Jag tror att vi människor är som mest sanningsenliga när vi är på väg någonstans. inte när vi ser någon i ögonen över en kopp kaffe, eller sitter i soffan hemma hos någon. De stunderna är såklart viktiga och trevliga. Men det är ändå som om sanningen hittar fram lite enklare när också vi är i rörelse. När stegen för oss vidare eller när landskapet sveper förbi genom bilrutan.
Det finns något speciellt med samtalen som uppstår när man sitter i en bil eller går sida vid sida på en promenad. Det är som om orden hittar sin egen rytm, som om de letar sig fram utan att behöva tävla om utrymme eller uppmärksamhet.
Kanske beror det på att man slipper ögonkontakt som ofta hör till vanliga samtal. Eller så handlar det om att man rör sig framåt och att tankarna gör samma sak.
I bilen är världen avgränsad. Bilen blir en liten ö där vardagens brus hålls ute. Man sitter bredvid varandra, istället för mittemot och det gör något med dynamiken. Plötsligt blir det lättare att säga det där som annars kanske känns för stort eller för skört. Vägen den sträcker sig framåt men samtalet tar sin egen riktning. Svänger av när det behövs, saktar in när något är svårt och drar på när det blir lättare.
På en promenad är det tvärtom, den öppna omgivningen gör det lättare att prata. Naturens ljud, den friska luften vidgar inte bara lungorna utan också tankarna. I det öppna känns orden lättare, som om de hittar sin väg av sig själva. I det fria är det verkligen högt till tak! Stegen skapar en rytm, och i den rytmen blir också det svåra mindre tungt att formulera. Vid köksbordet är det betydligt svårare att ta upp det som gnager.
Så nästa gång någon säger “vi måste prata”, föreslå då inte en soffa eller ett mysigt café. Säg istället: “Ska vi ta en promenad?” eller “Vill du åka en sväng?”
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 