Gud möter oss där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara

Jag tänker att det finns en särskild sorts trötthet som inte alltid syns utanpå. Den som växer fram när man ständigt försöker leva upp till bilden av var man tycker att man borde vara.

I tron, i livet, inom sig själv. Den där lågmälda rösten rösten som viskar: du borde ha kommit längre vid det här laget. Du borde tro mer, tvivla mindre. Vara mer hel, mer trygg, mer säker.  Att vi måst resa oss ur våra tvivel, våra misslyckanden och vår trasighet. Att det är först när vi nått en viss nivå som vi kan närma oss Gud.

Men evangeliet säger något helt annat.

Mitt i den där spänningen mellan verklighet och ideal, mellan det liv vi faktiskt lever och det vi tänker att vi borde leva sker något avgörande i evangelierna. Gud möter oss precis där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara.

Det blir tydligt i mötet med Tomas. Han som genom historien fått etiketten “tvivlaren”. De andra lärjungarna hade sett den uppståndne Jesus och bar på visshet och glädje. Tomas är kvar i något annat och säger det rakt ut: han kan inte tro utan att få se och röra. Det är lätt att tänka att han borde ha varit som de andra. Att han borde ha trott, borde ha förstått.

Men Jesus möter honom inte i något “borde”. När han kommer tillbaka till lärjungarna möter han inte Tomas med besvikelse, utan personligt. Han går rakt in i hans verklighet: “Räck hit ditt finger. Här är mina händer.” Det är som om Jesus säger: Jag ser var du är och jag möter dig där.

Tron börjar inte där vi har alla svar utan där vi vågar vara ärliga. Samtidigt lever vi i en tid där mycket handlar om att visa upp en tillrättalagd och fin sida av oss själva. Till och med tron kan bli något vi försöker prestera – med rätt ord, rätt känsla, rätt övertygelse.

Berättelsen om Tomas visar att tvivlet inte är ett hinder för mötet med Gud. Det kan snarare vara platsen där mötet sker. Det är också en påminnelse om att tron inte alltid ser likadan ut. Den är inte alltid stark och självklar – ibland är den trevande, sökande, nästan viskande. Och ändå räknas den.

/ Urban