Det får vi ta en annan dag, det säger vi nog ofta med en axelryckning. Ibland med en suck av lättnad, ibland med dåligt samvete, en vag känsla av skuld. Som om den där dagen finns där förankrad någonstans i framtiden, beredd att ta emot allt vi inte orkar, hinner eller vill just nu.
I dag är det annandag jul men ”en annan dag” är inte en exakt tidpunkt. Det är snarare ett löfte utan deadline. En tyst överenskommelse med oss själva om att det där får vi ta en annan dag, för just nu har vi varken tid eller lust.
Ibland skjuter vi upp det som är jobbigt i hopp om att det ska kännas lättare senare. Som om tiden i sig löser saker åt oss, bara vi låter dem ligga till sig. Ibland gör den det. Ofta inte.
Samtidigt vore ju livet outhärdligt om allt måste tas nu.
Tänker att det finns en visdom i att förstå när man inte orkar mer, att kroppen och huvudet behöver en paus. Att då säga ”inte idag, det får vi ta en annan dag” är en form av både självinsikt och självrespekt. Ett sätt att värna om sig själv, att lyssna inåt och ge sig tillåtelse att stanna upp innan man går vidare.
Men samtidigt är det där uttrycket förrädiskt. För hur många viktiga samtal har inte fastnat där? Hur många drömmar, beslut, roliga påhitt och modiga steg har vi inte parkerat i framtiden, där de långsamt samlar damm?
Kanske behöver vi bli bättre på att skilja mellan de två sorternas ”en annandag”. Den som är en flykt och den som är en vila. Den ena skjuter livet framför sig, den andra samlar kraft för att kunna möta det.
Så nu sitter jag här, framför brasan i Sannerud på annandag jul, och låter tankarna vandra. Funderar på om det jag skjuter på är något jag egentligen flyr ifrån eller om jag i själva verket bara samlar kraft och låter elden och stillheten ge mig det utrymme jag behöver.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 