Författare: Urban Arvidsson

Ibland tenderar vi att se livet som en linje mellan barndom och ålderdom. Men i själva verket är livet och vi människor mer som lökar, med lager på lager av allt vi varit.

Vi är inte bara den vi är idag, vi bär också med oss barnet, tonåringen och den unga vuxna vi en gång var. Varje tid, varje årsring, har format oss till den vi är idag.

Man har ju alla åldrar inne i sig. Ibland tittar den ena fram, ibland den andra.

Astrid Lindgren

Ibland kan vi komma i kontakt med tidigare åldrar. Plötsligt kan vi känna oss som en busig femåring eller en trotsig tonåring. Ofta är det lätt att se detta hos andra, men jag vet också mycket väl att det är lätt att bli som en tonåring när man har tonårsbarn. Att man reagerar impulsivt, trotsigt och är lätt irriterad,

När vi skalar bort lager efter lager hittar vi lager därunder som gömmer minnen, historier, drömmar och rädslor från tidigare åldrar av oss själva.

På sätt och vis är det en tröstande tanke att vi aldrig riktigt förlorar de vi en gång var. Att vi precis som en lök aldrig kastar bort ett lager, vi lägger bara till och bygger vidare…

…men det kan också vara smärtsamt. Vissa lager skaver. Men att våga möta dem kan hjälpa oss att förstå oss själva på ett bättre sätt.

Tänker att det inte bara är nuet och det förflutna som bor i oss. Vi bär också frön av den äldre person vi en dag ska bli. Vi har redan börjat samla den vishet som kommer med åren, och kanske finns det en slags trygghet i att veta att vi varje dag lägger till ännu ett lager på vår lök.

/ Urban

God fortsättning är en hälsningsfras som redan på juldagen börjar höras och som sedan följer oss genom mellandagsrean och en bit in i januari. Men vad menar vi egentligen med dessa ord? Och varför har just denna fras blivit en så naturlig del av våra hälsningar kring jul och nyår?

För många är ”god fortsättning” troligen bara en artig fras, ungefär som att fråga någon hur de mår. Man kanske redan har sagt ”God Jul” och det är lite för tidigt (eller för sent) att önska ”Gott nytt År”. Men jag tänker att det också kan finnas något mer under ytan, att ”God fortsättning” är en önskan och förhoppning om att det som har börjat väl också ska fortsätta väl. Att vi i de två orden uttrycker ett hopp om att den där känslan av ljus, värme och kärlek ska få följa med oss in i vardagen, även när adventsstjärnor och ljusstakar är borttagna.

Tänker också att det finns något symboliskt i ordet ”fortsättning”. En slags antydan om att vi är en del av en berättelse som ständigt rör sig framåt. Att julen är en del av större rytm som för oss vidare mot nyår, trettondagen osv… En påminnelse om att livet inte bara handlar om enstaka höjdpunkter utan om det vi bygger mellan dem, för våra liv består av en serie av fortsättningar som bygger på det som varit samtidigt som det pekar mot det som ska komma.

Vi har också möjligheten att låta hälsningen bli mer än bara ord. En god fortsättning kräver ju faktiskt att vi aktivt väljer att låta det goda fortsätta. Att ta med sig omsorgen, vänligheten, och glädjen in i de dagar som kanske inte känns lika festliga.

För mig som kristen innebär också orden ”god fortsättning” en önskan om att Guds välsignelse och frid ska fortsätta följa den andre personen under mellandagarna och in i det nya året. Att den kärlek och godhet vi mött vid krubban ska få påverka.

/ Urban 

Kärlek, ett ord som bär på mängder av nyanser och känslor. Vi sjunger om det och det är centralt i mängder av filmer. Man skulle kunna säga att det är en kraft som formar våra liv, som binder oss samman men som också kan slita oss itu.

Men hur ofta stannar vi upp och funderar på vad kärlek faktiskt innebär? Kanske gömmer sig svaret om man delar ordet i två delar: kär lek.

Kanske är det just där kärlekens magi bor, i den allra käraste leken som vi kan ge oss in i.

Som barn visste vi vad det innebar att leka, men som vuxna tappar vi ofta den lekfullheten då vi är uppslukade av livets måsten och krav. Kärleken blir så lätt något som vi ska arbeta på och visst behöver relationer omsorg och ansträngningar. Men vi får inte glömma att essensen av kärlek kanske handlar om att våga vara barnsliga tillsammans. Att våga leka kär lek.

Att kärlek är lek innebär inte att den är okomplicerad eller saknar allvar, snarare tvärtom. Det krävs mod för att våga leka. Mod att vara sårbar och att visa sitt riktiga jag.

Precis som i lek handlar kärlek om att våga lita på den andre. Att vi kan hoppa, klättra, springa och ibland till och med falla i vetskap om att vi tillsammans hjälper varandra upp igen.

Givetvis handlar relationer om att både ge och ta, men det är viktigt att komma ihåg att kär lek bygger på respekt. Precis som när vi lekte som barn och följde lekens regler behöver vi i kärleken lyssna på varandra och respektera varandras gränser.

Visst finns det stunder när kärleken är en kamp, en vardag att hantera och svåra samtal att ha. Men om vi förlorar leken, tappar vi också det som gör kärleken levande. Att hålla varandra i handen genom stormar är viktigt men lika viktigt är det att kunna skratta tillsammans oavsett om solen skiner eller stormen rasar.

/ Urban

 

Idag infaller vintersolståndet, årets kortaste dag, en tidpunkt då ljuset når sin lägsta punkt. För många är det nog en dag som passerar obemärkt förbi i julstressen. Men vintersolståndet är en påminnelse om att när mörkret känns som tyngst så är gryningen som allra närmast, från och med nu börjar dagarna sakta men säkert bli längre och längre…

…men det tar tid när det vänder, och i en värld där allt ständigt ska gå fort kan det kännas provocerande långsamt att tänka sig att ljuset bara kommer att återvända med några sekunder i taget.

Samtidigt tänker jag att det finns en slags tröst i tanken att ljuset inte har bråttom. Förändringar sker sällan plötsligt utan de smyger sig fram steg för steg.

Vintersolståndet bär på ett budskap om hopp, att varje litet steg framåt räknas. Så ge dig själv tid, det är okej att det går långsamt. Och låt ljusets återkomst vara en påminnelse om vår egen förmåga att börja om, och att resa oss ur mörkret.

Vintersolståndet lär oss att även när vi befinner oss i mörkret så är ljuset aldrig långt borta. Vi behöver bara hålla ut, acceptera mörkret som en del av livet och ändå fira det lilla ljus vi har.

/ Urban

Efter lunchen säger han när jag ska knäppa hans vänstra pjäxa: – Det är inte skönt i den pjäxan. Jag tar av den och där inne ligger en påsklämma! Av storlek ganska stor. Hur länge har du haft det oskönt där frågar jag. – Sedan vi kom men jag har inte haft tid att kolla…

Tycker att den här facebook-statusen om pojken, slalom pjäxan och påsklämman är en briljant bild på hur det kan vara i livet.

Ofta går vi nog omkring med något oskönt som skaver i vårt inre, en obekväm känsla eller tunga tankar vi ännu inte vågat sätta ord på. Ändå fortsätter vi framåt för vi har inte tid att stanna upp och kolla vad det är. Det höga tempot i livet, med alla krav, måsten och förväntningar gör det lätt att ignorera det som skaver, tills det nästan blir en vana att leva med obehaget.

Men vad händer om vi vågar stanna upp? Om vi vågar ta av pjäxan och se vad som gömmer sig där? Det kanske inte alltid är något stort, som en påsklämma, men även en liten insikt kan göra stor skillnad. Plötsligt känns stegen lättare, smärtan avtar, och vi inser att vi hela tiden haft möjligheten att förändra om vi bara gett oss själva möjligheten att stanna upp och känna efter.

Eller föreställ dig en skolungdom som kommer hem med gympapåsen men inte orkar tömma den. Nästa gång det är dags för idrott stoppas det bara ner en ny fräsch handduk. De fortsätter att fylla på, gång på gång, tills hela påsen börjar lukta illa. På samma sätt kan vi fylla våra liv med aktiviteter och distraktioner för att slippa möta det jobbiga inom oss. Vi tänker att om vi bara fyller på med något nytt och fräscht, så ska vi slippa möta det gamla som luktar illa. Men till slut blir det ohållbart då allt börjar lukta, och vi måste ta itu med det vi försökt dölja.

Kanske behöver vi ibland göra som med gympapåsen: öppna den, ta ut allt, tvätta rent och börja om. Det är inte alltid så lätt, men det ger oss möjlighet att leva ett liv som inte stinker av undvikande, gamla bördor och bekymmer

Eller tänk dig att du är en stövel som gått igenom en massa tråkigheter. Dessa har samlats i din stövel och fått dig att känna dig som en riktig skitstövel. Du behöver vända på den och hälla ut all skit

/ Urban

Hur uppfattas jag av er som läser mina blogginlägg? Den frågan funderar jag på då och då och jag förstår att det är en fråga som jag själv inte kan besvara…

…men vem är jag?

Det är förmodligen en fråga vi alla ställer ibland och visst den kan verka enkel men samtidigt är den fylld av flera lager. För mig är det en fråga som alltid ligger där och lurar i bakgrunden. Och för mig är svaret inte bara en rad fakta, egenskaper eller intressen, utan en väv av allt jag gör, älskar, tänker, känner, hoppas och drömmer om.

Jag är en kladdkakeälskare. En person som gärna låter en sked sjunka ner i en kladdig kaka och för en stund känna att livet blir lite godare. Det är absolut inte hela bilden av mig, men det är en del, en söt och något kladdig sådan.

Vad jobbar du med? Är nästan alltid den första frågan vi ställer till någon ny bekantskap, och jag har typ hela mitt yrkesliv arbetat som barnskötare. Ett yrke jag valde, men som också valde mig.

Ibland tänker jag att jag är mina tankar och känslor, för inom mig har jag en inre dialog som aldrig tycks tystna. Ibland känns det som en gåva då tankarna öppnar dörrar till nya insikter, medan det andra gånger blir till en börda, när grubblandet bara gör allt tyngre.

Jag är promenerande. Ja, jag vet det är en konstig identitet, men det är sant. Jag älskar att promenera och mina promenader är mer än bara steg. De är mitt sätt att stänga av bruset och bara vara. När jag går är det inte bara benen som rör sig, utan även tankarna. En del promenader känns lätta och fria, andra tunga och fulla av grubbel. För det är sådan jag är, både en tänkare och en grubblare.

Har insett att identitet ofta hänger ihop med tillhörighet. Att vi är en del av något större, en familj, ett samhälle, en kultur och det vi tillhör är med och formar oss. Samtidigt finns en djup längtan efter att bli sedda som unika individer och här uppstår spänningen mellan vår plats och roll i gemenskapen och vår egen personliga resa.

Jag är både min historia och min framtid. Jag är både mina styrkor och mina svagheter, mina framgångar och mina misslyckanden. Och kanske är det just det som är poängen. Att inte fånga eller definiera mig själv i ett enda ord eller koncept, utan att leva i spänningen mellan det jag är och det jag håller på att bli…

…även om jag ibland funderar på om jag fortfarande är jag om jag inte längre är den jag brukade vara?

Jag är helt enkelt ett pågående verk, en berättelse som fortfarande skrivs…

En identitet som dock aldrig förändras är att jag är Guds barn, det är en sanning som står fast oavsett vad livet för med sig. Det är en grundläggande identitet som ger mig både värde och mening oberoende av prestation eller omständigheter. I den identiteten finner jag trygghet, styrka, kärlek och en slags rikting i livet.

/ Urban

Ps. Söndagen 29/12 predikar jag i Immanuelskyrkan, Örebro med rubriken ”Är jag Guds barn?” Ds.

Ett vanligt sätt att se på livet är som en linjär linje, där dag efter dag läggs efter varandra och bildar en lång rad…

…dagen vi har idag är unik, den har aldrig funnits förut och kommer aldrig att återvända. Detta kan naturligtvis upplevas både stressande och befriande, men jag tror att det finns ett annat sätt att betrakta livet, som en cirkel.

Sekundvisaren som varje minut återvänder till samma punkt… Solen som varje dag stiger på morgonen och sedan sänker sig på kvällen. Årstiderna som gång på gång återkommer i samma ordning: vår, sommar, höst och vinter.

I västvärlden pratas det ofta om ekorrhjul och att fastna i onda cirklar, men i själva verket rör sig tiden och livet ständigt runt som i en cirkel.

Det finns många olika bilder av livet, som en berg och dalbana fullt av upp och nedgångar, en bok där varje ny dag är en ny sida. Ett hav som stundtals är lugnt och still och stundtals stormigt, en stig i skogen, slingrande och oförutsägbart, men fullt av upptäckter… Men i det här blogginlägget vill jag likna livet vid en spiraltrappa.

Vi börjar livets resa på första trappsteget, ovetandes om vad som väntar oss. De första stegen håller våra föräldrar våra händer och visar oss vägen och hjälper oss med balansen. Men förr eller senare måste vi själva ta stegen, utforska på egen hand och ibland våga ramla för att lära oss hur man reser sig igen.

Spiraltrappan är aldrig rak. Den snurrar runt och låter oss se samma vyer från nya vinklar och perspektiv. Gamla utmaningar återkommer, men denna gång möter vi dem med nya insikter och erfarenheter i bagaget. Det är som att varje steg ger en ny utsikt, en ny förståelse och en ny möjlighet att se tidigare erfarenheter ur ett nytt perspektiv. Det är en påminnelse om vi rör oss framåt och uppåt, även om vägen kan kännas likadan som förut.

Om vi tänker oss livet som en spiraltrappa av upplevelser och erfarenheter kan vi finna tröst i vetskapen om att varje steg är en del av en större helhet…

…och vi har alltid en möjlighet att börja om på nytt, för livets olika faser och erfarenheter är sammanlänkade och återkommande snarare än linjära och slutgiltiga. I mitt liv har jag bland annat upptäckt hur gamla möjligheter återkommit i ny skepnad och hur tidigare misstag lett till nya framgångar.

/ Urban 

Alla bär på något, något som kanske inte syns men som känns. Det kan vara sorg, ilska, skam, ångest, frustration, stress, rädsla, ett jobbigt minne eller en dröm som gått i kras.

I mötet med andra människor kan vi ibland ana det, vi kan se det i någons blick, höra det mellan raderna i det någon säger.

Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Tomas Sjödin

Alla bär vi på problem i livet, stora och små saker som vi försöker gömma bakom vår fasad. Men om vi vågar bryta tystnaden och visa vår sårbarhet händer ofta något fascinerande: andra vågar göra detsamma. Plötsligt märker vi att vi inte är ensamma, att det faktiskt är fler som går runt och bär på tunga saker i ens liv.

Om vi vågar uttrycka våra tankar och känslor ger vi andra människor en inblick i vår inre värld, vilket också kan hjälpa dem att känna igen sina egna känslor och upplevelser.

Genom att våga berätta skapar vi alltså inte bara en öppning för vår egen läkning, utan vi bygger också broar för andra att våga gå över.

Om vi vågade släppa vår fasad, kanske vi skulle upptäcka att sprickorna inte är något att dölja, utan något vackert: en plats där ljuset kan tränga in.

Så nästa gång vi möter någon, kan vi försöka minnas att även de bär på något, och att vara människa är att både behöva och att erbjuda stöd längs väg.

/ Urban

Precis som man ibland inte ser skogen för alla träden, kan vi missa julens innersta kärna på grund av all jul. Vi går på julmarknader och julkonserter. Vi städar, pyntar och bakar för att skapa en miljö där julen kan kännas, synas och smakas. Men kanske blir vi så upptagna av ytan att vi inte ser djupet?

Tror att det mitt i advents-rushen finns en risk att vi springer förbi det som egentligen gör julen viktig och meningsfull. Kärleken, hoppet, nåden och friden riskerar att försvinna i mängden av allt som ska hinnas med.

Tänker att advent också är en tid att förbereda sitt inre, att det yttre pyntandet också har en inre motsvarighet.

För mer än tvåtusen år sedan föddes Jesus i ett stall, men det fanns inte plats för honom i härbärget. Kanske är det samma sak i våra hjärtan idag? Vi fyller dem med så mycket annat: oro över framtiden, krav på prestationer och bruset från en värld som aldrig tycks sakta ner. Så vi märker inte att Jesus står där vid dörren och väntar på att få komma in.

Att julpynta sitt inre handlar nog inte om att lägga till fler saker, utan om att våga skala av. Det kanske innebär att sänka kraven på alla ”måsten”, att låta tystnaden få en plats mellan all julmusik. Att välja stillheten framför jäkten och reflektionen framför stressen. När vi gör detta, bereder vi plats i vårt hjärta för det lilla barnet att få rum.

Att Jesus föds i ett stall är en påminnelse om att Gud möter oss i det enkla och vardagliga. Och att julpynta sitt inre handlar inte om att vara perfekt utan om att vara mottaglig. Det handlar om att våga öppna dörren till sitt inre och säga: Välkommen, här finns plats för dig!

/ Urban

Det är en fras som polisen Jesse upprepar många gånger i tv-serien Tunna blå linjen. Tänker att det finns något djupt mänskligt i den uppmaningen, en önskan om att möta livet och sitt uppdrag med mod men samtidigt ta hand om sig själv och andra.

För poliserna i Tunna blå linjen är rädslan en del av deras vardag. De möter våld, kaos och människors allra svåraste stunder, och att då inte vara rädd kan framstå som en omöjlig och provocerande uppmaning…

…och likadant är det med Jesu ord ”Var inte rädda”, de kan upplevas som en direkt uppmaning som nästan kräver att vi omedelbart ska släppa all vår rädsla.

Men rädsla är en naturlig del av att vara människa. Vi känner den när vi tänker på världsläget, när vi står inför det okända, när vi tappar kontrollen eller möter prövningar. Den kan både vara en varningssignal och ett hinder.

Orden Var inte rädda… handlar nog inte om att förneka rädslan eller trycka undan den, utan mer om vad vi gör med den. En påminnelse om att inte låta rädslan styra oss, att inte låta den lamslå oss eller begränsa våra drömmar.

Istället för att se Jesu ord som en befallning att sluta känna rädsla kan vi se dem som en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår rädsla, för han är med oss även när livet känns övermäktigt.

…Men var rädda om er, här finns en viktig kontrast, en påminnelse om att mod och dumdristighet inte är samma sak. Att våga betyder inte att kasta sig huvudstupa in i faror utan förnuft eller eftertanke.

Men vad innebär det i praktiken att vara rädd om sig själv? Tänke att det handlar om små, vardagliga handlingar. Att lyssna till kroppen när den säger ifrån. Att prioritera återhämtning i en tid som ständigt kräver prestation. Att våga säga nej till sådant som dränerar och ja till det som fyller på. Att vara medveten om sina känslor och ta dem på allvar, att våga stå upp för sig själv och sina behov och värderingar. Att uppskatta och acceptera sina styrkor och svagheter, och tillåta sig själv att göra misstag och lära av dem.

Att vara rädd om sig själv och andra handlar alltså om att värna om välmående och trygghet. Att visa omtanke i handlingar och ord, både mot sig själv och andra. Och genom att vårda relationer och ta ansvar kan vi tillsammans skapa en grund för gemenskap och respekt.

/ Urban