Jag har förlåtit, men vet inte hur jag skulle reagera

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på ordet förlåtelse. Anledningen är att söndagens predikan tog sin utgångspunkt i de välkända orden ur Herrens bön: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Har också burit med mig en fråga som jag fick under skrivandet av min bok Att resa sig och gå vidare: ”Har du förlåtit gärningsmannen?”

Det är en fråga som tränger sig på och nästan kräver ett svar. Som om förlåtelse vore slutpunkten i varje berättelse om svek, övergrepp eller brott. Som om hela resan skulle mätas i just den handlingen: att släppa taget, att lägga ner stenen, att gå vidare.

Som om förlåtelsen vore ett slags bevis på att jag gått vidare. Som om min styrka kunde mätas i hur vänligt jag tänker om den som en gång bröt sönder mitt liv.

Men sanningen är att jag inte vet.

Vi tror ofta att förlåtelse är något som sker mellan två personer. En som ber om förlåtelse och en som ger den. Men ibland är det inte så. Ibland är förlåtelse något man gör helt ensam, utan ord, utan publik, utan bekräftelse, utan att någon ens vet att det äger rum.

Att förlåta någon som aldrig bett om det är som att arbeta i mörker. Det är ett ensamt arbete med bara sina egna känslor som sällskap: hat, besvikelse, ilska och sorg. Till slut handlar det kanske inte om den man förlåter utan mer om friheten att inte längre bära honom inom sig. För hat och bitterhet är tunga bördor att bära.

Hur gör man då?

Man börjar med att erkänna det som hänt och det utan att förminska eller sopa undan. Smärtan behöver få ett namn för att kunna lämna kroppen.

Sedan tillåter man sig att känna allt det där som man kanske försökt trycka undan. Ilskan, orättvisan, maktlösheten. Och att känna är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på att man lever, att man är mänsklig..

Och när man har tillåtit sig att känna allt som behöver kännas, kan man till sist säga:
”Jag släpper detta nu. Inte för hans skull, utan för min egen.”

Förlåtelse betyder inte att det som hände var rätt. Det betyder inte att man glömmer. Det betyder bara att man vägrar ge den makt över framtiden.

Den okända mannen, han som gick vidare utan att vända sig om, kommer kanske aldrig förstå vad han orsakade och lämnade efter sig. Men det spelar mindre roll nu. För förlåtelsen var inte en gåva till honom, den var till mig själv.

Så vad menar jag egentligen med att jag inte vet om förlåtit?

Jo, jag menar att jag i mitt inre har förlåtit honom för min egen skull, men jag vet inte hur jag skulle känna och reagera om han verkligen stod framför mig och bad om förlåtelse.

/ Urban