Så var vi där igen. Nyår. Den där märkliga tidpunkten då vi kollektivt bestämmer oss för att bli lite bättre versioner av oss själva, helst över en natt. Gymkort ska införskaffas, socker ska uteslutas, skärmtiden minskas och livet struktureras upp. Allt med start första januari.
Tänker att det finns något både hoppfullt och smått komiskt över nyårslöften. Hoppfullt, för att de visar att vi fortfarande tror på förändring. Komiskt, för att vi ofta vet exakt hur det kommer att sluta. Några veckor av beslutsamhet, sedan en stilla återgång till gamla vanor. Ändå fortsätter vi, år efter år…
…men jag gillar ju utmaningar, så mitt nyårslöfte inför 2026 blir att avstå från godis i ett helt år.
Du kanske inte brukar kalla dem nyårslöften.
Men innerst inne tror jag att de flesta av oss, mer eller mindre medvetet, bär med oss en känsla av att ett nytt år också innebär en ny början. En chans till förändring, till omtag, till något bättre.
Samtidigt är det ju så att livet sällan följer våra planer. Den tar omvägar, stannar upp och överraskar. Och kanske är det just i det oförutsägbara som det verkliga värdet ligger. Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.
Och om nyårslöftet spricker redan i januari? Ja, då finns det elva månader kvar att börja om på.
Det är trots allt det fina med nya år. Och nya chanser.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 