Det är lätt att tänka på bön som ett slags meddelande uppåt, som om Gud sitter och väntar på våra ord, våra önskningar och våra förklaringar. Som om Gud som är allvetande och evig skulle behöva våra formuleringar för att förstå hur vi har det i världen. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det inte Gud som behöver våra böner, utan vi som behöver dem.
Jag tror på bön, jag tror på att Gud lyssnar och att man kan få bönesvar. Men inte för att Gud är beroende av våra ord, utan för att vi är det.
Bönen kanske inte förändrar Gud, men den förändrar oss. När jag ber händer något med mig, jag blir mer uppmärksam på det jag bär inom mig och på det som sker runt omkring mig. Jag märker vad som gör ont, vad jag hoppas på, vad jag försöker kontrollera. Jag får sätta ord på det som annars bara snurrar inom mig. Oro, tacksamhet, ilska, sorg, hopp – allt får plats.
Någon har sagt att ”bönen sorterar. Den skalar bort det oviktiga och lämnar det som faktiskt betyder något .” Tycker det är en väldigt bra beskrivning, eftersom bönen kan hjälpa oss att se våra egna liv tydligare.
När vi ber tränar vi oss också i att lyssna. Inte bara på Guds röst utan också på den stilla rösten inom oss. Kanske är det just därför bönen ibland kan kännas obekväm. I bönen är det svårare att gömma sig. Där kan vi inte lika lätt skylla ifrån oss. När vi ber om förlåtelse tvingas vi erkänna vårt ansvar. När vi ber om hjälp visar vi i vår sårbarhet. Och när vi ber för andra vidgas vårt perspektiv bortom oss själva.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 