Månad: januari 2026

När jag signerar min bok brukar jag skriva: Att resa sig är början, att gå vidare är modet. Jag har skrivit den meningen så många gånger att handen gör det av sig själv. Ändå stannar jag ofta upp precis innan pennan sätts mot pappret, som om orden kräver närvaro varje gång. För de är inte ett råd. De är levd erfarenhet.

Tänker att orden både är en uppmaning och en tröst. De säger inte att det krävs styrka från början, utan snarare en öppenhet, att vilja resa sig eller att våga bli upplyft när ens egna krafter saknas.

Vi lever dock i en tid som hyllar styrka. Att vara stark, att klara sig själv, att komma tillbaka snabbt. Som om det fanns ett mått på hur snabbt man borde komma igen, men livet följer sällan den dramaturgin. Ofta är det inte styrkan som kommer först utan tröttheten, osäkerheten och förvirringen. Men ändå finns det något som rör sig längst där inne, en ovilja att ge upp.

Att resa sig är i sig en handling. Det är en trotsig rörelse: inte ska jag ligga kvar här, inte ska det sluta så här. Men den verkliga prövningen kommer sedan, i det som inte syns lika tydligt. I stegen som följer.

Att gå vidare är modet – är en påminnelse om att mod inte alltid set ut som ett stort språng utan ofta som de små, nästan osynliga stegen som för oss framåt. Inte för att vägen är klar och tydlig, utan just för att den inte är det. Det handlar inte alltid om att veta vart man är på väg, utan om att ta steg ändå. Att förstå att läkande inte handlar om tempo utan om rörelse. Det handlar sällan om en snabb rusning, utan snarare om en lång sträcka som måste tas steg för steg trots tvekan, rädsla eller trötthet.

Kanske är livet just det: en ständig rörelse mellan fall och resning, mellan början och mod. Varje gång vi reser oss, varje gång vi går vidare, blir vi lite klokare, lite starkare. Inte för att vi aldrig faller igen, utan för att vi vet att vi kan resa oss på nytt.

/ Urban

 

Igår var det tio år sedan jag började dricka kaffe. Det hände helt oväntat hemma hos goda vänner på nyårsnatten när Christer frågade om jag ville ha kaffe till tårtan, och till min egen förvåning tackade jag ja.

Första klunken var ingen höjdare – jag tyckte det var beskt – men ganska snart upptäckte jag något annat: fikabrödet blev mycket godare med kaffe än med saft. Smakerna föll bättre på plats, och stunden kändes plötsligt mer vuxen på något sätt. Sedan den där koppen på nyårsnatten är jag fast. Får jag inte kaffe blir jag trött och får huvudvärk.

Tio år som kaffedrickare har lärt mig att det lilla, återkommande ofta bär det stora. Att vardagsritualer formar oss mer än vi tror.

Kaffe är nämligen inte bara något man dricker. Det är en ritual, ett avbrott i vardagen, en ursäkt att stanna upp. “Kaffe?” betyder sällan bara koffein – det betyder samtal, gemenskap, eller ibland bara en paus från allt som snurrar för fort. De där ensamma kopparna, när man sitter tyst och låter tankarna hinna ikapp.

Kanske finns det fler vardagsritualer jag ännu inte har upptäckt. Sådana som i framtiden kommer att kännas lika självklara som kaffet gör idag.

/ Urban