När min vän Mats Dernand häromdagen släppte en ny låt var det särskilt en textrad: Please believe in me, the way that I believe in you. som satte tankarna i rörelse och ledde fram till detta blogginlägg.
Ofta föreställer vi oss tron som en riktning från människan mot det som är större och starkare, mot Gud. Vår blick söker sig uppåt, i hopp, i bön, i rop. Ändå är det just där något skaver och samtidigt öppnar sig. För vad gör det med en människa när hon inte bara tror, utan också är den som Gud tror på?
Please believe in me, the way that I believe in you – orden träffar mig i bröstet. Det känns bekvämt med en Gud som älskar, förlåter, räddar och bär. Men tanken på en Gud som tror på oss, som lägger sitt förtroende i våra händer är inte alltid lika bekvämt. Samtidigt känns det ambivalent, för det är ju ändå fantastiskt att Gud har förtroende för oss.
Om Gud tror på mig, då har jag något att leva upp till. Då förväntas det något av mig. Det betyder att mitt och ditt liv spelar roll. Våra val. Våra misslyckanden. Våra möjlighet att faktiskt göra något av det vi fått. Då går det inte längre att gömma sig bakom sina brister, rädslor eller känslan av att vara för liten och obetydlig. För tänk om Gud ser mer i oss än vi själva gör. Tänk om Gud inte delar vår egen hårda självbild, vår inre bokföring av brister och fel.
Vi tvival på oss själva! På att våra handlingar spelar någon roll i en värld som redan känns förlorad till krig, klimatkris och polarisering.
Och någonstans i det tvivlet smyger sig tanken in: om Gud verkligen såg mig, skulle han då inte förvänta sig mer än detta?
Men läser man bibeln är Gud förvånansvärt dålig på att välja ”rätt” människor. Ledare som tvekar. Profeter som flyr. Lärjungar som sviker när det gäller som mest. Det är nästan provocerande konsekvent. Som om poängen inte är deras styrka, utan Guds envisa tilltro till dem.
Tänk att det finns en Gud som säger: jag tror på dig även när du inte gör det själv. Och när du bara ser begränsningar så ser Gud möjligheter!
Kanske är det just där tron börjar på allvar. Inte i vår förmåga att hålla fast vid Gud, utan i vår vilja att svara: Okej. Jag ska försöka tro på mig själv, på livet, på möjligheten till mening, på samma sätt som du tror på mig. Kanske är det en inbjudan att se oss själva med samma hoppfulla och kärleksfulla blick. Att våga tro att också våra små handlingar bär betydelse.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 