Författare: Urban Arvidsson

Efter att ha skrivit om ångest och skam är det nu dags för en känsla som vi alla upplever ibland, nämligen ilska. Vi kan bli arga när vi känner oss orättvist behandlade, missförstådda eller när vi möter motgångar och inte lyckas nå de mål vi kämpat för. Vi kan också känna ilska över världsläget och de orättvisor som finns runt omkring oss.

Samtidigt är ilska en känsla vi ofta lär oss att undvika, gömma undan eller dämpa. Men i känslornas värld finns det en tydlig och viktig skillnad mellan positiva och negativa känslor. Positiva känslor som glädje och tillfredsställelse växer när de uppmärksammas och bekräftas. Medan det med negativa känslor som till exempel ilska fungerar tvärtom. När dessa känslor blir sedda och bekräftade har de en tendens att försvagas och ebba ut…

…om negativa känslor däremot tystas ner eller ignoreras kan de istället växa sig starkare och hålla sig kvar. Att försöka förminska eller dölja dessa känslor hjälper inte, tvärtom kan det leda till att de gror under ytan och blossar upp senare i nya situationer.

Tänker att ilska är som en vass kniv, den kan både vara ett verktyg och ett vapen. Den kan skada både andra och oss själva om den får härja fritt, men den kan också vara en drivkraft till förändring. Att känna ilska är inte fel i sig, det viktiga är att lära sig hantera den på ett hälsosamt sätt. Många gånger kan ilska hjälpa oss att sätta gränser och stå upp för oss själva, men samtidigt kan ilska förblinda oss. Låter vi den ta över helt riskerar vi att agera på ett sätt som vi senare får ångra.

Ilska som hålls inne allt för länge kan sätta sig kroppen som huvudvärk, magbesvär, stress och bitterhet. Ibland behöver man tillåta sig själv att bli arg för att sedan kunna bli glad. Och av egen erfarenhet vet jag att ilska kan vara ett viktigt steg i att bearbeta smärtsamma händelser. Genom att tillåta sig själv att känna ilska kan man även börja förstå den mer nyanserat och så småningom släppa den, vilket i sin tur gör att man kan nå en plats av försoning.

Nyckeln ligger i att försöka förstå och hantera ilskan. Att fråga sig själv varifrån den kommer och vad som triggar den. Och vad kan jag göra med den här känslan? Hur kan jag uttrycka min ilska på ett sätt som är konstruktivt?

/ Urban

Det finns få känslor som kan krypa så djupt in i vårt inre och slå rot som skam, och det som gör skammen så stark är att den ofta handlar om vem vi är snarare än om vad vi gör.

Till skillnad från skuld, som vanligtvis handlar om om en specifik handling, att man gjort något fel så handlar skam om att känna sig dålig för vem man är. Den säger att ”jag är fel’ snarare än ”jag har gjort fel”

Att känna skam kan bero på flera olika saker, men jag tänker att det är en känsla vi upplever när vi känner att vi har gjort något fel, brutit mot sociala normer eller på något sätt svikit och inte levt upp till våra egna eller andras förväntningar och värderingar. När skam känslorna tar över känner man sig liten, otillräcklig eller mindervärdig och det kan vara svårt att skaka av sig skammen då den förvandlats till en självbild: Jag är inte bara någon som har gjort fel, jag är fel.

Detta är skammens mörka och destruktiva sida, hur den kan leda till självförakt och psykisk ohälsa. Att man konstant känner sig otillräcklig och inte vågar ta några risker av rädsla för att misslyckas. Den kan också skapa ett mönster av att ständigt dölja sina brister och fel, vilket hindrar oss från att vara öppna och ärliga både mot oss själva och andra.

Därför är det viktigt att vi lär oss hantera vår skam på ett konstruktivt sätt, att vi erkänner våra misstag utan att döma oss själva för hårt och lär oss skilja på att göra misstag och att vara ett misstag.

Skam är känslan vi undviker att prata om, men vi behöver hitta ett sätt att möta vår skam och det handlar inte om att undvika den eller gömma undan den. Faktum är att skam trivs bäst i mörkret men när vi vågar sätta ord på den och dela den med andra så lyfts den fram i ljuset och förlorar en del av sin kraft. Och genom att visa oss sårbara kan banden till andra människor stärkas, för vem har aldrig känt skam?

Men är skam bara negativt? Nej, jag tänker den har en dubbel funktion, att det både finns negativ och positiv skam. Att skammen både kan fungera destruktivt och konstruktivt i våra liv.

Negativ skam tenderar att hålla oss tillbaka och fylla oss med känslor av ovärdighet som på så sätt hindrar oss från vårt sanna och bästa jag. Men skammen kan också vägleda oss mot bättre handlingar och självreflektion. Den kan fungera som en kompass för våra värderingar, en slags påminnelse att vi går emot det vi själva tycker är rätt och fel. 

/ Urban

.

Att känna ångest är ofta allt annat än roligt, det kan vara en överväldigande och obehaglig känsla som dränerar en på energi. Och om ångesten är återkommande och intensiv kan den bli ett hinder i vardagen och skapa en negativ spiral som leder till psykisk ohälsa.

Personligen har jag i perioder haft panikångest med panikattacker som kan upplevas skrämmande med hjärtklappning, svettningar, yrsel och en känsla av att inte få luft.

Jag har haft posttraumatiskt stressyndrom med flashbacks och mardrömmar och en ständig känsla av att ha koll på omgivningen runt omkring mig. Och med en ångest kopplad till minnena av de traumatiska händelserna jag blev utsatt för. Men också en ångest över att jag inte hade berättat för mina nära och kära hur jag mådde och tagit tag i problemet, vilket skapade ännu mer skuld, skam och frustration gentemot mig själv.

Jag har haft prestationsångest, vilket var en bidragande faktor till att jag drabbades av utmattningssyndrom för tre år sedan. Att ställa höga krav på sig själv är något många gör, särskilt när man har en stark vilja att lyckas eller att leva upp till egna eller andras förväntningar. Men när dessa krav blir för tunga att bära, kan de börja skapa stress, ångest och en känsla av otillräcklighet, som om inget man gör riktigt räcker till.

När jag började skriva detta blogginlägg dök plötsligt denna bild upp på instagram och jag tänker att psykologen Henrik Wiman har en viktig poäng i att ångest är symtomet och inte problemet, och faktum är att ångest inte enbart är negativt, även om det ofta kanske upplevs så.

Många gånger kan ångesten kännas som ett hinder, särskilt när det känns som att den inte är kopplad till en tydlig orsak. Vilket kan göra att den känns förvirrande och svår att förstå. Men ångest är ett symtom som beror på något, och detta ”något” är det som är problemet. Det är det vi på något sätt måste bearbeta och ta tag i.

Att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att hon aldrig ha erfarit ångest eller sjunkit ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt sig det största.

Sören Kierkegaard

Tänker att ångest är inte bara en negativ känsla som ska undvikas eller förnekas utan snarare är det en väsentlig del av att vara människa.

Ibland är det en nödvändig känsla som hjälper oss att gå vidare i livet. Men då är det viktigt att vi lär oss att hantera och förhålla oss till vår ångest. När vi kan acceptera ångesten och använda den som ett verktyg för förändring kan vi omvandla den till något konstruktivt istället för att låta den styra våra liv.

Vad skulle hända om vi började se ångest som en kompass som pekar på saker i vårt liv som behöver vår uppmärksamhet. Att ångest helt enkelt är kroppens sätt att tala om att något inte är i balans, att något behöver förändras eller bearbetas.

/ Urban

Vi människor är som en matrjoskja eller en babusjka som de ofta kallas utanför Ryssland. Precis som varje docka innehåller en mindre docka inuti bär vi människor lager på lager som döljer djupare delar av oss själva. Varje lager representerar en annan aspekt av vår personlighet, historia eller erfarenhet…

En människa är alltså så mycket mer än det du se när du tittar på henne eller det du själv ser i spegeln. Var och en av oss består av olika versioner av oss själva. Identiteter som vi klär på och av när det passar, beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i.

Varje lager och roll är som en fragment av vår fullständiga identitet och kanske ett unikt uttryck för vilka vi är just i det ögonblicket. Denna mångfacetterade personlighet kan både ses som anpassningsförmåga och en källa till inre komplexitet.

Man skulle kunna säga att det är att som att vi bär en samling av utav masker, inte för att dölja oss utan för att bättre kunna uttrycka de olika sidor av oss som hör samman med vårt livs olika kapitel. Kanske är det just i dessa lager och versioner av oss själva som vår mänsklighet verkligen träder fram.

Att lära känna en annan människa på djupet är som att försiktigt öppna matrjoskja dockan och upptäcka att det finns flera dockor placerade i varandra, och där varje docka gradvis blir mindre och mindre…

…det är som att varje person har en kärna av något väldigt personligt och unikt, inbäddat under flera lager.

Att mogna och växa som människa tror jag handlar om att lära känna sina olika lager, roller och personligheter. Ibland säga det att vår identitet formas under ungdomsåren men jag vill påstå att den processen pågår under hela livet. Ganska ofta händer det att jag upptäcker nya sidor i min personlighet, som jag inte känt till tidigare. Och kanske är det så att när man tror sig veta vem man är så uppdagas det ännu fler dockor där inuti eller för att använda Tomas Sjödins ord: ”Det finns tusen olevda liv inom mig”.

/ Urban

För en del är ältande en gammal surdeg som de inte kan släppa taget om, trots att den inte leder någonstans…

…och när vi ältar något, oavsett om det är gamla misstag, svåra känslor eller problem kan det kännas som att vi fastnar i samma tankemönster likt en deg som aldrig blir färdig att hantera.

Det intressanta är att ordet surdeg har flera olika betydelser. Det kan syfta på gamla problem, vanor och föreställningar som ligger kvar och skaver. Men i sin bokstavliga betydelse är det en slags jäst som används för att få bröd att jäsa. 

Tänker att problem, vanor och föreställningar kan påverka en över tid om man inte gör något åt dem, likt en gammal surdeg kan påverka smaken på en ny bakning.

I och för sig har jag aldrig gjort en surdeg, men jag har förstått att det tar några dagar och att man ska ta och skaka surdegen morgon och kväll, för annars dör den. Lyckas man hålla den vid liv börjar den bubbla och tillslut så kan man baka med den.

Att älta jobbiga tankar och upplevelser kan vara jobbigt. Det är en process som kan göra en både sur och tvär. Men för att bli av med det ”jobbiga” så kanske det under en tid måste bli ännu jobbigare. Jag vet, det låter inte alls trevligt men det kanske är så att det måste få bubbla till ordentligt i ens inre för att man ska kunna gå vidare. Man måste helt enkelt vrida och vända  surdegsburken tills den är redo att använda som jäst!

Surdegen kan också symbolisera något som en gång var relevant att bearbeta, vrida och vända på men som med tiden blivit tungt och svårt att hantera. Det stannar kvar och växer men ger oss egentligen inga nya insikter eller lösningar. I vissa fall är det först när vi släpper taget om det gamla som vi kan gå vidare och skapa något nytt, precis som när vi väljer att sluta mata en gammal surdeg och börjar om från början med en ny.

Givetvis måste man vara uppmärksam så att inte ältandet blir en katalysator som leder oss åt fel håll. Och självklart är det bästa att man ältar färdigt nångång. Men livet har en benägenhet att hela tiden komma med nya saker som behöver vrida och vändas på…

/ Urban

Jag har nog alltid burit på stora drömmar, drömmar som på ett eller annat sätt handlar om att skapa kontakt med människor och dela med mig av det jag älskar.

Jag har drömt om att öppna ett mysigt kladdkakecafe, med skön möblering, kladdkakor i alla dess smaker bakom disken och fina, tänkvärda citat och ordspråk på väggarna.

Jag har drömt om att arbeta som pastor i en församling, att få predika Guds ord. Att få vägleda, inspirera och finnas till för andra människor i livets alla skeden.

Nu har jag en ny dröm, att bli föreläsare. Att stå framför en publik och tala är nog det roligaste och mest inspirerande som finns. När man står där med allas blickar vända mot en får man uppleva både en närvaro och en slags nerv som är svår att hitta någon annanstans. Den omedelbara responsen man får: ett leende, en nick, ett skratt eller tårar som rinner nerför någons kind skapar en fin känsla av samhörighet.

Jag längtar efter att få stå framför människor och dela med mig av mina erfarenheter från livets toppar och dalar. En dröm om att kunna hjälpa andra att förstå att de inte är ensamma i sin kamp och att det finns ljus i mörkret.

Nu ska jag bara ta mod till mig och marknadsföra mig och mitt föredrag Att resa sig och gå vidare.

Har du varit och lyssnat på mitt föredrag får du väldigt gärna skriva ett omdöme som jag kan använda här på bloggen och i marknadsföringsmaterialet.

/ Urban

Ikväll ska jag för tredje gången hålla mitt föredrag Att resa sig och gå vidare, denna gång på Frälsningsarmén i Tranås. Ett föredrag om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat gå vidare. Hur det påverkat livet och min kristna tro…

Alla drabbas vi av motgångar i livet, stora som små och att resa sig och gå vidare är en av de mest centrala delarna av att vara människa.

Att resa sig och gå vidare handlar om hitta styrka, samla sig och ta nya steg efter prövningar och svårigheter. Men att resa sig är inte alltid en så enkel handling. Det kräver mod att möta smärtan, att erkänna våra sår och att acceptera att man kanske inte har alla svar.

Ibland innebär det också att vi faller flera gånger innan vi faktiskt lyckas resa oss. Och det är okej, resan är inte linjär, och varje försök att ta ett steg framåt tänker jag är ett tecken på styrka. Men vi kan faktiskt inte resa oss och gå vidare om vi samtidigt flyr. Det är nämligen så att för att gå vidare måste man börja reda ut vad som pågår i ens inre och varför.

Det finns nog ingen upptrampad och snitslad stig att följa som visar hur man tar sig vidare efter trauman och annat jobbigt. Alla måste hitta sitt eget sätt att resa sig och gå vidare, men ingen klarar nog av att göra det helt på egen hand. Tror att vi alla skulle må bra av att visa oss mer sårbara och kanske är det så att den största utmaningen många gånger är att be om hjälp och ta emot hjälp.

Gå vidare betyder inte att glömma eller förneka det som hänt. Det handlar snarare om att ge sig själv tillåtelse att leva vidare trots det som varit. Att bära med sig sina erfarenheter som en del av ens historia, men inte låta dem definiera ens framtid. Det är en process av att försonas med det förflutna och skapa nya möjligheter. Och kom ihåg att varje ny dag är en möjlighet att börja om, att sträva efter att växa och lära sig av det förflutna istället för att fastna i det.

/ Urban

Något av det jobbigaste som finns är överbeskyddande föräldrar, föräldrar som ständigt följer med barnet, även i de enklaste situationer, och ingriper direkt för att hjälpa, skydda eller trösta. Föräldrar som inte låter sitt barn utforska världen på egen hand.

Det kan nog ofta bero på en djup oro för barnets säkerhet och välmående, men samtidigt kan det leda till att barnet blir beroende och inte får utveckla sin självständighet. Det hindrar liksom den naturliga processen där barnet lär sig att hantera frustration, lösa problem och bygga upp självkänsla genom att lyckad på egen hand.

Det kan också skapa en osäkerhet hos barnet. Om en förälder alltid ingriper, får barnet signalen att världen är farlig och att det inte kan klara sig själv utan ständig hjälp.

Jag tror det är bra för barn att ibland misslyckas eller uppleva lite motgångar, eftersom det ger dem möjlighet att växa.

Men vad har detta med Gud att göra? Jo, jag tror att han tänker precis likadant, för han är ingen överbeskyddande förälder.

I psalmen Blott en Dag sjunger vi: han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjda och smärta. Möda, vila och behag.

Tror det är precis så Gud tänker och agerar. Varje nyfödd dag ger han dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. 

Jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren gör allt detta.

Jesaja 45:7

Detta bibelord är inte lätt att förstå, men jag tror inte att det är Gud som skapar olycka, utan att det snarare är så att han som allsmäktig tillåter att människor går igenom svårigheter, lidande och utmaningar. Här är också den fria viljan en viktig aspekt. Tänker att det onda som vi kan få uppleva kan vara resultatet av fria val, både av oss själva och andra, snarare än ett ingripande från Gud.

Om Gud var en överbeskyddande förälder och konstant ingrep för att skydda oss från alla svårigheter och all smärta så kulle det begränsa vår frihet att fatta egna beslut.

Friheten att möta utmaningar, och ibland misslyckas, är en viktig del i att vara människa. Och genom att möta motgångar och lidande kan vi utveckla dygder som tålamod, medkänsla, ödmjukhet, styrka, uthållighet, tacksamhet, visdom och förlåtelse.

/ Urban

Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard lär har sagt att våga är att förlora fotfästet för en liten stund och att inte våga är att förlora sig själv. 

Att våga är verkligen att leva, att göra val och ta ansvar för dessa val, även när utgången är osäker. Tänker att det är genom att våga vi kan erfara både det goda och det svåra, och det är i dessa erfarenheter vi verkligen lever istället för att bara existera. 

Kierkegaard pekar på att den verkliga förlusten inte ligger i att misslyckas eller att göra misstag, utan i att aldrig försöka. Utan mod kanske vi stannar i en trygghet som känns bekväm, men som i längden kan leda till en känsla av tomhet och meningslöshet.

När jag tänker efter så handlar ju livet rätt mycket om att våga. Att våga vara sig själv, att våga lyssna till sitt hjärta och tro på sin egen förmåga. Att våga ta plats och göra sin röst hörd. Att våga stå för sina åsikter och värderingar, men också att kunna ändra sig. 

Att våga berätta hur man mår, framförallt när man mår dåligt. Att våga be om hjälp och att erbjuda sin hjälp till andra. Att våga säga Ja, men också att säga nej. 

Att våga pröva nya vägar genom att släppa taget om vår nuvarande situation och blicka framåt. Att fatta beslut och våga göra fel. 

Att våga berätta vad man är bra på, men också erkänna sina fel och brister, och att säga förlåt när det behövs. 

Att våga trotsa Jante och tro att man är något. Att man passar in i själva skapelsen och att det finns en uppgift just för mig. 

Och för att våga vara sig själv och lita på sin egen förmåga tror jag det är viktigt hur vi tar emot komplimanger och bekräftelse. Gör vi det som en gås eller som en blomma?

Häller man vatten på en gås rinner det av, men häller man vatten på en blomma så suger den åt sig och blommar ännu mer. Säger du: ”äh, det var så lite så” eller låter du andra människors ord sjunka in så att du får kraft och inspiration att våga ännu mer?

Men det är också viktigt att komma ihåg att vårt värde som människa inte sitter i vad vi gör, och det oavsett hur bra eller dåliga vi är på det vi gör.

Nej, vi har vårt värde i de vi är och som kristen måste jag våga lita på det som Gud säger om mig och min identitet. Att han älskar mig, att han vill vara min vän och att nåden gäller även mig!

/ Urban 

Sätter mig vid skrivbordet för att skriva färdigt ett blogginlägg, vänder upp kalenderbladet till dagens datum och blicken fastnar på orden som står där.

De där orden påminner mig om hur viktigt det är att låta tankarna få vandra, och för att de ska kunna göra det behöver i alla fall jag röra på mig.

Genom livets toppar och dalar har jag insett att promenader och vandringar är oerhört viktiga för att jag ska må bra psykiskt. Och jag tänker att vetskapen att jag kan påverka mitt mentala välbefinnande genom något så enkelt som att röra på mig är en styrka i sig själv.

Det är något med att sätta en fot framför den andra som får tankarna att följa med och det är där ute i rörelsen som jag har hittat mitt sätt att klara av livets toppar och dalar.

När tankarna snurrar och känslorna stormar inombords kan det vara svårt att sitta still. Då finns det inget bättre än att komma ut och låta kroppen röra sig och ge tankarna ett utrymme att andas. Det behöver inte handla om att lösa något specifikt utan bara om att rensa huvudet. Att låta tankarna komma och gå utan krav på lösningar eller slutsatser.

Precis som stigarna jag går på kan tankarna slingra sig åt oväntade håll, ta omvägar eller hitta nya riktningar. Och där mellan stegen har jag lärt mig att livet alltid går vidare och att jag bara behöver följa med, ett steg i taget.

/ Urban

Ps. Blogginlägget jag skulle skriva färdigt får publiceras någon annan dag. Ds.