Så var vi där igen. Nyår. Den där märkliga tidpunkten då vi kollektivt bestämmer oss för att bli lite bättre versioner av oss själva, helst över en natt. Gymkort ska införskaffas, socker ska uteslutas, skärmtiden minskas och livet struktureras upp. Allt med start första januari.
Tänker att det finns något både hoppfullt och smått komiskt över nyårslöften. Hoppfullt, för att de visar att vi fortfarande tror på förändring. Komiskt, för att vi ofta vet exakt hur det kommer att sluta. Några veckor av beslutsamhet, sedan en stilla återgång till gamla vanor. Ändå fortsätter vi, år efter år…
…men jag gillar ju utmaningar, så mitt nyårslöfte inför 2026 blir att avstå från godis i ett helt år.
Du kanske inte brukar kalla dem nyårslöften. Men innerst inne tror jag att de flesta av oss, mer eller mindre medvetet, bär med oss en känsla av att ett nytt år också innebär en ny början. En chans till förändring, till omtag, till något bättre.
Samtidigt är det ju så att livet sällan följer våra planer. Den tar omvägar, stannar upp och överraskar. Och kanske är det just i det oförutsägbara som det verkliga värdet ligger. Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Och om nyårslöftet spricker redan i januari? Ja, då finns det elva månader kvar att börja om på. Det är trots allt det fina med nya år. Och nya chanser.
Igår var jag och handlade på Ica när en äldre man kom fram till mig. Han tittade lite trevande, som om han ville vara säker.
– Visst är det du som är Urban?
Och innan jag ens hann svara fortsatte han…
– Nu har jag läst din bok!
Han stannade upp, tog ett andetag. Och så sade han något som träffade mig rakt i hjärtat, på ett sätt jag inte var beredd på:
– Så fantastiskt att du kan stå här idag och må bra. Stort tack för en väldigt bra bok.
Jag log, tackade och försökte säga något vettigt om hur mycket hans respons betydde. Men helt ärligt var jag rätt överväldigad, så jag vet inte riktigt vad jag sa.
Jag har fått respons förut – fina ord, tack, värme, medkänsla och igenkänning. Och jag är djupt tacksam för varje läsare som tagit sig tid att höra av sig. Det betyder mycket. ♥️🙏
Är väldigt stolt över min bok Att resa sig och gå vidare, inte för att den är perfekt utan för att den är sann. Den förskönar inte verkligheten, förenklar inte det svåra och romantiserar inte kampen. Och när den äldre mannen såg på mig kanske han såg det han själv behövde se, att det går. Att det som varit trasigt kan bära igen, att livet inte alltid stannar vid det värsta kapitlet.
Plötsligt var det inte bara min bok han pratade om. Det var mitt liv, min livsresa. Plötsligt fylldes jag av en stolthet där inne på Ica över att jag idag mår bra, att det som en gång hände mig inte längre har makt över mig.
Jag är stolt över boken, men framförallt är jag stolt över att jag reste mig och gick vidare. Och den styrkan, den resan, den viljan – den kan ingen ta ifrån mig.
Samtidigt vill jag vara tydlig med att den resan inte hade varit möjlig utan min tro. Utan Gud hade jag inte stått där jag står i dag. Det är i tron jag har hämtat den styrka och det hopp som burit mig genom de stunder då jag själv inte räckte till.
Och att resa sig och gå vidare är ingen engångshandling, utan ett val som måste göras om och om igen. Vissa dagar med stadiga steg, andra med tvekan. Men varje gång framåt. Och det, om något är värt att vara stolt över.
Idag hade jag återigen förmånen att få predika i Immanuelskyrkan i Örebro. Tacksam för möjligheten och vill här dela predikan i textform:
När jag fick frågan om att predika denna söndag var det som om Gud lade ett ord på mitt hjärta: närvaro.
När jag en morgon höll på att förbereda den här predikan stod jag samtidigt och kokade mannagrynsgröt. Telefonen i ena handen och vispande med den andra, och när mjölken kokat upp och det var dags att hälla i mannagrynen råkade jag ta decilitermåttet i stället för en matsked. Resultatet blev en enda stor klump och först fattade jag inte alls hur det kunde bli så. Där stod jag och skrev en predikan om närvaro, men uppenbarligen var jag inte särskilt närvarande själv, iallafall inte i grötkokandet.
För oss människor är det inte alltid så enkelt att vara närvarande och jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet närvaro?
Kanske tänker du på närvaro som något yttre, att någon är på plats rent fysiskt. Som i skolan, där närvaro och frånvaro räknas vid varje lektion. Men här i kyrkan tar vi varken närvaro eller frånvaro. Och att vara här med kroppen är inte alltid detsamma som att vara här med hjärtat och hjärnan.
Det finns en annan sorts närvaro som är djupare och mer avgörande. Mental närvaro, att vara fokuserad, lyssnande och engagerad i det som sker just nu. Och jag hoppas det är den närvaron du har när du läser detta.
Vi säger att vi vill vara närvarande. Vi längtar efter det. Ändå är det som om vår tid gör allt för att dra oss någon annanstans. För ärligt talat, när var du senast helt närvarande. Inte med tankarna på något annat, inte med mobilen i fickan som skickar notiser utan verkligen närvarande.
Till vardags arbetar jag på förskola och när jag började förbereda den här predikan kom jag att tänka på att vi ofta pratar om att vara närvarande pedagoger.
Tänkte att mitt sätt att vara pedagog på var en bra illustration av hur Gud är och handlar. Mina ambitionen är ju att verkligen se varje barn, att möta deras behov, lyssna på deras berättelser och finnas där i stunden för dem. Att ge tröst, hjälp och vägledning.
Men ärligt talat, hur närvarande är jag som pedagog? När jag sitter och spelar memory med några barn behöver jag samtidigt ha uppmärksamheten riktad mot andra som leker, se till att inga konflikter uppstår. Plötsligt måste jag gå och hjälpa någon på toaletten eller byta en blöja. Kanske är det därför jag så sällan vinner på memory?
Men mina ambitioner påminner iallafall om hur Gud beskrivs vara, ständigt närvarande, uppmärksam och inkännande. En Gud som ser varje individ, som lyssnar utan att stressa vidare och som möter människor precis där de befinner sig. Gud, han kan befinna sig på flera platser samtidigt och ändå var helt närvarande. Som pedagog tänker jag att jag vet vad som är bäst för barnen. Gud han vet vad som är bäst för oss!
För några dagar sedan firade vi att Gud blev människa och föddes i Betlehem. Tänker att julem inte handlar om någon avlägsen Gud. Nej, den handlar om att Gud har kommit nära. Att han blivit människa för att vara med oss i vår vardag.
Inkarnationen är Guds definitiva närvaro. Inkarnationen är Guds sätt att säga. Jag är inte långt borta. Jag delar ert liv och er verklighet, jag är med er, som Immanuel.
Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder: Gud med oss.
Matteusevangeliet 1:23
Och Ordet blev människa och bodde bland oss.
Johannesevangeliet 1:14
Jesus, han vet hur det är att vara människa. När han levde här på jorden så gjorde han det med samma livsvillkor som oss. Han kände glädje och gemenskap men också trötthet, sorg och smärta. Därför möter han oss med djup förståelse, medkänsla och närhet.
I bibeln finns det många namn på Gud och jag tänker att det finns ett specifikt namn som är extra viktigt när vi talar om närvaro. Vi går till Andra Mosebok när Mose möter Gud vid den brinnande busken och får uppdraget att leda Israels folk ut ur Egypten.
Gud sade: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.
Andra Mosebok 3:14
Guds namn är varken ”Jag var” eller ”Jag ska bli” Guds namn är Jag är. Ett evigt nu. Och i detta namn ryms Guds oföränderliga närvaro, hans varande som aldrig upphör och aldrig dröjer. När vi talar om närvaro talar vi därför inte bara om en mänsklig förmåga eller ett psykologiskt tillstånd utan om ett sätt att dela rum med Gud här, nu, i detta ögonblick.
Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Psaltaren 139:7-8
Gud är inte bara någon som dyker upp då och då. Han är den som omsluter oss på alla sidor, den som bar oss redan i moderlivet, den som bär oss genom allt.
Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.
Psalm 217
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör.
Psaltaren 139:1-2
Gud ser allt, både det vi bär inom oss och det vi försöker dölja. Vi behöver inte prestera eller gömma våra känslor. För Gud är redan närvarande och ser hela vår verklighet.
Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.
Hebreerbrevet 13:8
Och jag är med er alla dagar till tidens slut
Matteusevangeliet 28:20
Jesus han förändras inte i sitt väsen, sin kärlek eller sina löften, oavsett tid eller omständigheter så har han lovat att vara med dig. Han är med dig i stormen och i stillheten, när du känner frid men också när livets omständigheter reser sig mot dig. Tänker att en annan variant på denna bibelvers skulle kunna vara ”jag är med er alla sorters dagar till tidens slut.”
Tänker att många människor idag längtar efter just detta. Någon som ser dem. Någon som går med dem. Någon som inte lämnar när livet spricker, men samtidigt är vi nog många som ibland känt det som att Gud är långt borta. Vi känner liksom inte alls av hans närvaro och om han på plats är det snarare så att han sitter på ett moln och tänker på annat.
Nu ska jag bli riktigt ärlig och personlig. Det har funnits stunder då jag känt mig övergiven av Gud. Då det känts som att Gud inte bryr sig. Det har funnits stunder då jag känt att jag inte orkar en dag till. Ändå har jag gång på gång fått kraft att fortsätta, och som kristen är jag övertygad om att den kraften inte varit min egen, utan kommit från Gud. Men det innebär inte att livet varit lätt.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”
Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig
Visst har det funnits stunder då det känts som om Gud burit mig, varsamt och nära. Men jag måste också vara ärlig och säga att det inte alltid upplevts så. Ibland har det snarare känts som om han dragit mig framåt över stock och sten, genom sådant jag helst hade velat slippa.
Kanske är det så att hans närvaro inte alltid känns och att verklig tro innebär att lita på löftet att han är med även när det är tyst, mörkt och svårt.
Att tro är inte att veta allt. Det är att vara närvarande hos den som alltid är närvarande hos oss.
Gud fortsätter att komma nära också i det som känns tomt, överfullt eller ofärdigt i våra liv. Han möter oss inte först när allt är klart eller ordnat, utan mitt i vår brustenhet, i väntan, i röran, i det obegripliga och i det som ännu håller på att formas. Där vi kanske upplever trötthet, osäkerhet, otillräcklighet och ångest är han redan närvarande.
Kanske är det i våra mörkaste stunder som löftet om Immanuel, Gud med oss blir som mest levande. När vi inte orkar be, inte orkar hoppas eller orkar tro är han ändå nära. De första som fick höra julbudskapet var herdar i mörkret. Det säger något viktigt. Guds ljus söker upp mörkret..
Ni har säkert hört talas om Emmaus vandrarna. De två lärjungarna som efter Jesu död är på vandring till byn Emmaus, när Jesus slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade så de kände inte igen honom. Så tror jag att det ibland är för oss, Gud är närvarande men vi uppfattar inte alltid hans närvaro. Kanske är det då vi ska be:
Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.
Psalm 217
Ibland kanske vi inte stannar tillräckligt länge för att höra hans röst och känna hans närvaron. Gud är närvarande, men är vi det?
Tänker att det finns många olika sätt som vi kan vara närvarande inför Gud på.
Att i bönen vara lyhörda. Att inte bara säga massa ord utan också lyssna med ett öppet hjärta, som i ett samtal med en god vän.
Bibelläsning kan vara ett sätt att stanna upp och vara närvarande inför Gud. Inte för att prestera eller förstå allt, utan för att lyssna och låta Guds ord få tala in i livet.
Medvetenhet i vardagen, att se Guds närvaro i naturens skönhet, i ett leende från en annan människa. Att helt enkelt träna på att känna tacksamhet för livet.
Gud är med oss genom människor han sänder i vår väg. Genom sin kyrka, där vi får bära varandra.
Att komma inför Gud med hela sig själv, med ilska, frustration, frågor, tvivel, sorg och glädje, utan masker eller försköningar.
Gud vill inte ha en fasad, han vill ha min sårbarhet, min ärlighet. Och när jag vågade komma med allt det, vände han inte bort blicken. Han förkastade inte mig för mina hårda ord eller min brutala uppriktighet. Istället mötte han mig, inte alltid med svar, men med en slags närvaro. En närvaro jag först hade lite svårt att förstå, men som jag med tiden lärde mig att vila i och att lita på. Och vad är egentligen det största hänet mot Gud, att jag håller god min och ärar honom med mina läppar eller att precis som Job våga gå till rätta med honom? Eftersom Gud redan vet vad vi tänker, känner oxh tycker, känns det som det mest ärliga att också uttrycka det för honom. Det är i den ärligheten som både tron och relationen till honom kan växa.
Ur min bok ”Att resa sig och gå vidare”
Ett annat sätt att vara närvarande inför Gud på är att komma till gudstjänsten med fokus och förväntan. Att medvetet rikta sitt inre mot Gud och aktivt lyssna till ordet, låta lovsångerna och psalmerna tala. Att efteråt reflektera över budskapet och vad det kan betyda för det egna livet.
Guds närvaro vill ta sig uttryck i våra relationer. Jesus blev människa, inkarnation betyder att Gud tog fysisk form och kom nära.
Tänker att en av de största gåvor vi kan ge varandra är just detta: att verkligen vara närvarande. Att lyssna. Att se. Att inte döma, avbryta eller rusa vidare. Att stanna med någon i glädje och i sorg, i hopp och förtvivlan.
Vi vet nog alla hur det känns när någon är i samma rum men inte riktigt är där. Och hur annorlunda det känns när någon ser oss på riktigt. Att vara närvarande som kristen är inte bara ett socialt engagemang, det är att låta Guds kärlek få en kropp i våra ord och i våra handlingar. Att vi tar oss tid för människor omkring oss.
Vill att ni ska komma ihåg att Guds närvaro, den är fullkomligt nådig. Det är ett hem vi alltid kan återvända till oavsett vär egen ofullkomlighet..
All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.
Psalm 217
Hans närvaro är inte bara i det stora utan i det stilla, i det enkla, i det som knappt hörs. Kanske är det därför en viskad bön ibland säger mer än alla ord.
Det får vi ta en annan dag, det säger vi nog ofta med en axelryckning. Ibland med en suck av lättnad, ibland med dåligt samvete, en vag känsla av skuld. Som om den där dagen finns där förankrad någonstans i framtiden, beredd att ta emot allt vi inte orkar, hinner eller vill just nu.
I dag är det annandag jul men ”en annan dag” är inte en exakt tidpunkt. Det är snarare ett löfte utan deadline. En tyst överenskommelse med oss själva om att det där får vi ta en annan dag, för just nu har vi varken tid eller lust.
Ibland skjuter vi upp det som är jobbigt i hopp om att det ska kännas lättare senare. Som om tiden i sig löser saker åt oss, bara vi låter dem ligga till sig. Ibland gör den det. Ofta inte. Samtidigt vore ju livet outhärdligt om allt måste tas nu.
Tänker att det finns en visdom i att förstå när man inte orkar mer, att kroppen och huvudet behöver en paus. Att då säga ”inte idag, det får vi ta en annan dag” är en form av både självinsikt och självrespekt. Ett sätt att värna om sig själv, att lyssna inåt och ge sig tillåtelse att stanna upp innan man går vidare.
Men samtidigt är det där uttrycket förrädiskt. För hur många viktiga samtal har inte fastnat där? Hur många drömmar, beslut, roliga påhitt och modiga steg har vi inte parkerat i framtiden, där de långsamt samlar damm?
Kanske behöver vi bli bättre på att skilja mellan de två sorternas ”en annandag”. Den som är en flykt och den som är en vila. Den ena skjuter livet framför sig, den andra samlar kraft för att kunna möta det.
Så nu sitter jag här, framför brasan i Sannerud på annandag jul, och låter tankarna vandra. Funderar på om det jag skjuter på är något jag egentligen flyr ifrån eller om jag i själva verket bara samlar kraft och låter elden och stillheten ge mig det utrymme jag behöver.
Det är något särskilt med Julotta som inte riktigt går att förklara. Föredrar verkligen julotta framför midnattsmässa. På kvällen är jag oftast för trött för att riktigt kunna ta in stämningen. En gång somnade jag till och med stående, så att psalmboken föll i golvet. Det hela var extra pinsamt eftersom det var första gången jag firade jul tillsammans med mina svärföräldrar.
Morgonen bär på en annan sorts klarhet. Då är jag ju ändå vaken, och det känns naturligt att få börja dagen med promenad till kyrkan, psalmsång och Julevangeliet.
Visst när man sitter i kyrkbänken är man fortfarande lite sömnig, men på ett bra sätt. Inte utmattad som på Julaftonskväll och tröttheten blir nästan en del av upplevelsen, på något sätt gör den sinnet öppnare..
Julotta är sällan något man “råkar” hamna på. Man bestämmer sig. Och för mig är det en påminnelse om hur mycket annorlunda en morgon blir när vi går in i den med en tanke eller ett syfte.
Självklart behöver vi inte gå till kyrkan varje morgon. Men vi kan låta Julottans anda följa med oss, i hur vi vaknar, hur vi möter tystnaden. I hur vi ibland går upp lite tidigare än nödvändigt, bara för att hinna ikapp oss själva och möta Gud.
Kanske är det så att varje morgon, om vi ger den chansen, rymmer en liten julotta. En möjlighet att börja om, att välja tonläge, att möta dagen med lite mer varsamhet.
Vi har talat om ett stall, om ett värdshus där dörren slogs igen framför näsan på ett ungt par, men var det verkligen så?
Nästa år kommer en ny svensk bibelöversättning. Där stängs inte längre den höggravida Maria ute från ett härbärge, utan det konstateras helt enkelt att det inte fanns plats i gästrummet.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet.
Lukasevangeliet 2:6-7
Josef och Maria blev inte avvisade eller bortkörda. De stod inte utanför någon stängd dörr utan befann sig i någons hem. Men gästrummet var upptaget och när natten kom och barnet skulle födas fick det ske i vardagsrummet, den del av huset där man även tog in djuren över natten för att de skulle få värme och skydd.
Jesus föds inte i ett mysigt stall långt bort från allt utan mitt i vardagen utan i det rum som användes varje dag. Tycker det är mäktigt att Jesus inte föds i det tillrättalagda, välstädade och perfekta utan mitt i det levda livet, där vardagen pågår med sina begränsningar och sin mänsklighet.
Vad betyder det för oss idag? Kanske är det här Julevangeliet träffar oss i den svåra frågan om uppmärksamhet och närvaro. Om vad och vem som får ta plats mitt i det som pågår.
Har jag plats för Jesus i mitt vardagsrum? Finns det plats för Jesus i min vardag?
När livet rullar på och allt går bra, är det lätt att tro att det är jag som gjort allt rätt. Att det är jag som ligger bakom framgången. Att det är min klokskap som gör att allt fungerar. Då är det lätt att glömma bort alla andra faktorer som spelar in. Människor som stöttar mig, omständigheter som varit till min fördel och de möjligheter som kommit i min väg. I sådana stunder glömmer jag lätt hur mycket som faktiskt bärs av Gud.
Men så kommer de där dagarna då livet gör motstånd. När tillvaron inte längre bär utan skaver och tynger, när krafterna sinar och svaren jag söker lyser med sin frånvaro. Dagar då det oväntade inträffar och det jag hoppats på aldrig blir verklighet, då planerna faller och framtiden plötsligt känns osäker och tung att bära. Då beror det inte på mig och då letar jag efter någon att rikta blicken mot. Det är då Gud får ta emot mina frågor, min irritation och min besvikelse!
Det är märkligt. När saker går bra skriver jag stolt upp dem på mitt eget konto, medan motgångar och misslyckanden skickas vidare till någon som borde ha haft bättre koll.
Kanske handlar det om kontroll. När det går bra känns det som att världen är hanterbar, och då vill jag gärna tro att jag styr mer än jag gör. Och när det går dåligt avslöjas min maktlöshet, och då behöver jag någon att hålla ansvarig.
När jag skriver detta inser jag hur lite tacksamhet jag faktiskt visar när livet flyter på. Jag borde tacka Gud mycket oftare. Därför försöker jag öva mig att verkligen stanna upp och tacka när allt flyter på, när dagarna känns lätta och framgångarna kommer. Att inte bara ropa “varför?” i de tunga stunderna, utan också säga “jag behöver dig” när jag känner mig svag, och tillåta mig själv att ta emot hjälpen och närvaron som alltid finns där. För faktum är att Gud inte är den som ska anklagas när livet är tungt, utan den som bär när jag inte orkar själv.
Det finns frågor som inte söker uppmärksamhet, utan snarare smyger fram ur skuggorna. Den här är en sådan. Den dyker sällan upp när livet rullar på och dagarna är lätthanterliga…
.. den kommer om kvällarna och nätterna, när kroppen vill sova men tankarna vägrar. Det är när man ligger där och vrider och vänder på sig som allt det som man tryckt undan under dagen kommer fram och får fritt spelrum.
Vi får ofta höra att identitet är något vi kan skapa själva, att vi ska sträva efter att bli vårt bästa jag. ”Var bara dig själv” är ett råd man ofta får när man är osäker. Men vad betyder det egentligen? Och hur ska man veta vem man? Är jag den jag vill vara eller den jag fruktar att jag är?
Men det är sällan någon nämner oron över att den bästa versionen aldrig kommer fram, att den hamnar i skymundan bakom dåliga vanor, gamla mönster och förväntningar vi inte riktigt vågar släppa. Men kanske är det just den oron som gör oss mänskliga.
Att befinna sig mitt emellan den man strävar efter att bli och den man fruktar att man är, är inget tecken på att man misslyckats. Det är helt enkelt livet som pågår. Och identitet är inte en fin, färdig spegelbild, utan något man jobbar med hela tiden, en pågående uppgörelse med sig själv.
Tänker att det finns något befriande i att erkänna att båda sidorna finns inom oss. Att vi både rymmer längtan och tvekan, klarhet och förvirring, beslutsamhet och tveksamhet på en och samma gång.
Vi är både det som brinner och det som tvekar, det som vågar och det som gömmer sig, det som vill framåt och det som håller tillbaka, allt ihop vävt i samma människa.
Kanske är det just därför det skaver ibland: vi försöker pressa ihop alla dessa motsägelser till en rak och tydlig berättelse om vilka vi är, när vi egentligen är ett helt manus med strukna scener, omskrivningar och öppna slut.
Så nästa gång du fastnar i funderingen över om du är den du vill vara eller den du fruktar att du är. Påminn dig om att båda sidorna är en del av dig, och att det är helt i sin ordning. Samtidigt har man varje dag möjlighet att vara lite mer av den ena och lite mindre av den andra..
Årets upplaga av Förrädarna på TV4 är verkligen ett bevis på att vi människor är flockdjur. Det räcker med en antydan, en misstanke eller ett höjt ögonbryn…
…någon som med hög röst eller självsäker blick pekat åt ett håll och plötsligt följer alla efter och röstar på en och samma person, som om det vore det enda logiska. En efter en tvingas de trogna spelarna lämna tävlingen, oskyldigt anklagade och utpekade av gruppen. Samtidigt som de två förrädarna blir kvar i tävlingen.
Det är ett underhållningsprogram men också en påminnelse om hur riskabelt det är att låta gruppen tänka åt en, och hur viktigt det är att våga ta ett steg åt sidan och lyssna på sin egen röst.
För det här gäller inte bara i ett tv-format fyllt av dramatik och lögner, det gäller i våra egna liv, varje dag. I arbetslivet kan grupptrycket innebär att alla låtsas vara överens om beslut som egentligen skaver, eller att man inte vågar lyfta en avvikande åsikt av rädsla för att bli den som ”stör”. Privat kan vi säga ja till saker vi inte vill, bara för att inte vara den besvärliga. Och i kyrkan eller föreningslivet kan den varma gemenskapen ibland göra det svårt att ifrågasätta saker som inte känns bra.
Oavsett sammanhang är det samma mekanism: vi vill höra till. Men priset vi betalar när vi tystnar, följer och anpassar oss kan i längden bli att vi tappar bort oss själva.
Det är lätt att låta sig svepas med, och just därför är det viktigt att stanna upp och känna efter vad man faktiskt står för. Vi behöver öva oss i att bromsa flockens fart, ställa frågor och våga tänka själva.
Men att döma grupptryck som enbart negativt är också att missa en central och viktig sanning. Vi påverkar varandra, på gott och ont. Och ibland kan den där flocken faktiskt hjälpa oss framåt.
Kanske är der inte grupptrycket i sig som är problemet, utan riktningen. Flockbeteende är farligt när det styrs av rädsla men kan vara kraftfullt och lyftande när det bottnar i omtanke och kärlek.
Det handlar alltså inte om att stå emot alla människors påverkan, utan mer om att välja vilka röster man vill släppa in. Vilka man låter påverka en. Att låta sig bäras av en grupp som vill en väl, i stället för att formas av en grupp som bara vill att man ska passa in. För i grunden är vi sociala varelser. Vi kommer alltid påverkas av vår omgivning. Den verkliga frågan är vilken flock vi väljer att följa.
Urbans Tankar och Funderingar 