Närvaro

Idag hade jag återigen förmånen att få predika i Immanuelskyrkan i Örebro. Tacksam för möjligheten och vill här dela predikan i textform:

När jag fick frågan om att predika denna söndag var det som om Gud lade ett ord på mitt hjärta: närvaro.

När jag en morgon höll på att förbereda den här predikan stod jag samtidigt och kokade mannagrynsgröt. Telefonen i ena handen och vispande med den andra, och när mjölken kokat upp och det var dags att hälla i mannagrynen råkade jag ta decilitermåttet i stället för en matsked. Resultatet blev en enda stor klump och först fattade jag inte alls hur det kunde bli så. Där stod jag och skrev en predikan om närvaro, men uppenbarligen var jag inte särskilt närvarande själv, iallafall inte i grötkokandet.

För oss människor är det inte alltid så enkelt att vara närvarande och jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet närvaro?

Kanske tänker du på närvaro som något yttre, att någon är på plats rent fysiskt. Som i skolan, där närvaro och frånvaro räknas vid varje lektion. Men här i kyrkan tar vi varken närvaro eller frånvaro. Och att vara här med kroppen är inte alltid detsamma som att vara här med hjärtat och hjärnan.

Det finns en annan sorts närvaro som är djupare och mer avgörande. Mental närvaro, att vara fokuserad, lyssnande och engagerad i det som sker just nu. Och jag hoppas det är den närvaron du har när du läser detta.

Vi säger att vi vill vara närvarande. Vi längtar efter det. Ändå är det som om vår tid gör allt för att dra oss någon annanstans. För ärligt talat, när var du senast helt närvarande. Inte med tankarna på något annat, inte med mobilen i fickan som skickar notiser utan verkligen närvarande.

Till vardags arbetar jag på förskola och när jag började förbereda den här predikan kom jag att tänka på att vi ofta pratar om att vara närvarande pedagoger.

Tänkte att mitt sätt att vara pedagog på var en bra illustration av hur Gud är och handlar. Mina ambitionen är ju att verkligen se varje barn, att möta deras behov, lyssna på deras berättelser och finnas där i stunden för dem. Att ge tröst, hjälp och vägledning.

Men ärligt talat, hur närvarande är jag som pedagog? När jag sitter och spelar memory med några barn behöver jag samtidigt ha uppmärksamheten riktad mot andra som leker, se till att inga konflikter uppstår. Plötsligt måste jag gå och hjälpa någon på toaletten eller byta en blöja. Kanske är det därför jag så sällan vinner på memory?

Men mina ambitioner påminner iallafall om hur Gud beskrivs vara, ständigt närvarande, uppmärksam och inkännande. En Gud som ser varje individ, som lyssnar utan att stressa vidare och som möter människor precis där de befinner sig. Gud, han kan befinna sig på flera platser samtidigt och ändå var helt närvarande. Som pedagog tänker jag att jag vet vad som är bäst för barnen. Gud han vet vad som är bäst för oss!

För några dagar sedan firade vi att Gud blev människa och föddes i Betlehem. Tänker att julem inte handlar om någon avlägsen Gud. Nej, den handlar om att Gud har kommit nära. Att han blivit människa för att vara med oss i vår vardag.

Inkarnationen är Guds definitiva närvaro. Inkarnationen är Guds sätt att säga. Jag är inte långt borta. Jag delar ert liv och er verklighet, jag är med er, som Immanuel.

Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder: Gud med oss.

Matteusevangeliet 1:23

Och Ordet blev människa och bodde bland oss.

Johannesevangeliet 1:14

Jesus, han vet hur det är att vara människa. När han levde här på jorden så gjorde han det med samma livsvillkor som oss. Han kände glädje och gemenskap men också trötthet, sorg och smärta. Därför möter han oss med djup förståelse, medkänsla och närhet.

I bibeln finns det många namn på Gud och jag tänker att det finns ett specifikt namn som är extra viktigt när vi talar om närvaro. Vi går till Andra Mosebok när Mose möter Gud vid den brinnande busken och får uppdraget att leda Israels folk ut ur Egypten.

Gud sade: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem. 

Andra Mosebok 3:14

Guds namn är varken ”Jag var” eller ”Jag ska bli” Guds namn är Jag är. Ett evigt nu. Och i detta namn ryms Guds oföränderliga närvaro, hans varande som aldrig upphör och aldrig dröjer. När vi talar om närvaro talar vi därför inte bara om en mänsklig förmåga eller ett psykologiskt tillstånd utan om ett sätt att dela rum med Gud  här, nu, i detta ögonblick.

Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Psaltaren 139:7-8

Gud är inte bara någon som dyker upp då och då. Han är den som omsluter oss på alla sidor, den som bar oss redan i moderlivet, den som bär oss genom allt.

Gud för dig är allting klart, allt det dolda  uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.

Psalm 217

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör.

Psaltaren 139:1-2

Gud ser allt, både det vi bär inom oss och det vi försöker dölja. Vi behöver inte prestera eller gömma våra känslor. För Gud är redan närvarande och ser hela vår verklighet.

Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.

Hebreerbrevet 13:8

Och jag är med er alla dagar till tidens slut

Matteusevangeliet 28:20

Jesus han förändras inte i sitt väsen, sin kärlek eller sina löften, oavsett tid eller omständigheter så har han lovat att vara med dig. Han är med dig i stormen och i stillheten, när du känner frid men också när livets omständigheter reser sig mot dig. Tänker att en annan variant på denna bibelvers skulle kunna vara ”jag är med er alla sorters dagar till tidens slut.”

Tänker att många människor idag längtar efter just detta. Någon som ser dem. Någon som går med dem. Någon som inte lämnar när livet spricker, men samtidigt är vi nog många som ibland känt det som att Gud är långt borta. Vi känner liksom inte alls av hans närvaro och om han på plats är det snarare så att han sitter på ett moln och tänker på annat.

Nu ska jag bli riktigt ärlig och personlig. Det har funnits stunder då jag känt mig övergiven av Gud. Då det känts som att Gud inte bryr sig. Det har funnits stunder då jag känt att jag inte orkar en dag till. Ändå har jag gång på gång fått kraft att fortsätta, och som kristen är jag övertygad om att den kraften inte varit min egen, utan kommit från Gud. Men det innebär inte att livet varit lätt.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”

Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig

Visst har det funnits stunder då det känts som om Gud burit mig, varsamt och nära. Men jag måste också vara ärlig och säga att det inte alltid upplevts så. Ibland har det snarare känts som om han dragit mig framåt över stock och sten, genom sådant jag helst hade velat slippa.

Kanske är det så att hans närvaro inte alltid känns och att verklig tro innebär att lita på löftet att han är med även när det är tyst, mörkt och svårt.

Att tro är inte att veta allt. Det är att vara närvarande hos den som alltid är närvarande hos oss.

Gud fortsätter att komma nära också i det som känns tomt, överfullt eller ofärdigt i våra liv. Han möter oss inte först när allt är klart eller ordnat, utan mitt i vår brustenhet, i väntan, i röran, i det obegripliga och i det som ännu håller på att formas. Där vi kanske upplever trötthet, osäkerhet, otillräcklighet och ångest är han redan närvarande.

Kanske är det i våra mörkaste stunder som löftet om Immanuel, Gud med oss blir som mest levande. När vi inte orkar be, inte orkar hoppas eller orkar tro är han ändå nära. De första som fick höra julbudskapet var herdar i mörkret. Det säger något viktigt. Guds ljus söker upp mörkret..

Ni har säkert hört talas om Emmaus vandrarna. De två lärjungarna som efter Jesu död är på vandring till byn Emmaus, när Jesus slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade så de kände inte igen honom.  Så tror jag att det ibland är för oss, Gud är närvarande men vi uppfattar inte alltid hans närvaro. Kanske är det då vi ska be:

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Psalm 217

Ibland kanske vi inte stannar tillräckligt länge för att höra hans röst och känna hans närvaron. Gud är närvarande, men är vi det?

Tänker att det finns många olika sätt som vi kan vara närvarande inför Gud på.

Att i bönen vara lyhörda. Att inte bara säga massa ord utan också lyssna med ett öppet hjärta, som i ett samtal med en god vän.

Bibelläsning kan vara ett sätt att stanna upp och vara närvarande inför Gud. Inte för att prestera eller förstå allt, utan för att lyssna och låta Guds ord få tala in i livet.

Medvetenhet i vardagen, att se Guds närvaro i naturens skönhet, i ett leende från en annan människa. Att helt enkelt träna på att känna tacksamhet för livet.

Gud är med oss genom människor han sänder i vår väg. Genom sin kyrka, där vi får bära varandra.

Att komma inför Gud med hela sig själv, med ilska, frustration, frågor, tvivel, sorg och glädje, utan masker eller försköningar.

Gud vill inte ha en fasad, han vill ha min sårbarhet, min ärlighet. Och när jag vågade komma med allt det, vände han inte bort blicken. Han förkastade inte mig för mina hårda ord eller min brutala uppriktighet. Istället mötte han mig, inte alltid med svar, men med en slags närvaro. En närvaro jag först hade lite svårt att förstå, men som jag med tiden lärde mig att vila i och att lita på. Och vad är egentligen det största hänet mot Gud, att jag håller god min och ärar honom med mina läppar eller att precis som Job våga gå till rätta med honom? Eftersom Gud redan vet vad vi tänker, känner oxh tycker, känns det som det mest ärliga att också uttrycka det för honom. Det är i den ärligheten som både tron och relationen till honom kan växa.

Ur min bok ”Att resa sig och gå vidare”

Ett annat sätt att vara närvarande inför Gud på är att komma till gudstjänsten med fokus och förväntan. Att medvetet rikta sitt inre mot Gud och aktivt lyssna till ordet, låta lovsångerna och psalmerna tala. Att efteråt reflektera över budskapet och vad det kan betyda för det egna livet.

Guds närvaro vill ta sig uttryck i våra relationer. Jesus blev människa, inkarnation betyder att Gud tog fysisk form och kom nära.

Tänker att en av de största gåvor vi kan ge varandra är just detta: att verkligen vara närvarande. Att lyssna. Att se. Att inte döma, avbryta eller rusa vidare. Att stanna med någon i glädje och i sorg, i hopp och förtvivlan.

Vi vet nog alla hur det känns när någon är i samma rum men inte riktigt är där. Och hur annorlunda det känns när någon ser oss på riktigt. Att vara närvarande som kristen är inte bara ett socialt engagemang, det är att låta Guds kärlek få en kropp i våra ord och i våra handlingar. Att vi tar oss tid för människor omkring oss.

Vill att ni ska komma ihåg att Guds närvaro, den är fullkomligt nådig. Det är ett hem vi alltid kan återvända till oavsett vär egen ofullkomlighet..

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.

Psalm 217

Hans närvaro är inte bara i det stora utan i det stilla, i det enkla, i det som knappt hörs. Kanske är det därför en viskad bön ibland säger mer än alla ord.

Amen

/ Urban