En av mina favoritförfattare är Philip Yancey. Hans författarskap har betytt oerhört mycket för min tro. I hans böcker har jag hittat ett språk för sådant jag själv har känt, tänkt och brottats med, men inte alltid kunnat sätta ord på.
För mig är Yanceys böcker den sortens böcker som inte bara blir lästa utan också blir sällskap, för han vågar stanna i frågorna, i tvivlet och besvikelsen utan att fly, förenkla och komma med enkla svar.
Därför var det tungt att läsa uppgifterna om att han varit otrogen mot sin fru i åtta år. Det går inte att ta in utan att känna ilska och besvikelse. Inte bara över det som hänt, utan över att en människa vars ord burit så många visat sig vara kapabel till ett svek av det här slaget.
Självklart är ingen av oss felfri, men ändå händer något när förebilder faller. Det är som om marken under oss skakar. Det blir särskilt smärtsamt när det gäller en människa vars ord och författarskap burit mig genom perioder av tvivel, som hjälpt mig att hålla fast vid tron just när livet varit som mest skört och osäkert.
Men min besvikelse som läsare är inte det allvarligaste i detta. Philip Yanceys svek kan inte och ska inte ursäktas. Otrohet är ett djupt och allvarligt brott mot både tillit och kärlek, och den djupaste skadan har drabbat dem som stod honom närmast.
Vad händer med orden när människan bakom dem brister? För mig är svaret varken enkelt eller självklart men ändå på något sätt tydligt. Det han skrivit i sina böcker kan inte tas ifrån honom och inte ifrån oss som läst och burit med oss dem. De tankar som hjälpt mig att förstå min tro, som gett tröst och mod att fortsätta tro, förlorar inte automatiskt sitt värde för att författaren visat sig vara djupt bristfällig.
Kanske är detta en del av att leva: att kunna hålla två tankar samtidigt. Att tillåta sig att känna besvikelse, ilska och sorg när människor sviker, och samtidigt inte förneka eller sudda ut det goda som ändå har kommit till oss genom dem. Att leva i den spänningen är svårt, men kanske också nödvändigt för att inte förenkla vare sig människor, erfarenheter eller det liv vi delar.
Jag kan inte komma ifrån att han har skrivit en bok om nåd. Nu har han själv blivit ett av sina egna exempel. Inte på nådens skönhet, utan på dess smärtsamma och djupt tragiska nödvändighet
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 