Ikväll var jag och min fru på Rönne kapell för att fira fettisdagen. När jag gick in på toaletten fick jag syn på en tavla ovanför toalettstolen med orden: Allt av nåd.
Tre ord. Ingen förklaring. Bara ett stilla konstaterande. Jag stod kvar en stund och lät blicken vila på dem. Allt av nåd. Inte något. Inte det mesta. Inte nästan allt. Utan allt.
De orden både tröstar och provocerar litegrann i vårt prestationssamhälle. Visst finns det något vackert i ansträngningen, i viljan att prestera. Men mitt i allt detta smyger sig en farlig tanke in: att vi är summan av våra prestationer. Att det vi har och det vi är ytterst är något vi gjort oss förtjänta av.
Nåd kanske låter som orättvisa i ett prestationssamhälle, men att leva av nåd är inte att abdikera från ansvar. Det är att förstå att livet är gåva. Att framgång är något vi får låna, och misslyckanden något som inte definierar vårt värde
Tänk om vi vågade ta orden på allvar. Tänk om vi såg på våra medmänniskor och oss själva med nådens blick. Då skulle vi kanske bli lite mindre upptagna av att bevisa vårt eget värde och lite mer fria att ge av det.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 