När jag i morse satt och läste Robert Erikssons nya bok Älskad i befintligt skick fastnade jag särskilt för ett stycke som handlade om att placera sig i minnenas rum. Ett stycke som väckte tankar, minnen och funderingar kring livet, om vad jag bär med mig och vad det faktiskt betyder att våga se tillbaka.
I dagens samhälle får minnena ofta stå tillbaka. De betraktas som något nostalgiskt, ibland till och med bakåtsträvande. Som om de vore ett hinder snarare än en tillgång. Men tänk om det är precis tvärtom?
Det finns en hemlighet i att aktivt gå in i minnenas rum. Det behöver inte vara förenat med ångest eller ånger utan kan snarare väcka en sorts inre frid. Det finns en kraft i minnena vi själva förfogar över.
Robert Eriksson
Jag bär på många mörka och smärtsamma minnen, samtidigt är det viktigt för mig att se helheten: för när jag ser tillbaka på livet inser jag att de ljusa och varma minnena faktiskt är betydligt fler. De sträcker sig från barndomens trygghet genom tonårstidens upptäckter och utmaningar, vidare in i det unga vuxenlivet och fram till den fas i livet jag befinner mig i nu som medelålders.
Att minnas är inte att fastna i det som varit, utan att våga se sitt liv med öppna ögon. Och när vi vågar möta vårt förflutna utan att fly eller försköna kan minnena faktiskt bli en källa till förståelse istället för skuld, en slags inre frid.
Robert menar att förmågan att aktivt minnas är en god övning för att kunna fortsätta leva väl. Nästan varje dag går jag in på Facebooks minnesfunktion, nyfiken på om jag tidigare år delat något just denna dag. Det har blivit en liten vana, ett ögonblick där det förflutna plötsligt kliver in i nuet. Ibland är det något obetydligt, ibland något som väcker både ett leende och eftertanke. Ofta blir det en påminnelse om var jag varit och hur livet sakta men säkert har format mig.
I den tillbakablicken framträder något viktigt: jag är inte samma människa som då. Livet har format mig, ibland genom glädje, ibland genom prövning.
I en värld som ständigt uppmanar oss att gå vidare tänker jag att minnas kan vara en slags motrörelse. En påminnelse om att livet inte bara formas av det som väntar runt hörnet, utan också av den väg vi redan vandrat. I minnena finns spåren av vilka vi varit, men också förklaringar till vilka vi blivit. När vi aktivt stiger in i dem, ser vi mönster. Vi ser hur vi rest oss, hur vi förändrats, hur vi lärt oss att bära sådant som en gång kändes omöjligt.
Det fanns stunder då vi kanske var beredda att kasta in handduken men trots att allt verkade hopplöst gav vi inte upp. Vi är här, i vår brustenhet har en kraft, bortom vår egen kapacitet burit oss, förvandlat oss och kallat oss.
Robert Eriksson
När jag ser tillbaka inser jag att jag inte alltid burit mig själv. I det som då kändes som nederlag var Gud närvarande, tyst, stilla, uthålligt och livgivande. Att minnas innebär därför inte bara att se vad vi gjort, utan vad Gud har gjort. Hur Han burit när jag varit trötta, lett när jag varit vilsna, hållit fast när vi själv varit redo att släppa taget. Minnet blir då en andlig handling, ett vittnesbörd om nåd.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 