Vinden blåser vart den vill

Vinden är en märklig följeslagare. Den kan smyga fram som en viskning, så mjuk att man knappt märker den. Och andra gånger kommer den med full kraft.

Vinden kan dofta vår när den sveper över mark som just tinat efter vintern, och den bär med sig löftet om ljusare dagar och liv som långsamt vaknar igen.

Ändå kan ingen av oss se den. Vi ser bara vad den åstadkommer: löv som virvlar, segel som spänns och bär båtar framåt, träd som böjer sig och gungar i takt med dess rytm. Kanske är det just därför vinden blivit en sådan stark bild för det osynliga, för det vi inte kan kontrollera.

Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Johannesevangeliet 3:8

Vi hör vinden, men vi vet sällan varifrån den kommer eller vart den är på väg. Den följer inte våra planer. Den anpassar sig inte efter våra scheman. Och kanske är det en av våra största utmaningar som människor: att acceptera att allt inte går att styra.

Vi vill gärna tro att vi har kontroll över våra liv, våra livsvägar och vår framtid. Men vinden påminner oss om något annat — att livet ibland kräver att vi släpper taget. Att vi lär oss att leva med medvind, motvind och sidvind. Att vi inte alltid kan välja riktningen, men att vi kan välja hur vi möter den.

Ibland har jag tänkt att Gud bara visar sig som en stilla susning. Som något mjukt och tröstande. Men tänk om det inte alltid är så. Tänk om Gud ibland kommer som en storm som stökar till det för oss. Som rubbar och blåser bort sådant vi klamrat oss fast vid men egentligen inte behöver.

Efter en lång och kall vinter är det härligt att känna den ljumma vårvinden. Samtidigt vet jag att höstens stormar också vinterns kyla har sitt värde, att de påminner oss om förändringens kraft, om livets rörelse.

Kanske är det så att vi inte alltid ska försöka stå emot vinden. Kanske behöver vi ibland bli vänner med den. Låta den bära oss, utmana oss, förändra oss.

Ibland behöver vi stillheten, ibland behöver vi stormen. Kanske är det just i mötet mellan dessa som vi verkligen växer och finner nya sidor av oss själva.

/ Urban