Det inte längre är det andliga eller religiösa som är förbjudet i de offentliga samtalen, det är det givna eller färdiga svaret som inte duger. Det är sökarens attityd som lyfts fram och lyfts upp i de offentliga rummen. Det är insikten om det omöjliga i att äga visshet som premieras. Vi är alla sökare heter det.
Runar Eldebo
Om jag skulle beskriva min tro så är den en blandning av Saliga visshet Jesus är min och U2:s but i still haven’t found what i’m looking for. Kan förstå att det kanske låter ambivalent men min tro består både av en slags visshet och ett slags sökande.
I kyrksammanhang har jag många gånger mött de färdiga svaren och de enkla förklaringarna. Men att vara kristen gör inte ens livsfrågor mindre utan det är nog snarare tvärtom…
…och det är i brottningskampen, i sökandet, genom frågorna och ifrågasättandet som tron fördjupas och växer vidare. Att ha ett ett sökande förhållningssätt i sin tro innebär för mig att man är öppen för att utforska, ifrågasätta och lära sig mer om sina övertygelser och hur de relaterar till världen omkring en.
Tänker att vi som kristna missar en viktig aspekt om vi enbart ser oss som finnare. Vi behöver vara finnare och sökare på en och samma gång. Kristen tro är en process, en pågående resa snarare än ett statiskt tillstånd.
Kristen tro handlar om att söka Guds vilja. Och varje dag har man ett val, att bejaka det sökandet eller att trycka undan den känslan.
Jag tror att förväntningar spelar en stor och viktig roll i hur vi upplever och hanterar livet. Våra förväntningar kan nämligen påverka vår motivation, våra handlingar, synen på oss själv och hur vi upplever olika situationer.
Förväntningarna kan både vara höga och låga, och leda både till positiva och negativa konsekvenser. Därför tror jag att det är viktigt att lära sig att hantera sina egna förväntningar och att vara medveten om hur de påverkar våra känslor, tankar och beteenden, och att vid behov kunna justera sina förväntningar.
Våra övergripande förväntningar på livet påverkar hur nöjda vi är med vårt liv. Att ha realistiska förväntningar kan hjälpa oss att känna oss mer tillfredsställda, medan orealistiskt höga förväntningar kan leda till att vi känner besvikelse och frustration.
Att ha höga eller låga förväntningar inför en konsert, en semester eller en middag kan påverka hur vi upplever den och minns den. Om man har höga förväntningar på en konsert förstärker det ens entusiasm, men om konserten inte lever upp till ens förväntningar kan man känna sig besviken. Att ha höga förväntningar inför en semester kan göra att man med stor glädje ser fram emot sin ledighet, men det kan också leda till att man blir besviken om det inte blir som planerat.
Att ha låga förväntningar är komplext, det kan nämligen leda till att man inte tycker saker är bra för att man redan bestämt sig för det. (En negativ inställning kan göra att vi upplever situationen som sämre än vad den faktiskt är). Men det kan också göra att man blir positivt överraskad och att man njuter mer av upplevelsen om den visar sig vara bättre än man trodde.
Att ha höga eller låga förväntningar inför specifika upplevelser handlar alltså om att hitta nån slags balans, och ibland kan ju våra förväntningar vara orealistiska eller baserade på helt felaktiga antaganden.
Förväntningar spelar också en stor roll i våra relationer. Om vi förväntar oss att andra ska agera på ett visst sätt utan att kommunicera dessa förväntningar, kan vi känna oss besvikna när de inte gör det. För att undvika missförstånd är det viktigt att vi är tydliga med vad vi förväntar oss och att vi förstår vilka förväntningar andra har. Och vi behöver vara öppna för att andra kan ha olika perspektiv och begränsningar.
Avslutningsvis tänker jag att det är viktigt att ha sunda förväntningar på sig själv. Att sätta realistiska och hanterbara mål och att vara snäll och förstående gentemot sig själv. Ingen enda av oss är perfekt och det är viktigt att erkänna och acceptera sina begränsningar, och att sätta för höga förväntningar på sig själv kan leda till både besvikelse och utbrändhet.
Idag släppte Sveriges radio vilka 58 personer som är sommarpratar i år och inte heller detta år fanns mitt namn med 🤔
Det kanske låter kaxigt men jag tror att jag lätt skulle kunna fylla program tiden med min livsberättelse, mina tankar och erfarenheter.
Tänker att det finns många inriktningar som ett sommarprat från min sida skulle kunna ha. Jag skulle kunna tala om hur det är att resa sig och gå vidare efter ett antal grova våldsbrott, om glädjen att jobba med barn men också om den utsatta position det innebär att vara man på förskola. Eller ett mer lättsamt program om min fixering i att baka kladdkakor, dricka julmust, se solnedgångar och att promenera.
Musiken jag skulle spela skulle givetvis vara U2 och Samuel Ljungblahd och troligen skulle mina vänner Mats Dernand, Per Alexanderson och Treeroots också spelas.
Och jag tror att du också skulle kunna spela in ett intressant sommarprat, för alla bär på en berättelse som förtjänas att höras!
Varje människas liv är fyllt med unika upplevelser och perspektiv som kan bidra till inspiration, lärdom och empati. Att dela vår berättelse med andra kan också skapa förståelse och sammanhang. Det också hjälpa oss att förstå oss själva bättre och hjälpa oss att bearbeta våra egna upplevelser och erfarenheter.
När vi berättar vår livsberättelse arbetar vi likt romanförfattare gör när de skapar sina fiktiva verk. Där händelser som utspelar sig i en slags slumpmässig ordning radas in i förhållanden av orsak och verkan och handlingen fylls med mening.
När vi berättar om vårt liv är det som att vi på något sätt skapar vår identitet och det finns mycket att tänka på kring detta. Vad är mitt livs berättelse och vad väljer jag bort och vad lägger jag till för att berättelsen ska bli bättre?
Det kan kännas bra att tänka tillbaka, minnas och prata om ens liv, men man ska naturligtvis inte berätta om saker som gör mer skada än verkan för än själv. Man ska aldrig göra avkall på sin integritet och blotta mer än vad man känner att man klarar av.
När man lägger ut en facebook status eller en bild på instagram vill man såklart att vänner ska gilla och kommentera och jag kan villigt erkänna att jag tagit bort facebook statusar eftersom ingen gillat dom.
Jag minns att jag en gång råkade trycka gilla om min egen facebook status som var en länk till denna blogg. När jag upptäckte det hela tyckte jag att det var pinsamt och tog genast bort gilla markeringen. Men när jag tänker efter så gillar ju jag det jag skriver, men man kanske ändå inte behöver trycka på gilla? 🤔 Men en sak är iallafall säker och det är att man mår bra av att gilla sig själv!
Självklart mår man bra av andras gillande, men jag tror många strävar efter andras gillande att de glömmer bort att gilla sig själva.
Att gilla sig själv är en grundläggande del av välbefinnande, det innebär att acceptera sina brister och värdesätta sina styrkor. Att gilla sig själv är inte samma sak som själviskhet, det handlar om att ha en sund respekt för sig själv och förstå sitt eget värde.
Om vi inte gillar oss själva kan vi då förvänta oss att andra ska gilla oss! Och hur skulle livet vara om alla andra gillade mig, men inte jag själv?
Den andra viktiga aspekten är vetenskapen om att Gud gillar oss. För mig som har en kristen tro ger denna insikt en slags känsla av hopp, mening och trygghet.
När vi förenar dessa två likes, när vi gillar oss själva och vet att vi är gillade av Gud tror jag att vi blir vi bättre rustade att möta världen med kärlek och förståelse, och det gör det lättare att hantera livets utmaningar.
Att livet är som orientering tycker jag är en intressant metafor. Orientering kräver att man ständigt navigerar genom okänd terräng och fattar snabba beslut om vilken väg man ska ta, på samma sätt innebär livet att man ofta möter oförutsedda utmaningar och måste fatta beslut baserat på den information man då har tillgänglig.
Som barn höll jag på med orientering och tyckte det var kul att få springa och gyttja ner mig i kärren, men i livets orientering är det inte alls lika trevligt att besöka kärren. De kan vara väldigt besvärliga att ta sig igenom, men ofta lär vi oss mycket av att ta oss igenom dem.
Men livet är nog inte som trim orientering där man kan ta kontrollerna i vilken ordning som helst…
…man kan inte hoppa över de svåra och lite otillräckliga kontrollerna, för alla kontroller ska ju tas och har man inte gjort det så får man springa tillbaks.
Många människor springer nog vilse i livet för att de inte stannar upp och reflekterar över sitt liv. Att man inte bearbetar det man varit med om i livet och funderar på vart man befinner sig och vart man ska någonstans, och med det som utgångspunkt välja bästa vägen att komma dit. Ibland behöver man också ta sin karta och kompass och gå tillbaka i livet och ta de kontroller som man tidigare missat eller fuskat sig förbi.
Av egen erfarenhet vet jag att man i orientering inte bara kan hänga på en annan löpare. Det är inte alls säkert att denne ska till samma kontroll. Likadant är det i livet, man kan inte leva någon annans liv, man kan bara leva sitt eget.
Men att livet är som orientering innebär inte att det är en tävling. Nej, livet är verkligen ingen tävling även om många verkar tro det. Livet handlar inte om att bli störst, bäst och vackrast utan om att finna lycka, kärlek och meningsfullhet i livet.
För ungefär en och en halv vecka sedan slog den första pionen ut i vår trädgård och idag är det bara en som blommar, de andra åtta har redan vissnat…
…jag vet att att denna skönhet bara varar en kort tid, men i år kändes det extra kort. Å andra sidan är det ju så att underbart är kort, alldeles för kort och att det gäller att passa på att njuta medan det pågår. Kommer osökt att tänka på Kjell Bergqvist replik i filmen ”Den bästa sommaren”:
Pionens korta blomningstid påminner oss om naturens skönhet och förgänglighet och lär oss att uppskatta och ta tillvara på de ögonblick av skönhet och frid som livet erbjuder, hur flyktiga de än må vara kan de lämna en bestående känsla av lycka och värme.
Så nästa gång pionerna eller någon annan blomma blommar, passa på att njuta. Fyll ditt hjärta med deras skönhet och låt minnet av deras prakt leva kvar länge efter att blommorna vissnat.
Jag var tio år när jag steg ner i vattnet tillsammans med min församlingspastor Lars för att låta döpa mig, och kanske var det första gången som jag på riktigt tog ställning för min tro, genom en konkret handling?
I efterhand kan jag dock tycka att jag kanske var lite för ung när jag lät döpa mig, att jag inte riktigt visste vad det innebar, och det är ju inget beslut man ska ta lättvindigt på!
Å andra sidan tänker jag att dopet fick stor betydelse för min tro och att det är ett minne att luta mig emot. Läste nånstans att dopet inte är en punkt utan en linje, att det var något som tog sin början där i dopgraven.
Och jag tänker att dopet är en slags hjälp att komma ihåg att Jesus lovat att vara med alla dagar, de hoppfulla, de hopplösa och alla dagar däremellan.
Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.
Romarbrevet 6:3-11
Dopet är inte bara en yttre handling, utan en symbol för en inre förändring. Genom dopet dör man med Kristus och uppstår med honom till ett nytt liv. Det gamla livet blir begravt nersänkt i vattnet, för att symboliskt uppstå ur vattnet, fri från den makt synden haft.
Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud
Hesekiel 36:25-28
Profeten Hesekiel beskriver i Gamla Testamentet hur Gud säger att han ska tvätta oss rena, ge oss ett nytt hjärta och en ny ande, och det är precis det dopet handlar om.
I dopet får vi tvätta oss rena i Guds vatten, men samtidigt tänker jag att vi behöver hålla oss kvar vid det beslut vi fattade när vi lät döpa oss. Återkomma till det gång på gång och låta det forma vårt liv.
I don’t want to know emptiness Take me down to the water want to be baptized in your love Far away from the loneliness Take my heart and wash away the fear Let me be baptized in your love
En sak jag tänkt mycket på under de senaste veckorna är att varje sak vi upplever i livet till stor del handlar om vilket perspektiv vi tar.
Och jag tänker att förmågan att se saker ur olika perspektiv är något som vi lär oss genom livet. Men att leva i en föränderlig värld är inte alltid så enkelt. Vi förändras, vi strävar själva efter förändring och ibland förändras livet på ett sätt som vi inte kunnat förutse. Och i allt detta tror jag att våra perspektiv är med och formar vår verklighet.
De perspektiv vi tar formas alltså av våra livserfarenheter och tolkningar av dessa, och visst är det intressant att livet kan tolkas på så många olika sätt beroende på ens perspektiv, erfarenheter och upplevelser.
Det är också intressant att olika människor kan se och uppleva samma situation på så många olika sätt. Att vara medveten om att vi alla har olika perspektiv kan också hjälpa oss att förstå och respektera varandras tankar och känslor bättre.
Ibland sägs det att det bara finns två typer av människor, de som försöker hitta det positiva i livet trots bekymmer och de som bara letar efter det negativa. Tänker att det nog är att förenkla det hela, men när man befinner sig under press och livet är jobbigt är det lätt hänt att hamna i situationer där man ser allt i svart eller vitt. Det är då vi behöver ta ett steg åt sidan och vara nyfikna på om det finns något annat sätt att se på saken. Att försöka se saker ur ett annat perspektiv kan nämligen hjälpa oss att bli bättre på att hantera problem och svåra situationer.
Vilket perspektiv vi väljer påverkar vårt mående och vår syn på livet och ett steg för att vidga sitt perspektiv kan vara att på något sätt acceptera livet som det är istället för att ångra och vara arg över att livet inte är som man tror att det borde vara. Och om man inte bara fokuserar på det negativa, det vi stör oss på hos en annan människa, utan istället skiftar vår perspektiv och fokuserar på det bra hos personen så kommer man börja känna annorlunda om den personen.
Det sägs ofta att man inte kan ändra på någon annan än sig själv och det kanske är en bra regel, men samtidigt finns väl ingen regel utan undantag? Och är det verkligen så att vi inte kan ändra och förändra andra människor?
Ofta är det nog så att vi vill ändra på andra och tänker att det skulle bli så mycket bättre för oss båda om den andre ändrade på sig, men samtidigt kan det ju vara väldigt frustrerande när någon annan försöker ändra på oss. Och dessutom är det nog så att vi ofta vill se förändringar hos andra som vi själva inte riktigt orkar ta tag i hos oss själva.
Visst, det är nog svårt att förändra andra människor eftersom vi inte kan kontrollera deras handlingar, tankar eller känslor. Det är väl därför man brukar säga att all förändring måste utgå från individen själv. Så det bästa vi kan göra kanske är att fokusera på vår egen utveckling och hur vi kan vara en positiv inverkan på andra, och genom att börja vara den person som vi vill att andra ska vara så kanske de också förändras?
Jag är övertygad om att man kan påverka en annan människa som vill bli påverkad och man kan hjälpa någon att ändra på sig om han eller hon är öppen för förändring. Det är dock viktigt att komma ihåg att varje individ är unik och har sin egen vilja och självständighet.
Att vara en livsnjutare tror jag handlar om att uppskatta de små sakerna i livet. Att lära sig att se skönheten i vardagen och att hitta glädje i små enkla ting såsom en solnedgång, en kopp kaffe eller en blomrabatt.
Att vara en livsnjutare handlar också om att vara tacksam för det man har, att vara medveten om sina egna behov och att skapa en meningsfull tillvaro som skapar tillfredsställelse.
Att vara en livsnjutare handlar också om balans, att få tid både för arbete och avkoppling, sociala aktiviteter och egentid. Men också att man är öppen för nya möjligheter och upplevelser.
Att vara en livsnjutare handlar om att uppskatta och dra nytta av livet på olika sätt, och alla njuter vi av olika saker. Men så fort man anstränger sig för att njuta tror jag att njutningen på något märkligt sätt upphör, och kanske är det så att den som ser njutningen som ett mål i sig inte blir lycklig?
För mig handlar livsnjutning om att ha ett öppet sinne för det som händer och att vara närvarande i nuet och inte om att analysera eller kategorisera den med mitt intellekt. Men samtidigt tror jag att Gud skapat oss gör att vi ska kunna förundras och njuta. Det är därför han skapat oss med ögon så att vi kan se allt det vackra.
Det är därför han skapat oss med öron så att vi kan höra ljuv musik och fågelkvitter. Smaklökarna och näsborrarna för att vi ska kunna njuta av en god burgare och känna doften av nybryggt kaffe. Känseln för att vi ska kunna känna och njuta av beröring.
Jag är för ung för att minnas detta men på 80-talet var man tvungen att vara synthare eller hårdrockare. Det var två läger som aldrig kunde förenas, eller ens mötas på mitten. Jag har aldrig förstått mig på det där, varför kan man inte vara både och? För ett sätt som jag är livsnjutare på är att jag gillar många olika musikstilar såsom funk, soul, rock och hårdrock, singer songwriter och gospel.
Urbans Tankar och Funderingar 