Det finns berättelser i bibeln som aldrig riktigt släpper taget om mig. En av dem är den om Josef, favoritsonen med de märkliga drömmarna, och bröderna som inte stod ut med hans självsäkerhet vilket innebar att de gjorde det ofattbara: de kastade honom i en brunn och sålde honom som slav.
Josef förs till Egypten, ett land han inte valt och ett liv han aldrig önskat. Han blir först slav, sedan fånge. Och tillslut blir han en ledare i Egypten som räddar både Egypten och sin egen familj från svält.
Svälten tvingar bröderna till Egypten i jakt på mat, och där möter de den bror som de trodde att de aldrig skulle få se igen. Paniken och rädslan måste ha slagit till som en iskall vind när det gick upp för dem att det var Josef. Men då säger han de märkliga orden:
Det var inte ni som skickade mig hit, utan Gud.
Första Moseboken 45:8
För mig är det en mening som skaver. Inte ni? Men det var ju de som kastade honom i brunnen och sålde honom, drivna av avund, vrede och rivalitet. Ändå väljer Josef ett annat perspektiv. När han ser tillbaka på sitt liv ser han en tråd genom allt det kaotiska. Från brunnen till slav. Från fängelset till palatset hos Farao. Han ser att hans lidande blev vägen till räddning, inte bara för honom själv, utan för hela familjen.
Det är lätt att tala om Guds plan när allt slutat väl. Svårare när man sitter i brunnen. Men för mig visar denna berättelse att ett liv inte bara kan definieras av det som andra gör mot oss. Utan också av vår egen tolkning av dem och hur vi hanterar det som hänt. Josef vägrar bli ett offer, han tolkar sitt liv genom tron på en större mening.
Vi vet inte alltid varför saker händer. Vi vet inte alltid om det finns en plan. Men berättelsen om Josef utmanar oss tänka större än vår omedelbara smärta. Kanske är det mer korrekt och mer trösterikt att tänka att Gud använde det som hans bröder gjorde. Det gör skillnad.
Att säga att Gud skickade Josef kan ge intrycket att Gud själv låg bakom sveket, som om ondskan var en del av hans plan från början. Men att säga att Gud använde det som hände är något annat. Då är det bröderna som bär skulden för det onda. Det är inte Gud som orsakar avundsjukan eller sveket, men han låter inte deras handlingar få sista ordet.
Josefs liv blir ett exempel på hur det som är tänkt att bryta ner kan bli något som bygger upp. Inte därför att det var rätt eller gott i sig, utan därför att det inte lyckades förstöra det som Gud ville göra genom honom. Mot slutet säger Josef till sina bröder:
Ni tänkte ont mot mig, men Gud tänkte det till något gott.
Första Moseboken 50:20
Vi kan inte alltid välja det som drabbar oss. Men vi kan åtminstone ibland, välja hur det får forma oss. Så vad gör vi med det som drabbar oss?
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 