Allhelgonahelgen är en vacker och viktig påminnelse om att livet inte varar för evigt, åtminstone inte här. Det är en bitterljuv helg som rymmer så mycket på en gång: sorg, saknad och smärta men också värmen och tacksamheten från alla ljusa minnen. Det är en tid att minnas, att sörja, men också att hoppas. För någonstans i allt det svåra finns en stilla visshet om att vi en dag ska mötas igen.
Sorgens land gränsar till livets land, till uppståndelsens land, där allt blir nytt, och till evighetens land där all smärta stillas och varje tår torkas.
Och han skall torka alla tårar från deras ögon, och döden skall inte finnas mer, och ingen sorg, ingen gråt ingen plåga skall finnas mer. Ty det som var förr är borta.
Uppenbarelseboken 21:4
Tänk dig att du står vid havet och långt borta vid horisonten ser du en båt, du följer henne med blicken så länge du kan. Först ser du båten tydligt, sedan blir den till en liten prick och plötsligt så försvinner hon bakom horisonten. Men båten har bara försvunnit ur vårt synfält. För just när vi säger: – Nu är hon borta! Finns det någon annan som ser båten närma sig och ropar: – Nu kommer hon!
När båten försvinner vid horisonten, när någon vi älskar dör, får vi försöka hålla kvar den bilden: hon är inte borta. Hon har bara kommit fram någon annanstans.
Och en dag, när det är vår tur att kasta loss, kanske någon ser oss segla bort och någon annan, där på andra sidan, ler och säger: ”Nu kommer han.”
Horisonten är inte slutet, det är början på något nytt. Där tar himlen vid.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 