En av de största sportupplevelser jag varit med om är Skid-VM i Falun 2015, och kanske var det inte ens själva skiathlonloppet som gjorde störst intryck, utan det som hände före start.
En timme innan skiathlonloppet kommer Charlotte Kalla åkande uppför Mördarbacken. Publiken exploderar i jubel. Hon ler stort, vinkar och det är som om hon bär hela Faluns förväntningar på sina axlar utan att tyngas av dem. En halvtimme senare kommer hon igen. Samma backe. Samma publik. Men något är förändrat. Leendet är borta. Blicken är samlad, nästan ogenomtränglig. Nu finns inget utrymme för omvärlden. Nu är hon i sin bubbla. Fullt fokus. Oerhört fascinerande att se.
Hon vinner brons. Senare, framför tv:n, hör jag att hon har fyra ledord skrivna på sina skidhandskar. Ledord som hjälper henne att fokusera – Kärlek, Power, Modig. Men också ett ord som sticker ut: Ficklampa.
När Charlotte Kalla får frågan om vad det betyder vill hon först inte avslöja det. Men till slut berättar hon: Ficklampa beskriver så himla bra det fokus som man behöver. Ficklampans sken är där jag ska hålla fokus, det som sker bortanför det ska jag lämna därhän. Det gäller att ha fokus på rätt saker.
Jag tänker ofta på det där. Ficklampans sken.
Vi pratar ofta om hur livskriser och traumatiska händelser kan få oss att prioritera annorlunda. Hur något drastiskt måste hända för att vi ska förstå vad som är viktigt. Och visst ligger det något i det. Men sanningen är kanske också den att vi, även utan kriser, lever våra liv alldeles för splittrat.
Vi är här, men samtidigt någon annanstans. I något som hände igår eller kanske aldrig kommer att hända alls. Världen pockar ständigt på vår uppmärksamhet. Nyheter, sociala medier, krav, jämförelser, förväntningar. Det är som att stå i ett rum där alla lampor är tända samtidigt tills inget egentligen syns klart.
Kanske är det därför jag inte glömmer Charlotte Kallas ord om ficklampan. En ficklampa lyser inte upp allt. Den avgränsar och kanske behövs det mod att acceptera att man inte kan ha koll på allt. Att allt inte är lika viktigt. Att visa saker faktiskt får stanna kvar i mörkret.
För mig har tanken på ficklampan blivit en påminnelse i vardagen. Vad är det jag lyser på just nu? Är det något jag kan påverka? Är det något som verkligen betyder något eller är det bara brus?
Tid och energi är inte oändliga resurser men ändå beter vi oss ofta som om de vore det. Vi lägger tid och energi på sådant vi inte kan förändra, oroar oss för sådant vi inte rår över och låter småsaker stjäla fokus från det som egentligen spelar roll. Tänk om vi vågade släcka ner lite oftare. Lämna vissa saker utanför ficklampans sken. Inte för att de är oviktiga i sig, utan för att de inte är viktiga just nu.
Charlotte Kalla visste när det var dags att le mot publiken och när det var dags att stänga ute allt. Kanske är det där den verkliga styrkan ligger. Inte i att alltid vara tillgänglig och uppkopplad. Utan i att kunna välja sitt fokus.
Jag vill bli bättre på det. Att rikta ficklampan mot det jag kan påverka, det jag bryr mig om, det som ger mening. Och låta resten vila i mörkret.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 