Ibland känns livet som ett novembermörker. Det där täta, nästan kompakta mörkret som breder ut sig över dagarna och gör att man nästan glömmer hur värmen från solen en gång brukade kännas. Det handlar inte bara om årstiden, det sitter i kroppen, i tröttheten som aldrig riktigt släpper, i de där tankarna som gör att man undrar om man någonsin kommer vakna med en känsla av lättnad i bröstet igen.
Men så händer något. En dag, ofta utan förvarning så kommer snön, molnen spricker upp och solen hittar tillbaka. Och fast den bara är där några få timmar så märker man det direkt: hur människor lyfter blicken, hur stegen blir lite lättare, hur den inre rösten plötsligt låter en aning trevligare.
Det är som att kroppen minns något man själv glömt. Att mörkret aldrig definierar hela bilden, den råkar bara ligga överst just nu. Att årstidernas växlingar inte bara är naturens cykler utan också våra egna. Och så dyker den där tanken upp, om bara en månad vänder det. Då går vi mot ljusare tider igen.
Det finns en sorts inbyggd existentiell tröst i årshjulet. Ljuset återvänder alltid, även om det kan vara svårt att tro det när mörkret är som mest kompakt. Kanske är det därför november är en så märklig månad. Den är både den värsta och nödvändig på samma gång.
Kanske är det just nu, under den här perioden, som vi lär oss mest om oss själva. Hur man orkar vidare när motivationen tryter. Hur man upptäcker små glimtar av mening när världen runt omkring inte erbjuder mycket att hålla fast vid. Hur man märker att man faktiskt klarar mer än man trodde, bara för att man tvingas leta efter ljus i en tillvaro som annars ligger i skymning.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 