Igår var det tio år sedan jag började dricka kaffe. Det hände helt oväntat hemma hos goda vänner på nyårsnatten när Christer frågade om jag ville ha kaffe till tårtan, och till min egen förvåning tackade jag ja.
Första klunken var ingen höjdare – jag tyckte det var beskt – men ganska snart upptäckte jag något annat: fikabrödet blev mycket godare med kaffe än med saft. Smakerna föll bättre på plats, och stunden kändes plötsligt mer vuxen på något sätt. Sedan den där koppen på nyårsnatten är jag fast. Får jag inte kaffe blir jag trött och får huvudvärk.
Tio år som kaffedrickare har lärt mig att det lilla, återkommande ofta bär det stora. Att vardagsritualer formar oss mer än vi tror.
Kaffe är nämligen inte bara något man dricker. Det är en ritual, ett avbrott i vardagen, en ursäkt att stanna upp. “Kaffe?” betyder sällan bara koffein – det betyder samtal, gemenskap, eller ibland bara en paus från allt som snurrar för fort. De där ensamma kopparna, när man sitter tyst och låter tankarna hinna ikapp.
Kanske finns det fler vardagsritualer jag ännu inte har upptäckt. Sådana som i framtiden kommer att kännas lika självklara som kaffet gör idag.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 