Månad: december 2025

När livet rullar på och allt går bra, är det lätt att tro att det är jag som gjort allt rätt. Att det är jag som ligger bakom framgången. Att det är min klokskap som gör att allt fungerar. Då är det lätt att glömma bort alla andra faktorer som spelar in. Människor som stöttar mig, omständigheter som varit till min fördel och de möjligheter som kommit i min väg. I sådana stunder glömmer jag lätt hur mycket som faktiskt bärs av Gud.

Men så kommer de där dagarna då livet gör motstånd. När tillvaron inte längre bär utan skaver och tynger, när krafterna sinar och svaren jag söker lyser med sin frånvaro. Dagar då det oväntade inträffar och det jag hoppats på aldrig blir verklighet, då planerna faller och framtiden plötsligt känns osäker och tung att bära. Då beror det inte på mig och då letar jag efter någon att rikta blicken mot. Det är då Gud får ta emot mina frågor, min irritation och min besvikelse!

Det är märkligt. När saker går bra skriver jag stolt upp dem på mitt eget konto, medan motgångar och misslyckanden skickas vidare till någon som borde ha haft bättre koll.

Kanske handlar det om kontroll. När det går bra känns det som att världen är hanterbar, och då vill jag gärna tro att jag styr mer än jag gör. Och när det går dåligt avslöjas min maktlöshet, och då behöver jag någon att hålla ansvarig.

När jag skriver detta inser jag hur lite tacksamhet jag faktiskt visar när livet flyter på. Jag borde tacka Gud mycket oftare. Därför försöker jag öva mig att verkligen stanna upp och tacka när allt flyter på, när dagarna känns lätta och framgångarna kommer. Att inte bara ropa “varför?” i de tunga stunderna, utan också säga “jag behöver dig” när jag känner mig svag, och tillåta mig själv att ta emot hjälpen och närvaron som alltid finns där. För faktum är att Gud inte är den som ska anklagas när livet är tungt, utan den som bär när jag inte orkar själv.

/ Urban

Det finns frågor som inte söker uppmärksamhet, utan snarare smyger fram ur skuggorna. Den här är en sådan. Den dyker sällan upp när livet rullar på och dagarna är lätthanterliga…

.. den kommer om kvällarna och nätterna, när kroppen vill sova men tankarna vägrar. Det är när man ligger där och vrider och vänder på sig som allt det som man tryckt undan under dagen kommer fram och får fritt spelrum.

Vi får ofta höra att identitet är något vi kan skapa själva, att vi ska sträva efter att bli vårt bästa jag. ”Var bara dig själv” är ett råd man ofta får när man är osäker. Men vad betyder det egentligen? Och hur ska man veta vem man? Är jag den jag vill vara eller den jag fruktar att jag är?

Men det är sällan någon nämner oron över att den bästa versionen aldrig kommer fram, att den hamnar i skymundan bakom dåliga vanor, gamla mönster och förväntningar vi inte riktigt vågar släppa. Men kanske är det just den oron som gör oss mänskliga.

Att befinna sig mitt emellan den man strävar efter att bli och den man fruktar att man är, är inget tecken på att man misslyckats. Det är helt enkelt livet som pågår. Och identitet är inte en fin, färdig spegelbild, utan något man jobbar med hela tiden, en pågående uppgörelse med sig själv.

Tänker att det finns något befriande i att erkänna att båda sidorna finns inom oss. Att vi både rymmer längtan och tvekan, klarhet och förvirring, beslutsamhet och tveksamhet på en och samma gång.

Vi är både det som brinner och det som tvekar, det som vågar och det som gömmer sig, det som vill framåt och det som håller tillbaka, allt ihop vävt i samma människa.

Kanske är det just därför det skaver ibland: vi försöker pressa ihop alla dessa motsägelser till en rak och tydlig berättelse om vilka vi är, när vi egentligen är ett helt manus med strukna scener, omskrivningar och öppna slut.

Så nästa gång du fastnar i funderingen över om du är den du vill vara eller den du fruktar att du är. Påminn dig om att båda sidorna är en del av dig, och att det är helt i sin ordning. Samtidigt har man varje dag möjlighet att vara lite mer av den ena och lite mindre av den andra..

/ Urban

Årets upplaga av Förrädarna på TV4 är verkligen ett bevis på att vi människor är flockdjur. Det räcker med en antydan, en misstanke eller ett höjt ögonbryn…

…någon som med hög röst eller självsäker blick pekat åt ett håll och plötsligt följer alla efter och röstar på en och samma person, som om det vore det enda logiska. En efter en tvingas de trogna spelarna lämna tävlingen, oskyldigt anklagade och utpekade av gruppen. Samtidigt som de två förrädarna blir kvar i tävlingen.

Det är ett underhållningsprogram men också en påminnelse om hur riskabelt det är att låta gruppen tänka åt en, och hur viktigt det är att våga ta ett steg åt sidan och lyssna på sin egen röst.

För det här gäller inte bara i ett tv-format fyllt av dramatik och lögner, det gäller i våra egna liv, varje dag. I arbetslivet kan grupptrycket innebär att alla låtsas vara överens om beslut som egentligen skaver, eller att man inte vågar lyfta en avvikande åsikt av rädsla för att bli den som ”stör”.  Privat kan vi säga ja till saker vi inte vill, bara för att inte vara den besvärliga. Och i kyrkan eller föreningslivet kan den varma gemenskapen ibland göra det svårt att ifrågasätta saker som inte känns bra.

Oavsett sammanhang är det samma mekanism: vi vill höra till. Men priset vi betalar när vi tystnar, följer och anpassar oss kan i längden bli att vi tappar bort oss själva.

Det är lätt att låta sig svepas med, och just därför är det viktigt att stanna upp och känna efter vad man faktiskt står för. Vi behöver öva oss i att bromsa flockens fart, ställa frågor och våga tänka själva.

Men att döma grupptryck som enbart negativt är också att missa en central och viktig sanning. Vi påverkar varandra, på gott och ont. Och ibland kan den där flocken faktiskt hjälpa oss framåt.

Kanske är der inte grupptrycket i sig som är problemet, utan riktningen. Flockbeteende är farligt när det styrs av rädsla men kan vara kraftfullt och lyftande när det bottnar i omtanke och kärlek.

Det handlar alltså inte om att stå emot alla människors påverkan, utan mer om att välja vilka röster man vill släppa in. Vilka man låter påverka en. Att låta sig bäras av en grupp som vill en väl, i stället för att formas av en grupp som bara vill att man ska passa in. För i grunden är vi sociala varelser. Vi kommer alltid påverkas av vår omgivning. Den verkliga frågan är vilken flock vi väljer att följa.

/ Urban