Häromdagen läste jag en intervju i tidningen Dagen med teologen, författaren och poddaren Kate Bowler. Rubriken löd: ”Gud, jag tror att du kan förändra saker om du vill, så varför gör du inte det?”
De orden grep tag i mig och det var just den meningen som fick mig att stanna upp och börja skriva den här texten. En text som jag tänker hör hemma just nu, mitt i november mörkret, när dagarna är korta och tankarna gärna söker sig inåt.
Tänker att vi alla längtar efter att få känna oss sedda, älskade, utvalda. Att Gud ska dyka upp i vår livsberättelse, bli en del av vårt liv på riktigt. Inte bara som en tanke, utan som en närvaro.
En del kämpar med sjukdom och smärta i kroppen, andra med depression, oro eller livets omständigheter. I det tysta stiger frågan fram, ibland som en viskning, ibland som ett rop: Var är du, Gud?
Jag känner igen den frågan. Jag har själv burit den inom mig. Det är en fråga som väcks när livet gör ont, när det vi hoppades på inte blev som vi tänkt, eller när tystnaden från himlen känns alltför tung att bära.
Gud, jag tror att du kan förändra saker om du vill. Så varför gör du inte det?
Kate Bowler
Det är en bön som bär både tro och förtvivlan på samma gång. Den kommer ur övertygelsen om att Gud är god, men också ur smärtan i att inte alltid förstå hans vägar.
Problemet kanske är att vi ofta förväntar oss att Gud ska komma till oss på våra villkor. Vi vill ha en Gud som handlar tydligt och kraftfullt, som gör det omöjliga möjligt. Samtidigt säger min erfarenhet att det heliga ofta tycks gömma sig någon annanstans. I det stilla, i tystnaden, i väntan, mitt i det som blir oförändrat.
Kanske är Gud inte alltid den som förändrar omständigheterna, utan den som stannar kvar i dem. Att han inte alltid kommer för att lösa, utan för att dela. Kanske är närvaron i sig svaret, även när allt annat känns tyst. Att när bönen verkar eka tomt kanske det inte betyder att Gud är frånvarande, utan att han redan är där, mitt i allt som är trasigt.
Han kommer inte alltid som den som gör undret, utan som en stilla närhet, en oväntad tröst, en slags inre frid som lägger sig över det som skaver. Som handen som bär när jag inte längre orkar, som styrkan jag inte visste att jag hade kvar.
Kanske är det just där närheten med Gud börjar, inte i de snabba svaren utan i viljan att dröja kvar i det som fortfarande är oklart. När vi vågar bära våra frågor inför honom och låter honom vara Gud och oss själva vara människor som längtar, öppna för att bli burna genom det vi inte greppar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 