I dagens gudstjänst sjöngs Michel Jeff Johnssons sång ”Stormens överman”. En melodi jag hört otaliga gånger de senaste åren, men just idag var det en särskild textrad som berörde mig på ett särskilt sätt: det du ser är inte allt.
Det var som en stilla viskning från livet självt. En påminnelse rakt in i ett av vår tids mest förbisedda problem, vår benägenhet att tro att vi har hela bilden. Men ofta är det vi förmår se endast ytan, bara en kontur, en slags antydan.
När livet mörknar är det lätt att dra slutsatsen att allt är mörker. Att Gud är frånvarande för att vi inte ser honom, att hoppet är borta för att vi inte känner det.
När livet känns tomt och meningslöst så är det inte hela sanningen. När vi inte ser ljuset betyder det inte att det inte finns där. Det betyder bara att mörkret just nu är närmare. Någon beskrev det så här:
Det vi ser i stunden är inte hela berättelsen. Det är bara ett kapitel, ibland en mening. Livet har en förmåga att fortsätta skriva, även när vi själva tappar pennan.
Tänker att den kristna tron alltid burit denna paradox. Att Gud ofta verkar i det som vi inte kan se. Att när stormen tar över vårt synfält så finns det ändå en hand som håller, även om den inte syns. Det är en tröst men också en utmaning, för vi vill ju så gärna se. Vi vill veta. Vi vill förstå.
Men kanske finns det en djupare frihet i att inse att det faktiskt inte är vår uppgift att ha hela bilden, och att Gud inte är beroende av vår upplevelse för att vara närvarande.
Vi sträcker oss mot Gud, efter hopp och mening. Men ändå är det ofta som ett svagt eko vi uppfattar det än som ett tydligt svar. Men vi fortsätter ändå. Kanske just för att vi anar att verkligheten rymmer mer än vad våra ögon förmår uppfatta.
Det gäller inte bara i det andliga, utan i mötet med varandra. Vi möter människor varje dag och tror att vi vet vilka de är. Men vi ser bara fragment, glimtar av människor.
Det vi ser är ofta bara ytan av en kamp vi inte känner till. Den spralliga kollegan kanske skrattar för att det är det enda som håller henne uppe. Den som verkar kall kanske bara försöker överleva dagen utan att brista. Bakom ett trött leende kan det finnas en hel natt av oro. Bakom ord som skaver kan det gömma sig en berättelse som aldrig fått läka.
Det du ser är inte allt. Det är en uppmaning till varsamhet. Till ödmjukhet. Till att dra slutsatsen att det alltid finns mer att förstå än det som ligger vid ytan, både i livet, i den andre och i oss själva.
Livet, det är större och djupare än våra perspektiv. Människan bär inom sig lager av erfarenheter, känslor och mysterier som aldrig helt kan fångas av våra tolkningar. Och Gud, oavsett hur vi förstår eller upplever det gudomliga finns närmare vårt hjärta och vår verklighet än våra svaga och skiftande känslor förmår att uttrycka i stunden.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 