Det finns ett märkligt fenomen som smugit sig in i våra samtal. Det märks knappt först, som en lätt vindpust som ingen fäster någon större uppmärksamhet vid. Men det finns där, varje gång någon berättar något roligt, något fint, något de har varit med om.
Och så händer det. Någon ofta i all välmening, svarar med en berättelse som är lite större, lite sjukare och lite roligare. Det händer utan att man ens tänker på det. Det är som en reflex. Någon delar något kul, och hjärnan börjar genast rota runt i sitt eget arkiv: ”Har jag upplevt något liknande? Något ännu lite coolare?”
Tror egentligen inte att det handlar om att vilja vara bäst, utan snarare att det är en reflex. Vi gör det för att skapa samhörighet, men resultatet blir ofta det motsatta: vi tar bort fokus från personen som just berättat något och flyttat det istället till oss själva.
Jag tror egentligen inte att det handlar om ego. Det handlar snarare om att vi är ovana vid tystnad och är rastlösa i våra samtal. Vi är så snabba att svara, fylla i, utveckla, bräcka och jämföra att vi ibland glömmer varför vi pratar med varandra över huvud taget. Det är faktiskt lite ironiskt att vi i vår iver att visa att vi förstår och känner igen oss ofta råkar ta ifrån den andre personen utrymmet för sin berättelse.
Tänk om vi kunde lyssna utan att direkt börja förbereda vår egen historia, som om samtalet vore en stafettpinne vi måste rycka åt oss så fort den närmar sig?
När någon delar något roligt de varit med om är det inte en uppmaning till att bräcka dem. Det är ett förtroende. Ett litet gläntande på dörren till deras värld. Och det är faktiskt rätt fint att få stå där i dörröppningen och bara titta in en stund utan att tränga sig förbi för att visa hur det ser ut hemma hos oss.
Samtidigt handlar det inte om att man alltid ska sitta tyst. Ibland ska man ju berätta om sina egna upplevelser, för det är så vi lär av varandra och får samtalet att växa. Det är en balans. Skillnaden ligger i hur och när.
Om någon berättar något med stolthet eller glädje, kan man låta dem få ha den stunden innan man själv kliver in. Man kan lyssna färdigt, ställa frågor, visa intresse. Och sen kanske dela sin egen historia, inte för att bräcka, utan för att bygga vidare.
De riktigt bra samtalen handlar inte om att vinna, utan om att turas om. Ibland är man den som pratar, ibland den som lyssnar. Och ibland är det faktiskt mer imponerande att vara den som lyssnar bäst, än den som har de mest spektakulära historierna.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 