Författare: Urban Arvidsson

Det påstås ofta att ordet lagom är typiskt svenskt och att det är svårt att översätta till andra språk. Det beskriver en ideal balans, det ska inte vara för mycket, inte för lite, utan precis lagom. 

Tänker att lagom är mer än bara ett ord, det är en kulturell värdering som genomsyrar många aspekter av livet i Sverige och kan användas i en mängd olika sammanhang.

Jag tror att alla kämpar med något i livet. Att alla går runt och har problem och bekymmer, men när vi ska hantera dessa så gör vi inte det i lagom dos, trots att vi är svenskar. Om jag går till mig själv så har jag tyvärr en tendens att endera älta saker om och om igen eller försöka förtränga dem. Trots att jag vet att båda strategierna är dåliga. Att prata om problem och bekymmer är en naturlig och viktig del av att hantera dem. Det ger oss möjlighet att ventilera våra tankar och känslor, söka stöd och få perspektiv. Men det finns också en baksida, att ju mer vi pratar om ett problem desto större blir det.

Bekymmer är som små barn, ju mer man pysslar om dem desto bättre trivs de.

Douglas William Jerrold

När man tänker och funderar allt för mycket kan man ibland skapa problem som inte fanns där från början. Vi fastnar i en negativ spiral och kan se fler aspekter av problemet och det kan då kännas mer överväldigande än vad det faktiskt är.

För att undvika att problemen växer i våra tankar, behöver vi hantera dem på en lagom nivå. Det betyder absolut inte att vi ska ignorera problem eller sluta prata om dem. Det är viktigt att få sätta ord på det som tynger oss, men vi kan försöka begränsa hur mycket tid och energi vi lägger på dem. Varken för mycket eller för lite tid utan lagom.

/ Urban

Vi människor har tyvärr ofta en tendens att skylla på andra för våra egna brister och fel. Vilket inte är så konstigt, för det verkar ju vara en del av den mänskliga naturen. När Gud konfronterade Adam för att ha ätit av den förbjudna frukten skyllde han på Eva, som i sin tur skyllde på ormen…

Visst kan det var lockande att skylla sina problem, sitt dåliga handlande på någon annan, på omständigheterna, på samhället eller till och med på våra närstående. Men jag tror att denna inställning hindrar oss från att växa och att lära oss av våra misstag.

Ibland sägs det att barn och unga är experter på att skylla ifrån sig, men är det verkligen så? Visst, jag som till vardags arbetar på förskola får ofta uppleva att barn skyller ifrån sig men precis som mycket annat så tar de bara efter vuxenvärlden. När människor i den högsta samhälls toppen skyller på andra för sina egna tillkortakommanden signalerar det att det är helt okej att lägga över skulden på någon annan. Och finns det någon yrkeskategori som skyller ifrån sig lika mycket som politiker? Nej, jag tror faktiskt nte det, när hörde du senast en politiker erkänna ett misstag utan att också skylla ifrån sig? 

Jag vet mycket väl att det kan vara jobbigt att möta sanningen om sig själv. Det kan vara väldigt svårt att erkänna sina misstag, sina brister och fel. Självklart kan det finnas orsaker som förklarar ens handlande och beteende, men man måste ändå stå för det man gjort. 

Vi kommer alla att göra misstag, det är en oundviklig del av att vara människa. Men det är hur vi hanterar dessa misstag som definierar oss. Så ta ansvar och skyll inte ifrån dig och sträva efter ständig förbättring

/ Urban

Gång på gång så korsas våra livsvägar med andras livsvägar, vilket skapat ett myller av upplevelser, erfarenheter och relationer…

…och i varje möte med en annan människa finns en möjlighet att lära sig något nytt. Varje människa vi möter bär nämligen med sig en unik historia, en värld av upplevelser, erfarenheter och perspektiv som skiljer sig från våra egna.

Korsningarna påminner oss om att vi inte är ensamma och när vi korsar varandras livsvägar är det som att vi skapar en gemensam historia, även om våra mål och destinationer på vägen kan vara helt olika.

Personligen åker jag i princip aldrig tåg, men jag tror det var den fd. fotbollstränaren Alexander Axén som beskrev livet som en lång lång tågresa där ens medresenärer åker med olika långt. En del bara med mellan två stationer, medans andra är med på hela resan. Oavsett om våra livsvägar korsas en kortvarig stund eller långvarigt tänker jag att varje interaktion med en annan människa kan lämna avtryck. Ett djupt samtal över en kopp kaffe eller en promenad med någon kan ge oss insikter som förändrar vårt sätt att tänka.

Ibland kan en annan människas perspektiv hjälpa oss att se vår egen väg tydligare, och deras erfarenheter kan ge oss insikter som vi annars skulle ha missat. Men att gå i någon annans fotspår behöver inte betyda att vår resa saknar orginalitet, det är snarare så att vi använder de resurser och erfarenheter som finns tillgängliga för att skapa något eget.

Visst kan vi stundtals korsa varandras vägar, mötas vid en del vägskäl, men ingen har ett bättre svar än du själv på dina frågor. De och och förblir dina. Detta är viktigt, otroligt viktigt. Du gör din resa även när din väg korsar många andras väg. Ingen annan kan besvara frågorna som handlar om ditt liv, din kärlek, rädslorna som kan hindra dig och glädjen som fyller dig idag. Även när du kliver in i någon annans fotspår är det dina steg som skapar din väg. Du väljer att gå och får hjälp av avtryck du ser. Någon annan känner terrängen och visar vägen men det är du som går.

Britta Hermansson

Tänker att varje människa har sin takt, sina egna utmaningar och mål, och genom att vara medveten om sina egna värderingar och ambitioner kan man använda andras fotspår som en karta snarare än en väg som måste följas exakt. Även om vi inspireras av andra människors fotspår så är det våra beslut, vår uthållighet och vårt mod som definierar riktningen på vår livsväg.

/ Urban

Hela världen är full av underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag.

H.C. Andersen

Det sägs att underverk och mirakel är något övernaturligt i vår naturliga värld, men jag tänker att mycket av det som vi tar för givet i själva verket är övernaturligt. Och i en värld som ofta är fokuserad på vår egen prestation är det en slags påminnelse om att finna närvaro och glädje i nuet.

Mirakler är inte bara stora, sällsynta händelser, utan också vara små, vardagliga ögonblick av skönhet, godhet och förvandling som vi kan upptäcka om vi bara tar oss tid att se dem.

Från det att vi föds till den sista dagen vi andas så är varje ögonblick fyllt med stora som små mirakler. Tänk på allt det som sker i våra kroppar varje sekund för att hålla oss vid liv. Hjärtat som slår, lungorna som fylls med luft och alla våra sinnen som får oss att uppleva världen på så många olika sätt.

Livet är ett ständigt flöde av upplevelser, erfarenheter och lärdomar. Visst det kanske inte alltid känns så men varje dag är en gåva, ett nytt kapitel att utforska. Och om vi stannar upp och tar in det vi ser, hör och känner, inser vi att hela livet, med alla dess upp- och nedgångar, är ett mirakel.

Guds rike är som säd som någon sår på en åker, och sedan går han hem och lägger sig och glömmer alltihop. Men säden gror och växer, och han har ingen aning om hur.Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet

Markusevangeliet 4:26-28

Vad är det som gör att underverk och mirakel ofta blir osynliga för oss? Tänker att Jesus tydligt svarar på den frågan i dessa verser: När de blir vanliga! För det är ju så att detta sker hela tiden, år efter år sår och skördar bonden, och mjölet använder jag sedan till att baka kladdkakor på.

Men på något märkligt sätt har vi inom kyrkan ofta kategoriserat vad som är ett under. Vi har liksom skapat oss en bild av hur ett mirakel ska se ut, vilket gjort att vi inte ser alla de mirakler som dagligen sker runt omkring oss. Dessutom är vi tråkigt nog ofta tysta om de små, nästan osynliga undren din vi upplever.

Hörde nån predikant som sa att inget underverk är större än de minsta. Och jag gillar verkligen de orden, för de säger en viktig sanning: Gud är stor och mäktig men han bryr sig om minsta lilla grej, snacka om mirakel.

När dagen går mot natt, öppnas rymdernas ridå. Jag ser ett skådespel på en hög nivå. Jag står mållös av förundran, i nattens sceneri. Ett svindlade mirakel, allt i harmoni. Det finns massor av mirakel. Massor av mirakel. Jag ser massor av mirakel. Så långt som jag kan se.Jag häpnar mer och mer. Och natten går mot dag och jag vaknar till liv. Jag ser solen väcker jorden. Gör mig varm och intensiv. I varje liten cell, med sin gåta och mystik. Ett levande mirakel i livets mosaik. 

Per Höglund

/ Urban

När jag i morse vaknade hade jag fått flera meddelanden på messenger om att någon skapat en facebook profil i mitt namn. Tänk att någon annan vill vara mig? 😉 Detta fick mig osökt att börja tänka på detta med förebilder och att vilja vara som någon annan.

En förebild behöver inte vara en offentlig person utan kan lika gärna vara en lärare, en förälder, en vän eller kollega som genom sina dagliga handlingar inspirerar oss. Och vilka vi väljer att ha som förebilder påverkar oss antingen positivt eller negativt så det är nog viktigt att man tänker på vad det är de förmedlar med sitt kunnande och sin personlighet.

Du kanske inte tycker att du har någon speciell förebild men jag tänker att vi ständigt inspireras och triggas av våra medmänniskor. Det är när vi ser någon annan göra något som våra egna tankar och ideer utvecklas och vi finner motivation att göra något liknande. Och alla har vi faktiskt potential att vara förebilder för någon annan.

Man försöker locka fram goda sidor hos sig själv genom att se vilka sidor man tycker om hos ens förebild. Men samtidigt kan ju detta locka fram tankar om att alla andra är bra, och om jag bara önskar ha andras egenskaper, vem är då jag?

Samtidigt måste man vara medveten om att den ultimata förebilden inte finns, alla har brister och fel. Och kanske är den sanna förebilden den som är ärlig och vågar visa sin svaghet. Dessutom tror jag att man behöver olika förebilder i olika faser, områden och sammanhang i livet.

Personligen försöker jag så gott jag kan vara en förebild inom livets alla områden. I min yrkesroll som barnskötare, som pappa till två döttrar, som medmänniska och kristen. Ibland lyckas jag och ibland blir det mindre bra. Tror också att det är viktigt att vi berättar för andra människor hur mycket de betyder för oss, och att berätta för sina förebilder vilken betydelse de har är nog givande för båda parter.

/ Urban

Måste säga att sommarvädret lämnar en del övrigt att önska. Efter sol och värme i maj och början av juni har sommaren dominerats av lågtryck, svalt och ostadigt väder. Sommarvädret väcker många frågor, framförallt efter förra årets sommar som nog många skulle beskriva som en besvikelse. Faktum är att idag har halva sommaren gått och jag har inte badat en enda gång!!

Solen, den lyser med sin frånvaro. Okej, jag vet att den inte är borta, den finns ju någonstans där bakom molnen. Men vad hjälper det när jag bara ser moln!

Det svenska sommarvädret är som en spegling av hur oförutsägbart livet är, och att leva med det svenska sommarvädret lär oss att vara anpassningsbara och att uppskatta de soliga dagarna när de kommer. Eller är det så att vi då klagar på att det är för varmt?

Tänker att molnen är lite som livet, ibland kommer de och skymmer solens värmande strålar och ibland kommer de med regn och åska. Och många med mig tycker nog att livet känns mycket lättare när det är klarblå himmel än när det är mulet.

Tänker att Gud precis som solen ☀️ ger oss värme, glädje och kärlek. Men ibland så ser vi den inte pågrund av alla moln och vi känner inte av värmen från Gud. Men trots att det vissa dagar är totalt igenmulet så finns solen likafullt ändå. Solen finns där bakom molnen och väntar på att få värma dig.

När jag går igenom tuffa perioder försöker jag påminna mig själv om att han finns bakom molnen ändå. Det ger mig hopp om att det kommer ljusare dagar och jag inte är ensam i mina svårigheter. Och precis när jag skrivit färdigt detta blogginlägg ser jag att solen tränger igenom molntäcket, så nu måste jag ut!

/ Urban

En höjdpunkt under året är när vi i kyrkan på påskdagen utropar Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Men när jag rannsakar mitt liv så lever jag ibland som att Jesus var död. Glömmer liksom bort Jesus i min vardag och lever av världen istället för i världen.

I en hektisk vardag fylld med distraktioner kan man lätt att tappa fokus på det andliga livet. Det är som att världen konstant ropar på vår uppmärksamhet och i detta brus kan man lätt glömma bort Jesus.

Jag tänker att den goda levnadsstandarden vi har i Sverige gör det lättare att glömma bort Jesus. Man kan helt enkelt leva ett bra liv utan Gud och kanske är det därför som Sverige anses vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen. 

Författaren Magnus Malm menar att sekularisering är som att leva som om Gud inte finns och ett sådant liv vill jag inte leva. Jag vill nämligen att min tro ska påverka hela mitt liv.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära är texten i en av mina favoriter psalmer, men ändå är det nog så att jag klagar mer på Gud när livet är tungt och besvärligt än jag tackar honom när livet är på topp!

Magnus Malm menar också att ordet tro har väldigt lite med sekulariseringen att göra. Djävulen han tror ju också att Gud finns, men ändå är han ju den mest sekulariserade. Kanske är ordet riktning ett bättre ord. Vilken riktning har mitt liv och vad tycker jag är viktigt?

Men att glömma bort Jesus betyder inte att han glömmer bort oss. I Matteusevangeliet 28:20 säger Jesus: jag är med er alla dagar till tidens slut. Detta löfte är en viktig påminnelse om att Jesus alltid är med oss, även när vi glömmer bort honom. Han är med oss i våra glädjeämnen och sorger, i våra framgångar och misslyckanden.

Vill avsluta detta blogginlägg med att stämma in i Samuel Ljungblahds bekännelse:

I have heard about you and i read about you. I have walk with you and i talk with you. And i know that you are real, no doubt about it. Cause you show me love much greater that i ever see. Still i only think on me, and i don’t take time to be with you. Oh Lord, i’m sorry that i always let you down. But i want to believe you, cause you are the one i love. I’m sorry, Jesus i’m sorry” 

/ Urban

Jag tror det ligger i människans natur att röra på sig, att vår kropp liksom är anpassad för att vara aktiv och röra på sig. Våra ben, höfter och ryggrad är anpassade för att gå på två ben och det är ju något vi strävar efter från det att vi bara är några månader gamla. Som bebisar genomgår vi en serie motoriska utvecklingssteg, från att lyfta huvudet och rulla över till andra sidan, till att sitta upp, åla, krypa, stå och slutligen gå.

Att röra på sig är inte bara en viktig del av människans utveckling utan också en central del för att upprätthålla både fysisk och mental hälsa. Det är liksom tydligt att vår kropp och hjärna är designade för att dra nytta av regelbunden fysisk aktivitet. Men ändå är det många som har väldigt stillasittande liv! 

Som ni säkert vet gillar jag att promenera, dels promenerar jag för att få frisk luft och fysisk träning men lika mycket gör jag det för att reflektera. och rätt ofta fascineras jag av vilken betydelse det har för livet att få sätta den ena foten framför den andra. 

Det är tydligen så att när man gör något monotont och upprepande som att promenera så blir hjärnan lite uttråkad och man går då in i en form av meditativt tillstånd. Och den rytmiska rörelsen av promenader hjälper till att generera nya tankar, ideer och perspektiv.

En del känner nog att de måste gå ut en sväng för att lugna ner sig litegrann och så är det givetvis även för mig ibland, men framförallt promenerar jag för att inte tappa bort mig själv. 

Jag behöver helt enkelt dagligen få sätta den ena foten framför den andra och fundera över mitt liv. Vart är jag? Vart kom jag ifrån? Och vilken väg ska jag gå nu?

/ Urban

Sitter på altanen och scrollar facebook och instagram och möts av ett flöde av vackra semester bilder där alla verkar så glada och lyckliga. Och det framgår tydligt att det igår var en riktigt fin dag med sol och värme ☀️

Samtidigt är dessa bilder inte hela sanningen utan bara utvalda ögonblick. Vi människor har nämligen en tendens att främst dela lyckliga ögonblick vilket kan skapa en förskönad bild av vår vardag.

Det perfekta och lyckliga tenderar att ha betydligt större utrymme på sociala medier än vad det har i verkligheten, och den kritik som ofta riktas mot sociala medier är att människor där går in i en roll. Genom att lägga till och dra ifrån skapar vi liksom bilden av oss själva.

Jag är fullt medveten om att jag på sätt och vis vinklar mitt liv då jag inte visar allt precis som det är. Mitt liv är ju inte bara fikastunder, naturupplevelser, solnedgångar och konserter…

…livet är mycket mer än de perfekta ögonblicken som visas på sociala medier, det består också av utmaningar, svårigheter och en helt vanlig vardag.

Men det är väl inte bara på sociala medier vi intar en slags roll? I verkliga livet anpassar vi ju också hur vi presenterar oss beroende på vem det är vi möter. Det är en en naturlig del av mänsklig interaktion att välja vilka delar av oss själva vi vill dela och med vem.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen varken på sociala medier eller i verkligheten visar hela sin verklighet och att det är okej att inte dela allt. Och jag tror inte det största problemet med sociala medier är att vi till mestadels väljer att visa upp våra lycka utan problemet är snarare hur vi som betraktare bedömer det, hur vi tänker om andra och oss själva.

Vi måste sluta jämföra oss med ögonblicksbilder och istället tänka goda tankar om oss själva, vårt eget liv och andras. Och kom ihåg att vi alla nog är ganska lika, alla putsar vi på våra fasader samtidigt som vi där bakom har liknande liv med liknande bekymmer, utmaningar och svårigheter.

/ Urban

Ps. När jag idag hade sorterat böcker i bokhyllan så rasade plötsligt tre hyllor. Jättekul verkligen. Ds.

Att hitta balans mellan vad vi vill, borde och måste är inte alltid det lättaste, och det kan både vara komplicerat och frustrerande att få till en bra balans mellan ande, kropp och själ. Men jag tror att det är viktigt.

Samtidigt vet jag att detta med balans kan skapa stress, om man tänker att det ska väga lika mycket i alla vågskålar.

Kanske är det så att vi snarare ska finna en slags balans i obalansen? Och det händer då och då att man måste prioritera ett särskilt område i ens liv met än andra, vilket lätt sker på bekostnad av något annat viktigt.

I balanssummespelet kan man ha mer av vissa och mindre av andra, bara man vet vad som är bra för en själv. Men vet man alltid det? Och är  min vilja alltid den bästa för mitt liv?

Att hitta balans i livet innebär att man vårdar, odlar och lyfter fram olika delar av sin yttre och inre värld, och det är en kontinuerlig process som kräver justeringar längs livsvägen. Det är viktigt att man är flexibel och på något sätt anpassar sig till omständigheterna i livet.

Som ni säkert vet gillar jag träd och jag tror att vi människor och träden har mer gemensamt än vad man först kan tro, och det gäller även detta med balans. Ett träd 🌲 kan inte ha större trädkrona än det har rötter om det vill stå stabilt vid storm och inte sluta som en rotvälta. Precis som träden mår vi bäst om vi får utrymme att växa både när det gäller våra rötter och vår trädkrona.

/ Urban