Balans är ett verb

Vi pratar ofta om balans som om det vore något vi kan uppnå, bocka av och sedan leva lyckliga i alla våra dagar. Som om det bara handlade om att möblera om lite i själen. Om vi bara kunde flytta möbeln ett par centimeter åt höger, vrida lite, få den i rätt vinkel så skulle allt fall på plats och livet bli lugnt och harmoniskt.

Men balans är inte en möbel som väntar på att monteras efter att vi läst instruktionerna noggrant. Det är inte ens ett substantiv, även om vi envisas med att behandla det så.

Balans är ett verb. En handling vi upprepar dag efter dag. Det är som en lina jag varje dag balanserar på.

Titta på någon som står på ett ben. På avstånd kan det se stadigt och enkelt ut. Men går du närmare ser du hur kroppen intensivt arbetar med små justeringar för att hålla balansen. Fotleden parerar, knät finjusterar, höften vrider sig en aning åt ena sidan för att förhindra att kroppen faller åt den andra. Allting är i rörelse för att hålla balansen..

Vi pratar ofta om balans som att det handlar om att göra färre saker. Och ibland är det sant. Vi behöver säga nej för att kunna säga ja till det som verkligen betyder något. Ibland behöver vi medvetet avstå från saker för att vila, pausa, orka och må bra.

Men allt kan inte skalas bort. Vissa saker i livet är tunga, viktiga, oersättliga. De ryms där de ryms, och vi får lära oss att leva med dem.

Livet är ingen rak linje där man bara lägger till och drar ifrån tills allt blir jämnt och harmoniskt. Livet är snarare ett ständigt skiftande landskap, där det enda vi med säkerhet kan säga är att allt förändras. Så kanske handlar balans inte om att skapa en perfekt fördelning av tid, energi och känslor, utan om att svara på livet medan det pågår. Att justera. Ompröva. Skifta vikt från ena benet till det andra.

Vi står inte i balans. Vi balanserar.

Och plötsligt blir det inte längre ett misslyckande att känna sig lite ostadig. Det är så det ska kännas. Det är så vi vet att vi lever.

/ Urban