Det är något särskilt med Julotta som inte riktigt går att förklara. Föredrar verkligen julotta framför midnattsmässa. På kvällen är jag oftast för trött för att riktigt kunna ta in stämningen. En gång somnade jag till och med stående, så att psalmboken föll i golvet. Det hela var extra pinsamt eftersom det var första gången jag firade jul tillsammans med mina svärföräldrar.
Morgonen bär på en annan sorts klarhet. Då är jag ju ändå vaken, och det känns naturligt att få börja dagen med promenad till kyrkan, psalmsång och Julevangeliet.
Visst när man sitter i kyrkbänken är man fortfarande lite sömnig, men på ett bra sätt. Inte utmattad som på Julaftonskväll och tröttheten blir nästan en del av upplevelsen, på något sätt gör den sinnet öppnare..
Julotta är sällan något man “råkar” hamna på. Man bestämmer sig. Och för mig är det en påminnelse om hur mycket annorlunda en morgon blir när vi går in i den med en tanke eller ett syfte.
Självklart behöver vi inte gå till kyrkan varje morgon. Men vi kan låta Julottans anda följa med oss, i hur vi vaknar, hur vi möter tystnaden. I hur vi ibland går upp lite tidigare än nödvändigt, bara för att hinna ikapp oss själva och möta Gud.
Kanske är det så att varje morgon, om vi ger den chansen, rymmer en liten julotta. En möjlighet att börja om, att välja tonläge, att möta dagen med lite mer varsamhet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 