I trettio år har jag arbetat i ett kvinnodominerat yrke. Det har gett mig mycket, men också väckt en del frågor.
Gång på gång har jag möts av kommentaren: ”Vad bra att det finns en man på avdelningen!”. Det sägs med värme och uppskattning, av chefer, kollegor och föräldrar. Och jag förstår vad de menar.
Men ibland skaver det, för det känns som att mitt kön får större uppmärksamhet än allt det andra jag faktiskt bidrar med. Som att det viktigaste med mig inte är min erfarenhet, min kompetens eller hur jag är som pedagog utan att jag råkar vara man.
Forskaren Margareta Havung menar att vi män som arbetar i förskolan gör ett modigt val: dels väljer vi bort yrken som traditionellt förknippas med män, dels väljer vi aktivt ett yrke som länge setts som kvinnornas område. Samtidigt känner jag mig inte särskilt modig. För mig handlar det snarare om att jag har valt ett yrke som jag trivs i och som jag tycker är meningsfullt. Jag har inte gjort något aktivt val för att utmana normer, utan jag har följt ett intresse och en vilja att arbeta med barn och bidra till deras utveckling och lärande.
Som man i förskolan hamnar jag ofta i roller som kanske anses givna. Jag blir den som spelar fotboll, bygger lego, jagar och busar med barnen på gården. Kanske för att det förväntas av mig, men framför allt för att det är sådan jag är. Samtidigt märker jag hur barnen också läser av det, hur de söker upp mig för just de lekarna, och hur vissa förväntningar förstärks i mötet mellan oss. Frågan är vad de lär sig av det. Får de syn på fler sätt att vara, eller bekräftar jag, utan att vilja det bilden av vad en man är och gör?
I förskolans uppdrag ingår det att motverka stereotypa könsroller. Att barn ska få vara hela människor, utan att begränsas av förväntningar kopplade till kön. Ändå står jag där, gång på gång, och gör just det som så ofta beskrivs som “typiskt manligt”. Blir jag då en del av problemet? Är det mitt ansvar att bryta mönstret, även när det sker omedvetet?
Samtidigt gör jag ju allt det där andra också, torkar tårar, byter blöjor och finns nära när någon behöver det. Ofta handlar det också om att bara sitta stilla tillsammans, med ett barn i knät som söker trygghet och närhet. Att jag är busig och gillar fart och lek gör mig inte mindre omsorgsfull.
Men det är som att vissa handlingar väger tyngre i andras blickar. Som att det är fotbollen och busigheten som definierar mig mer än närheten.
Och där någonstans uppstår en annan fråga: vems ansvar är det egentligen att förändra?
Jämställdhetsarbetet i förskolan kan inte vila på enskilda individer och definitivt inte på vi få män som finns i verksamheten. Ändå hamnar vi ofta där. Det räcker att en man kliver in i rummet för att någon ska tänka: “Nu händer det något.” Som om själva närvaron i sig vore en förändring.
Men jämställdhet är inget som uppstår per automatik bara för att en arbetsgrupp blir mer blandad. Det kräver ett aktivt arbete, varje dag, i varje möte med barnen. Och här blir frågan viktig: vilket ansvar har mina kvinnliga kollegor i det här? Svaret är enkelt, lika stort som mitt.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 