Författare: Urban Arvidsson

Jag har i princip alltid haft en tro på Gud och sett mig själv som kristen. Samtidigt måste jag vara ärlig och erkänna att jag ibland tvivlat på om Gud verkligen älskar mig.

Ibland är det inte tron på Gud som är svårast utan tron på Guds kärlek. Inte i teorin utan i praktiken. Att verkligen ta in att den gäller även mig, här och nu, i befintligt skick.

För någonstans längs vägen har en tanke smugit sig in – att kärlek måste förtjänas. Att Guds kärlek är ett kvitto på att väl utfört arbete, och att tänka så är inte så konstigt i ett prestationssamhälle präglat av mål, betyg och omdömen.

Nyligen släppte Peter Hallström och Robert Eriksson låten ”Älskar i befintligt skick”, och samma titel bär även Roberts nya bok. Kan varmt rekommendera att ta del av båda.

Vi har en djup önskan om att få höra att vi duger. Att vi är sedda, burna och älskade – inte för vad vi presterar, utan för att vi finns. Kanske är det detta vi allra mest söker genom våra livsval, våra relationer och våra drömmar: att någon ska se allt som är vi och ändå vilja vara nära. Att vara älskad i befintligt skick.

Robert Eriksson

Älskad i befintligt skick – det finns en lättnad i den meningen. Som om något släpper taget i bröstkorgen när man uttalar den högt.

Jag är älskad i befintligt skick, inte när jag har skärpt mig och fått ordning på livet. Inte när jag blivit smalare, klokare, lugnare eller mer framgångsrik. Utan nu…

…Men det betyder inte att jag är färdig eller att jag aldrig vill utvecklas, förändras eller bli klokare. Men det betyder att min rätt till kärlek inte är villkorad. Den hänger inte på prestation, perfektion eller hur väl jag lyckas dölja mina fel och brister.

Att vara älskad precis som jag är betyder inte att livet blir enkelt, utan att jag får rymma både styrka och trötthet, mod och rädsla, utan att behöva bevisa mitt värde genom att vara perfekt, rolig, duktig eller lätt att tycka om.

Trots att jag har varit kristen nästan hela mitt liv behöver jag fortfarande öva på att släppa min andliga prestationsångest. Att lita på att Gud menar det han säger, och i att våga stå kvar även de dagar då tron känns skör och bönen tom. Och kanske är det just där Gud möter oss som tydligast. Inte i våra mest välformulerade böner, utan i vår ärlighet.

/ Urban

När jag i morse satt och läste Robert Erikssons nya bok Älskad i befintligt skick fastnade jag särskilt för ett stycke som handlade om att placera sig i minnenas rum. Ett stycke som väckte tankar, minnen och funderingar kring livet, om vad jag bär med mig och vad det faktiskt betyder att våga se tillbaka.

I dagens samhälle får minnena ofta stå tillbaka. De betraktas som något nostalgiskt, ibland till och med bakåtsträvande. Som om de vore ett hinder snarare än en tillgång. Men tänk om det är precis tvärtom?

Det finns en hemlighet i att aktivt gå in i minnenas rum. Det behöver inte vara förenat med ångest eller ånger utan kan snarare väcka en sorts inre frid. Det finns en kraft i minnena vi själva förfogar över.

Robert Eriksson

Jag bär på många mörka och smärtsamma minnen, samtidigt är det viktigt för mig att se helheten: för när jag ser tillbaka på livet inser jag att de ljusa och varma minnena faktiskt är betydligt fler. De sträcker sig från barndomens trygghet genom tonårstidens upptäckter och utmaningar, vidare in i det unga vuxenlivet och fram till den fas i livet jag befinner mig i nu som medelålders.

Att minnas är inte att fastna i det som varit, utan att våga se sitt liv med öppna ögon. Och när vi vågar möta vårt förflutna utan att fly eller försköna kan minnena faktiskt bli en källa till förståelse istället för skuld, en slags inre frid.

Robert menar att förmågan att aktivt minnas är en god övning för att kunna fortsätta leva väl. Nästan varje dag går jag in på Facebooks minnesfunktion, nyfiken på om jag tidigare år delat något just denna dag. Det har blivit en liten vana, ett ögonblick där det förflutna plötsligt kliver in i nuet. Ibland är det något obetydligt, ibland något som väcker både ett leende och eftertanke. Ofta blir det en påminnelse om var jag varit och hur livet sakta men säkert har format mig.

I den tillbakablicken framträder något viktigt: jag är inte samma människa som då. Livet har format mig, ibland genom glädje, ibland genom prövning.

I en värld som ständigt uppmanar oss att gå vidare tänker jag att minnas kan vara en slags motrörelse. En påminnelse om att livet inte bara formas av det som väntar runt hörnet, utan också av den väg vi redan vandrat. I minnena finns spåren av vilka vi varit, men också förklaringar till vilka vi blivit. När vi aktivt stiger in i dem, ser vi mönster. Vi ser hur vi rest oss, hur vi förändrats, hur vi lärt oss att bära sådant som en gång kändes omöjligt.

Det fanns stunder då vi kanske var beredda att kasta in handduken men trots att allt verkade hopplöst gav vi inte upp. Vi är här, i vår brustenhet har en kraft, bortom vår egen kapacitet burit oss, förvandlat oss och kallat oss.

Robert Eriksson

När jag ser tillbaka inser jag att jag inte alltid burit mig själv. I det som då kändes som nederlag var Gud närvarande, tyst, stilla, uthålligt och livgivande. Att minnas innebär därför inte bara att se vad vi gjort, utan vad Gud har gjort. Hur Han burit när jag varit trötta, lett när jag varit vilsna, hållit fast när vi själv varit redo att släppa taget. Minnet blir då en andlig handling, ett vittnesbörd om nåd.

/ Urban

 

När min vän Mats Dernand häromdagen släppte en ny låt var det särskilt en textrad: Please believe in me, the way that I believe in you. som satte tankarna i rörelse och ledde fram till detta blogginlägg.

Ofta föreställer vi oss tron som en riktning från människan mot det som är större och starkare, mot Gud. Vår blick söker sig uppåt, i hopp, i bön, i rop. Ändå är det just där något skaver och samtidigt öppnar sig. För vad gör det med en människa när hon inte bara tror, utan också är den som Gud tror på?

Please believe in me, the way that I believe in you – orden träffar mig i bröstet. Det känns bekvämt med en Gud som älskar, förlåter, räddar och bär. Men tanken på en Gud som tror på oss, som lägger sitt förtroende i våra händer är inte alltid lika bekvämt. Samtidigt känns det ambivalent, för det är ju ändå fantastiskt att Gud har förtroende för oss.

Om Gud tror på mig, då har jag något att leva upp till. Då förväntas det något av mig. Det betyder att mitt och ditt liv spelar roll. Våra val. Våra misslyckanden. Våra möjlighet att faktiskt göra något av det vi fått. Då går det inte längre att gömma sig bakom sina brister, rädslor eller känslan av att vara för liten och obetydlig. För tänk om Gud ser mer i oss än vi själva gör. Tänk om Gud inte delar vår egen hårda självbild, vår inre bokföring av brister och fel.

Vi tvival på oss själva! På att våra handlingar spelar någon roll i en värld som redan känns förlorad till krig, klimatkris och polarisering.
Och någonstans i det tvivlet smyger sig tanken in: om Gud verkligen såg mig, skulle han då inte förvänta sig mer än detta?

Men läser man bibeln är Gud förvånansvärt dålig på att välja ”rätt” människor. Ledare som tvekar. Profeter som flyr. Lärjungar som sviker när det gäller som mest. Det är nästan provocerande konsekvent. Som om poängen inte är deras styrka, utan Guds envisa tilltro till dem.

Tänk att det finns en Gud som säger: jag tror på dig även när du inte gör det själv. Och när du bara ser begränsningar så ser Gud möjligheter!

Kanske är det just där tron börjar på allvar. Inte i vår förmåga att hålla fast vid Gud, utan i vår vilja att svara: Okej. Jag ska försöka tro på mig själv, på livet, på möjligheten till mening, på samma sätt som du tror på mig. Kanske är det en inbjudan att se oss själva med samma hoppfulla och kärleksfulla blick. Att våga tro att också våra små handlingar bär betydelse.
 

/ Urban

Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli räddad, och han ska gå in och gå ut och finna bete.

Johannesevangeliet 10:9

Vi kristna har ibland en tendens att tänka att det är i fållan vi ska äta oss mätta. Och visst betyder  kyrkan, församlingen, gudstjänsten mycket för mig, Där får jag lyssna på Guds ord, sjunga psalmer och lovsånger tillsammans med andra, vila i gemenskapen, samtala över en kopp kaffe och låta tron ta form. Där finns näring.

Men Jesus säger något mer. Han talar om rörelse.
Han leder oss inte bara in utan också ut. Ut i världen där livet pågår. Ut i vardagen med dess ansvar, relationer och utmaningar. Ut i arbetet, i samtalen, i glädjen och i det som skaver.

Kyrkan är fållan, men Gud är inte begränsad till fållan.

Augustinus

Kyrkan är inte den enda platsen där Gud ger näring, för han låter sig inte begränsas. Gud är inte instängt i kyrkan, liturgier eller samfund. Kyrkan har aldrig haft och kommer aldrig att ha monopol på Gud. Gud tillhör alla som längtar. Alla som söker. Alla som med öppna ögon vågar ana hans rike mitt ibland oss.

När jag ser tillbaka på mitt eget liv inser jag att mina starkaste Gudsupplevelser ofta utspelat sig utanför kyrkans väggar. Och kanske är det just där, i det oförutsedda, bortom ramarna som Gud ibland blir som tydligast.

Jag har mött Gud i naturen, i snötäckta landskap och i höstens färgexplosioner. Trots alla vårar jag har upplevt känns varje ny som den allra första, som om själva skapelsen gång på gång förkunnar uppståndelsen. Jag har mött Gud vid Undens strand, i solnedgången över det kristallklara vattnet.

Jag har mött honom genom musiken. I soulens sväng men också i de distade gitarriffen, för Gud verkar inte bry sig om genre!

Jag har mött Gud genom människor. Genom dem som strålat av hopp och genom dem som burit sin smärta öppet. Och ofta är det just i sprickorna som ljuset finner sin väg in.

Jag har mött Gud i mitt yrkesliv. I barns första steg, i deras första ord. I förundran över livet som växer. Jag har mött Gud i faderskapet, i kärleken till mina två döttrar.

Jag har mött Gud genom litteratur och film. Genom texter och berättelser som satt ord på sådant jag själv inte förmått formulera. Genom bloggar, statusuppdateringar och Instagram bilder.

Jag har mött Gud i tystnaden, då bruset tystnat. När bönerna tagit slut, orden upphört och jag fått vila i att bara vara i hans närvaro.

Jag ser Gud bakom allt jag ser skrev Teofil Engström. Kanske är det just där det börjar. Med vilka ögon vi väljer att se världen. Att våga se det vackra, det goda, det sårbara och ana Gud i det.

Och ja, det finns tider då Gud känns svår att se. Då mörkret skymmer sikten. Men också då håller jag fast vid tron att han finns där, även om han tiger.

Jag behöver kyrkan. Jag behöver få gå in i fållan och äta av Guds ord. Men Gud låter sig inte boxas in, han är alltid större. Och kanske är vår uppgift inte att försöka fånga honom, utan att följa honom, dit han redan är på väg.

They could not keep you in a tent
they could not keep you in a temple
or any of their idols, to see and understand

we cannot keep you in a church
we cannot keep you in a Bible
or it’s just another idol to box you in

they could not keep you in their box
we cannot keep you in ours either
you are so much greater

We’ve tried to keep you in our tents
We’ve tried to keep you in our temples
We’ve worshiped all our idols, we want all that to end
We will find you in the streets
We will find you in the prisons
and even in our Bibles and churches

Gungor

/ Urban

En av mina favoritförfattare är Philip Yancey. Hans författarskap har betytt oerhört mycket för min tro. I hans böcker har jag hittat ett språk för sådant jag själv har känt, tänkt och brottats med, men inte alltid kunnat sätta ord på.

För mig är Yanceys böcker den sortens böcker som inte bara blir lästa utan också blir sällskap, för han vågar stanna i frågorna, i tvivlet och besvikelsen utan att fly, förenkla och komma med enkla svar.

Därför var det tungt att läsa uppgifterna om att han varit otrogen mot sin fru i åtta år. Det går inte att ta in utan att känna ilska och besvikelse. Inte bara över det som hänt, utan över att en människa vars ord burit så många visat sig vara kapabel till ett svek av det här slaget.

Självklart är ingen av oss felfri, men ändå händer något när förebilder faller. Det är som om marken under oss skakar. Det blir särskilt smärtsamt när det gäller en människa vars ord och författarskap burit mig genom perioder av tvivel, som hjälpt mig att hålla fast vid tron just när livet varit som mest skört och osäkert.

Men min besvikelse som läsare är inte det allvarligaste i detta. Philip Yanceys svek kan inte och ska inte ursäktas. Otrohet är ett djupt och allvarligt brott mot både tillit och kärlek, och den djupaste skadan har drabbat dem som stod honom närmast.

Vad händer med orden när människan bakom dem brister? För mig är svaret varken enkelt eller självklart men ändå på något sätt tydligt. Det han skrivit i sina böcker kan inte tas ifrån honom och inte ifrån oss som läst och burit med oss dem. De tankar som hjälpt mig att förstå min tro, som gett tröst och mod att fortsätta tro, förlorar inte automatiskt sitt värde för att författaren visat sig vara djupt bristfällig.

Kanske är detta en del av att leva: att kunna hålla två tankar samtidigt. Att tillåta sig att känna besvikelse, ilska och sorg när människor sviker, och samtidigt inte förneka eller sudda ut det goda som ändå har kommit till oss genom dem. Att leva i den spänningen är svårt, men kanske också nödvändigt för att inte förenkla vare sig människor, erfarenheter eller det liv vi delar.

Jag kan inte komma ifrån att han har skrivit en bok om nåd. Nu har han själv blivit ett av sina egna exempel. Inte på nådens skönhet, utan på dess smärtsamma och djupt tragiska nödvändighet

/ Urban

Strax före jul konstaterade fysioterapeuten att jag har artros i vänster knä. Med mig hem fick jag ett  informationsbrev om artros samt ett blad med enkla övningar att göra varje dag. Övningar man är helt övertygad om att man kommer göra varje dag, men som ändå inte blir av, åtminstone inte under julledigheten.

Nu sitter jag här med pappret i handen och konstaterar att jag måste ta tag i dessa övningar. Och det känns som att hela livet, på ett eller annat sätt handlar om övningar för kroppen, för psyket och för själen. Där inget egentligen blir färdigt utan hela tiden behöver vårdas och tränas.

Livet är inte ett tillstånd, utan ett tränande. Ett ständigt pågående övningspass där vi, frivilligt eller motvilligt, övar oss i att vara människa. Och kanske kan knäövningarna bli en påminnelse: om att det lilla man gör, om och om igen i vardagen gör skillnad.

Vi tänker ofta på träning som något som hör kroppen till, något fysiskt och konkret. Det märkliga är hur samma mönster så tydligt återkommer på andra plan i livet. Också på det psykiska området finns det övningar att göra. Sätta gränser. Vila utan att fly. Ta ett djupt andetag innan man svarar. Våga känna efter istället för att trycka undan. Även där får man instruktioner från terapeuter, vänner, böcker och livet självt.

Och även där är det lätt att slarva när det inte gör akut ont. När smärtan inte skriker utan är lågmäld, molande och möjlig att ignorera. Då skjuter man övningarna åt sidan, trots att man vet att det är just då de behövs som mest.

Varje motgång tränar vår förmåga att hålla ut, varje misslyckande vår relation till oss själva Vi tränar våra tankar genom hur vi pratar med oss själva: dömer eller uppmuntrar, jämför eller accepterar. Psyket stärks inte av slippa smärta, utan av modet att möta den och ändå leva vidare.

Och så finns det själsliga och andliga tränandet. Det som inte alltid låter sig fångas i ord, men som ändå formar min riktning. Vad jag väljer att rikta min uppmärksamhet mot? Vad jag låter ta plats i mitt inre?

Upprepningar av tystnad, stillhet, reflektion , självrannsakan, bön och förundran.

Tystnad, som att ge sig själv en stunds vila och bara vara, inte som tomhet utan som ett öppet lyssnande. Stillhet, inte som passivitet utan som närvaro. Reflektion, inte som ältande eller grubblerier utan som ett varsamt ljus över det som är. Självrannsakan, som ett ärligt möte med sig själv. Bön, som att vända sig mot det som bär, även när orden är få eller helt saknas. Förundran, som att se skönheten i det man annars tar för givet.

/ Urban

.

När jag signerar min bok brukar jag skriva: Att resa sig är början, att gå vidare är modet. Jag har skrivit den meningen så många gånger att handen gör det av sig själv. Ändå stannar jag ofta upp precis innan pennan sätts mot pappret, som om orden kräver närvaro varje gång. För de är inte ett råd. De är levd erfarenhet.

Tänker att orden både är en uppmaning och en tröst. De säger inte att det krävs styrka från början, utan snarare en öppenhet, att vilja resa sig eller att våga bli upplyft när ens egna krafter saknas.

Vi lever dock i en tid som hyllar styrka. Att vara stark, att klara sig själv, att komma tillbaka snabbt. Som om det fanns ett mått på hur snabbt man borde komma igen, men livet följer sällan den dramaturgin. Ofta är det inte styrkan som kommer först utan tröttheten, osäkerheten och förvirringen. Men ändå finns det något som rör sig längst där inne, en ovilja att ge upp.

Att resa sig är i sig en handling. Det är en trotsig rörelse: inte ska jag ligga kvar här, inte ska det sluta så här. Men den verkliga prövningen kommer sedan, i det som inte syns lika tydligt. I stegen som följer.

Att gå vidare är modet – är en påminnelse om att mod inte alltid set ut som ett stort språng utan ofta som de små, nästan osynliga stegen som för oss framåt. Inte för att vägen är klar och tydlig, utan just för att den inte är det. Det handlar inte alltid om att veta vart man är på väg, utan om att ta steg ändå. Att förstå att läkande inte handlar om tempo utan om rörelse. Det handlar sällan om en snabb rusning, utan snarare om en lång sträcka som måste tas steg för steg trots tvekan, rädsla eller trötthet.

Kanske är livet just det: en ständig rörelse mellan fall och resning, mellan början och mod. Varje gång vi reser oss, varje gång vi går vidare, blir vi lite klokare, lite starkare. Inte för att vi aldrig faller igen, utan för att vi vet att vi kan resa oss på nytt.

/ Urban

 

Igår var det tio år sedan jag började dricka kaffe. Det hände helt oväntat hemma hos goda vänner på nyårsnatten när Christer frågade om jag ville ha kaffe till tårtan, och till min egen förvåning tackade jag ja.

Första klunken var ingen höjdare – jag tyckte det var beskt – men ganska snart upptäckte jag något annat: fikabrödet blev mycket godare med kaffe än med saft. Smakerna föll bättre på plats, och stunden kändes plötsligt mer vuxen på något sätt. Sedan den där koppen på nyårsnatten är jag fast. Får jag inte kaffe blir jag trött och får huvudvärk.

Tio år som kaffedrickare har lärt mig att det lilla, återkommande ofta bär det stora. Att vardagsritualer formar oss mer än vi tror.

Kaffe är nämligen inte bara något man dricker. Det är en ritual, ett avbrott i vardagen, en ursäkt att stanna upp. “Kaffe?” betyder sällan bara koffein – det betyder samtal, gemenskap, eller ibland bara en paus från allt som snurrar för fort. De där ensamma kopparna, när man sitter tyst och låter tankarna hinna ikapp.

Kanske finns det fler vardagsritualer jag ännu inte har upptäckt. Sådana som i framtiden kommer att kännas lika självklara som kaffet gör idag.

/ Urban

Så var vi där igen. Nyår. Den där märkliga tidpunkten då vi kollektivt bestämmer oss för att bli lite bättre versioner av oss själva, helst över en natt. Gymkort ska införskaffas, socker ska uteslutas, skärmtiden minskas och livet struktureras upp. Allt med start första januari.

Tänker att det finns något både hoppfullt och smått komiskt över nyårslöften. Hoppfullt, för att de visar att vi fortfarande tror på förändring. Komiskt, för att vi ofta vet exakt hur det kommer att sluta. Några veckor av beslutsamhet, sedan en stilla återgång till gamla vanor. Ändå fortsätter vi, år efter år…

…men jag gillar ju utmaningar, så mitt nyårslöfte inför 2026 blir att avstå från godis i ett helt år.

Du kanske inte brukar kalla dem nyårslöften.
Men innerst inne tror jag att de flesta av oss, mer eller mindre medvetet, bär med oss en känsla av att ett nytt år också innebär en ny början. En chans till förändring, till omtag, till något bättre.

Samtidigt är det ju så att livet sällan följer våra planer. Den tar omvägar, stannar upp och överraskar. Och kanske är det just i det oförutsägbara som det verkliga värdet ligger. Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.

Så ett nyårslöfte kanske kan vara att fortsätta försöka. Att tillåta sig själv att vara människa och att vara lite snällare mot sig själv när allt inte blir som planerat.

Och om nyårslöftet spricker redan i januari? Ja, då finns det elva månader kvar att börja om på.
Det är trots allt det fina med nya år. Och nya chanser.

Gott nytt år!

/ Urban

Igår var jag och handlade på Ica när en äldre man kom fram till mig. Han tittade lite trevande, som om han ville vara säker.

– Visst är det du som är Urban?

Och innan jag ens hann svara fortsatte han…       

– Nu har jag läst din bok!

Han stannade upp, tog ett andetag. Och så sade han något som träffade mig rakt i hjärtat, på ett sätt jag inte var beredd på:

–  Så fantastiskt att du kan stå här idag och må bra. Stort tack för en väldigt bra bok.

Jag log, tackade och försökte säga något vettigt om hur mycket hans respons betydde. Men helt  ärligt var jag rätt överväldigad, så jag vet inte riktigt vad jag sa.

Jag har fått respons förut – fina ord, tack, värme, medkänsla och igenkänning. Och jag är djupt tacksam för varje läsare som tagit sig tid att höra av sig. Det betyder mycket. ♥️🙏

Är väldigt stolt över min bok Att resa sig och gå vidare, inte för att den är perfekt utan för att den är sann. Den förskönar inte verkligheten, förenklar inte det svåra och romantiserar inte kampen. Och när den äldre mannen såg på mig kanske han såg det han själv behövde se, att det går. Att det som varit trasigt kan bära igen, att livet inte alltid stannar vid det värsta kapitlet.

Plötsligt var det inte bara min bok han pratade om. Det var mitt liv, min livsresa. Plötsligt fylldes jag av en stolthet där inne på Ica över att jag idag mår bra, att det som en gång hände mig inte längre har makt över mig.

Jag är stolt över boken, men framförallt är jag stolt över att jag reste mig och gick vidare. Och den styrkan, den resan, den viljan – den kan ingen ta ifrån mig.

Samtidigt vill jag vara tydlig med att den resan inte hade varit möjlig utan min tro. Utan Gud hade jag inte stått där jag står i dag. Det är i tron jag har hämtat den styrka och det hopp som burit mig genom de stunder då jag själv inte räckte till.

Och att resa sig och gå vidare är ingen engångshandling, utan ett val som måste göras om och om igen. Vissa dagar med stadiga steg, andra med tvekan. Men varje gång framåt. Och det, om något är värt att vara stolt över.

Boken kan köpas av mig för 150 kr + porto eller  via https://bokshop.bod.se/att-resa-sig-och-ga-vidare-urban-arvidsson-9789180978057

Den går också att köpa via Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln, Amazon eller din lokala bokhandel.

/ Urban