kan det vara svårt att förstå eller tro att han är där. Först i efterhand, när stormen har lagt sig, anar vi att han hela tiden fanns där och bar oss genom det vi inte orkade bära själva.

I vår kultur talar vi ofta om att ta vara på ögonblicket och fånga dagen, men trots att sådana tankar ger uttryck för en djup längtan hos oss tycks de inte vara tillräckligt starka för att kunna förvandla oss. Jag tror att det beror på att det aldrig var meningen att vi skulle fånga några dagar, eftersom ögonblick och dagar, liksom tidningssidor, kan vara fyllda med både dåliga och goda nyheter. Det är inte meningen att vi ska ta vara på ögonblicket, utan på Gud. Ögonblick kan vara goda och onda: Gud är aldrig någonting annat än God. Ögonblicken är bara de platser där vi möter honom. Varje ögonblick. Från och med nu.

John Ortberg

John Ortberg menar att vi inte är kallade att ta vara på ögonblicket, utan på Gud. Jag tror att han både har rätt och fel, för även om Gud är livets centrum, vill jag ändå hålla fast vid att ögonblicken i livet har betydelse. Det är ju våra upplevelser och erfarenheter, både de ljusa och de mörka, som formar oss, och hjälper oss att växa som människor.

Men samtidigt är det just där Gud möter oss, i de små och stora ögonblicken som tillsammans väver ihop vår vardag. Inte bara i gudstjänsten, lovsångerna, stillheten och bönen, utan också i skrattet runt köksbordet, i sorgen som gör hjärtat tungt, i förvirringen när vi inte vet vägen framåt och i tacksamheten som plötsligt kommer inifrån.

Gud finns inte bara i det vi uppfattar som andligt, utan även i allt det mänskliga och vardagliga. Det är där, mitt i det ofullkomliga, som jag ibland känner hans närvaro, anar honom eller undrar vart han tagit vägen?

 / Urban