Jag lever med en pacemaker, en liten men pålitlig apparat som vakar över mig. Läkarna säger att jag inte kan känna skillnaden mellan de slag som kommer från mitt eget hjärta och de som pacemakern hjälper till med. Men ibland tror jag att jag gör det. I vissa stunder känns det som att jag uppfattar den där hjälpen, att den där lilla apparaten griper in och tar över ett slag eller två.
Hur kan de vara så säkra på att man inte kan känna när pacemakern ger sina impulser? Har de själva ens en pacemaker inopererad?
När jag tänker på pacemakern fylls jag ofta av en enorm tacksamhet. Tänk att de kunde upptäcka felet och dessutom åtgärda det. Att en så liten apparat kan ge mig tryggheten att inte längre behöva oroa mig för att plötsligt svimma. Men egentligen borde jag vara minst lika tacksam för alla de där vanliga, naturliga hjärtslagen. De som inte kommer från pacemakern, utan från livet självt.
Tänker att vi människor ägnar stor del av livet åt att vänta. Vi väntar på att något stort och betydelsefullt ska inträffa, på att livet ska ta fart, på att vi ska hinna ikapp oss själva. Tankarna de dras lätt bakåt mot det som redan hänt eller framåt mot det som kanske kommer. Men då missar vi det enda som verkligen finns, ögonblicket som pågår just nu.
Det största ögonblicket i livet är nu, just detta hjärtslag. Inte för att livet alltid är enkelt. Inte för att varje stund är trivsam och fylld av glädje. Utan för att nuet är det enda jag faktiskt har. Det enda som är verkligt. Det enda som är givet mig.
Kanske är det just därför våra hjärtan slår, för att påminna oss, gång på gång: Du lever. Just nu. Hjärtslagen viskar om Guds närvaro och påminner om att varje ögonblick är en gåva från honom..
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 