Att bli…

Efter trettio år i förskolan som barnskötare sitter jag nu med en bok i handen som heter Att bli förskollärare. Titel får mig att stanna upp: Att bli. Inte att vara, inte att ha varit, utan bli. Som om livet, trots alla år bakom mig, fortfarande är i rörelse, på väg någonstans.

Jag har jobbat länge i förskolans värld men ändå sitter jag här nu, med studentlitteratur framför mig. Det är en märklig känsla och samtidigt som jag nu ska bli förskollärare, inser jag hur mycket annat jag redan blivit.

Redan som barn får vi frågan: Vad ska du bli när du blir stor? Och ofta letar vi efter ett yrke att svara med, men frågan rymmer egentligen så mycket mer än ett yrke.

Vi blir också människor på andra sätt: trygga eller osäkra, modiga eller försiktiga, någon som vågar ta plats eller någon som lärt sig att stå tillbaka. Vi blir formade av erfarenheter, relationer och av de vägar livet tar oss in på, ofta långt ifrån de föreställningar vi en gång hade om vem vi skulle bli.

Jag har blivit författare – för visst kan man kalla sig det när man har skrivit två böcker? Skrivandet har liksom smugit sig in i mitt liv, först försiktigt och sedan med allt större självklarhet, tills skrivandet blev en del av vem jag är och inte bara något jag gör.

Jag har blivit något av en promenadprofil som genom åren genomfört flera olika gå-projekt, där varje projekt varit mer än bara motion: de har varit rum för reflektion, uthållighet och möten, både med mig själv, med andra människor och med omgivningen.

Jag har blivit en riktig kladdkakenörd, som älskar kladdkaka i alla dess former. En passion som till och med lett till en blogg med över hundrafemtio recept. Oväntat med tanke på att jag som tonåring avskydde kladdkaka.

https://kladdkakemannen.blogg.se/

Och märkligt nog har jag blivit nästan ointresserad av hockey och fotboll. Där mitt eget mående tidigare kunde svänga i takt med hur det gick för Färjestad och Örebro SK, har jag i dag knappt ens koll på när de spelar.

Kanske är det just det som titeln: Att bli förskollärare påminner mig om. Att bli tar aldrig riktigt slut. Det är inget som hör barndomen eller ungdomen till, utan något som följer oss genom hela livet. Vi blir, tappar bort oss själva ibland, hittar nya versioner, bär med oss det gamla och lägger till något nytt.

Nu är det dags för mig att bli förskollärare. Samtidigt är jag redan så mycket annat. Och någonstans där, i spänningsfältet mellan det jag har varit, det jag är och det jag ännu inte vet att jag ska bli, fortsätter livet att röra sig framåt. Steg för steg.

/ Urban