Ett ständigt övande för kropp, psyke och själ

Strax före jul konstaterade fysioterapeuten att jag har artros i vänster knä. Med mig hem fick jag ett  informationsbrev om artros samt ett blad med enkla övningar att göra varje dag. Övningar man är helt övertygad om att man kommer göra varje dag, men som ändå inte blir av, åtminstone inte under julledigheten.

Nu sitter jag här med pappret i handen och konstaterar att jag måste ta tag i dessa övningar. Och det känns som att hela livet, på ett eller annat sätt handlar om övningar för kroppen, för psyket och för själen. Där inget egentligen blir färdigt utan hela tiden behöver vårdas och tränas.

Livet är inte ett tillstånd, utan ett tränande. Ett ständigt pågående övningspass där vi, frivilligt eller motvilligt, övar oss i att vara människa. Och kanske kan knäövningarna bli en påminnelse: om att det lilla man gör, om och om igen i vardagen gör skillnad.

Vi tänker ofta på träning som något som hör kroppen till, något fysiskt och konkret. Det märkliga är hur samma mönster så tydligt återkommer på andra plan i livet. Också på det psykiska området finns det övningar att göra. Sätta gränser. Vila utan att fly. Ta ett djupt andetag innan man svarar. Våga känna efter istället för att trycka undan. Även där får man instruktioner från terapeuter, vänner, böcker och livet självt.

Och även där är det lätt att slarva när det inte gör akut ont. När smärtan inte skriker utan är lågmäld, molande och möjlig att ignorera. Då skjuter man övningarna åt sidan, trots att man vet att det är just då de behövs som mest.

Varje motgång tränar vår förmåga att hålla ut, varje misslyckande vår relation till oss själva Vi tränar våra tankar genom hur vi pratar med oss själva: dömer eller uppmuntrar, jämför eller accepterar. Psyket stärks inte av slippa smärta, utan av modet att möta den och ändå leva vidare.

Och så finns det själsliga och andliga tränandet. Det som inte alltid låter sig fångas i ord, men som ändå formar min riktning. Vad jag väljer att rikta min uppmärksamhet mot? Vad jag låter ta plats i mitt inre?

Upprepningar av tystnad, stillhet, reflektion , självrannsakan, bön och förundran.

Tystnad, som att ge sig själv en stunds vila och bara vara, inte som tomhet utan som ett öppet lyssnande. Stillhet, inte som passivitet utan som närvaro. Reflektion, inte som ältande eller grubblerier utan som ett varsamt ljus över det som är. Självrannsakan, som ett ärligt möte med sig själv. Bön, som att vända sig mot det som bär, även när orden är få eller helt saknas. Förundran, som att se skönheten i det man annars tar för givet.

/ Urban

.