Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli räddad, och han ska gå in och gå ut och finna bete.
Johannesevangeliet 10:9
Vi kristna har ibland en tendens att tänka att det är i fållan vi ska äta oss mätta. Och visst betyder kyrkan, församlingen, gudstjänsten mycket för mig, Där får jag lyssna på Guds ord, sjunga psalmer och lovsånger tillsammans med andra, vila i gemenskapen, samtala över en kopp kaffe och låta tron ta form. Där finns näring.
Men Jesus säger något mer. Han talar om rörelse.
Han leder oss inte bara in utan också ut. Ut i världen där livet pågår. Ut i vardagen med dess ansvar, relationer och utmaningar. Ut i arbetet, i samtalen, i glädjen och i det som skaver.
Kyrkan är fållan, men Gud är inte begränsad till fållan.
Augustinus
Kyrkan är inte den enda platsen där Gud ger näring, för han låter sig inte begränsas. Gud är inte instängt i kyrkan, liturgier eller samfund. Kyrkan har aldrig haft och kommer aldrig att ha monopol på Gud. Gud tillhör alla som längtar. Alla som söker. Alla som med öppna ögon vågar ana hans rike mitt ibland oss.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv inser jag att mina starkaste Gudsupplevelser ofta utspelat sig utanför kyrkans väggar. Och kanske är det just där, i det oförutsedda, bortom ramarna som Gud ibland blir som tydligast.
Jag har mött Gud i naturen, i snötäckta landskap och i höstens färgexplosioner. Trots alla vårar jag har upplevt känns varje ny som den allra första, som om själva skapelsen gång på gång förkunnar uppståndelsen. Jag har mött Gud vid Undens strand, i solnedgången över det kristallklara vattnet.
Jag har mött honom genom musiken. I soulens sväng men också i de distade gitarriffen, för Gud verkar inte bry sig om genre!
Jag har mött Gud genom människor. Genom dem som strålat av hopp och genom dem som burit sin smärta öppet. Och ofta är det just i sprickorna som ljuset finner sin väg in.
Jag har mött Gud i mitt yrkesliv. I barns första steg, i deras första ord. I förundran över livet som växer. Jag har mött Gud i faderskapet, i kärleken till mina två döttrar.
Jag har mött Gud genom litteratur och film. Genom texter och berättelser som satt ord på sådant jag själv inte förmått formulera. Genom bloggar, statusuppdateringar och Instagram bilder.
Jag har mött Gud i tystnaden, då bruset tystnat. När bönerna tagit slut, orden upphört och jag fått vila i att bara vara i hans närvaro.
Jag ser Gud bakom allt jag ser skrev Teofil Engström. Kanske är det just där det börjar. Med vilka ögon vi väljer att se världen. Att våga se det vackra, det goda, det sårbara och ana Gud i det.
Och ja, det finns tider då Gud känns svår att se. Då mörkret skymmer sikten. Men också då håller jag fast vid tron att han finns där, även om han tiger.
Jag behöver kyrkan. Jag behöver få gå in i fållan och äta av Guds ord. Men Gud låter sig inte boxas in, han är alltid större. Och kanske är vår uppgift inte att försöka fånga honom, utan att följa honom, dit han redan är på väg.
They could not keep you in a tent
they could not keep you in a temple
or any of their idols, to see and understandwe cannot keep you in a church
we cannot keep you in a Bible
or it’s just another idol to box you inthey could not keep you in their box
we cannot keep you in ours either
you are so much greaterWe’ve tried to keep you in our tents
We’ve tried to keep you in our temples
We’ve worshiped all our idols, we want all that to end
We will find you in the streets
We will find you in the prisons
and even in our Bibles and churchesGungor
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 