Idag stod jag på Torp, bakom ett bord med nybakta kladdkakor och min bok Att resa sig och gå vidare. En märklig kombination, kan man tycka, men på en marknad är allt tillåtet. Många kom fram, log, bläddrade i boken. Och så kom den där meningen, om och om igen:
“Verkar väldigt intressant, finns den som ljudbok? Jag läser inte.”
Det sades utan skam, utan ursäkt. Bara som ett konstaterande ungefär som att jag förr sade ”jag dricker inte kaffe.”
Och jag stod där och funderade: har folk slutat läsa?
Det är lätt att sucka och påstå att det är så. Att skylla på skärmarna, på snabba klipp och stressade liv. Men när jag mötte människorna framför mig var det något annat som slog mig. De var genuint nyfikna. De ville fortfarande ta in berättelser, men på ett annat sätt. I bilen, på promenaden, i tvättstugan och vid diskbänken. De vill ha sällskap i form av en röst, någon som följer dem medan de gör något annat.
Och sanningen är att jag själv är likadan. Jag sätter ofta på en podd när jag lagar mat, diskar eller hänger tvätt. Berättelser som får följa mig genom vardagens sysslor.
Ändå kan jag inte låta bli att känna en liten sorg, för det är något speciellt att hålla i en bok. Det långsamma bläddrandet, som tvingar tanken att stanna upp. Läsandet som inte fyller en lucka utan skapar en, ett utrymme där man får vara ifred med sina egna tankar och någon annans ord. En bok kräver närvaro, vår uppmärksamhet och den närvaron får vi inte låta gå förlorad.
Men kanske ska jag någon gång lyssna på deras behov och låta boken få en röst 🤔.
/ Urban
PS. Trots att många frågade efter ljudbok är jag riktigt nöjd med dagens försäljning av böcker DS.
Urbans Tankar och Funderingar 