I vår församling är vi just nu inne i en predikoserie om saligprisningarna i Bergspredikaren, och de senaste dagarna har jag gått och funderat en hel del på Jesu ord att:
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket
Matteusevangeliet 5:3
Jag tänker att många med mig vill ha en stark tro på oss själva och vår egen förmåga. Vilket inte är så konstigt i en tid där självförverkligande och självständighet ses som viktigt.
Man ska vara fri och oberoende och många tänker att jag klarar mig själv utan att blanda in nån slags Gud, och visst händer det att jag också glömmer bort Gud. När livet kärvar och är besvärligt kan det hända att jag klagar en hel del på Gud och när allt flyter på så tänker jag att det beror på min egen förmåga. Detta gjorde jag bra!
Kanske är det så Herre, att jag faktiskt behöver dig mer än jag vet. Att jag behöver dig mer än jag någonsin har förstått.
Men vad menar egentligen Jesus med att vara fattig i anden?
Att vara fattig i anden handlar om att inse sina egna begränsningar, att inse att man är beroende av Gud. Och jag tänker att en slags definition av tro är att bejaka och att säga ja till sitt beroende av honom.
Men om sanningen ska fram är det är inte alltid så lätt att släppa kontrollen och lita på Gud. Och jag läste nånstans att ”en människa som inte ber gör det därför att hon fortfarande tror att hon klarar livet själv.”
Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till.
Matteusevangeliet 5:3 The Message
Visst, jag förstår att det kan kännas både märkligt och provocerande att man skulle vara lycklig när man inte vet vad man ska ta sig till, men min erfarenhet av livets berg och dalbana är att Gud kan ta vid när vi själva inte räcker till. Att han finns där när man inte vet vad man ska ta sig till…
…och för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet.
När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig. Tack vare Gud.
De tre första söndagarna under fastan är det kampen som står i fokus, med rubriker som prövningens stund, den kämpande tron och igår handlade kyrkoårets texter om kampen mot ondskan.
Kampen mot ondskan är ett återkommande tema i sagans och filmens värld, och jag tror att dessa berättelser attraherar oss eftersom de åskådliggör och på något sätt personifierar ondskan. De delar liksom in oss i ett vi och ett dem. Det är ju inte så ofta som man väljer att ställa sig på de ondas sida i kampen mellan gott och ont, och visst är det fint när de goda mot alla odds vinner över de onda!
Men är det verkligen så enkelt?
Nej jag tror inte det, när vi kommer till det verkliga och mänskliga livet är det sällan som detta med ondska är så enkelt.
När vi ser de grymma tv-bilderna på det som händer i världen är det lätt hänt att tänka att ondskan och de onda är samma sak. Att ondskan enbart skulle vara enskilda personer, regimer eller grupper och att kampen mot ondskan bara handlar om att bekämpa just dessa. Och när vi tänker så blir vi i vår tur de goda som har rätten på vår sida, men vi har faktiskt också del i världens ondska.
I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva. Att vara människa är ju att leva i en värld där både det goda och onda finns, även inom oss själva.
En äldre indian kallade till sig sitt barnbarn och sa: inuti mig finns det två vargar. En varg är elak och ond, den andra är vänlig och god. De två vargarna befinner sig ständigt i strid med varandra. Barnet tittade då upp på den gamle mannen och frågade: Vilken varg vinner? Indianen var tyst ett tag och svarade sedan: Den som jag matar.
Okänd
I den dagliga kampen kanske vi vinner en strid idag, men imorgon kommer det en annan och i övermorgon ytterligare en annan…
Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.
Romarbrevet 1:19
…Och jag kan så väl känna igen mig i Paulus att man som människa har så nära till att göra det onda som man inte vill. Vi behöver erkänna och kännas vid vår egen dubbelhet och tala sant om oss själva.
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn
Vi måste var och en ta vårt ansvar i kampen och först och främst se till att ondskan inte kommer fram genom oss själva. Vi behöver helt enkelt arbeta med oss själva så att vårt inre präglas av kärlek och förlåtelse, både mot oss själva och mot våra medmänniskor. Men vi klarar inte detta på egen hand utan vi behöver Guds hjälp.
En av bibelns kändaste texter handlar om Davids kamp mot Goliat. Den lilla herde pojkens kamp mot den till synes oövervinneliga jätten.
När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar? frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. Kom hit, ropade han, så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur. David svarade: Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn (…) När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten.
Första Samuelsbokem 17:42-45, 48-50
David, han förstod att han aldrig skulle kunna besegra Goliat utan Guds hjälp och jag tänker att vi kan ha honom som föredöme. Tror nämligen att vi med Guds hjälp kan besegra vår Goliat, dvs det onda som finns inom oss.
Herre hjälp mig att mätta den vänliga och goda vargen.
Det sägs ofta att det är viktigt att kunna skilja mellan sak och person hos de människor vi möter i vår vardag. Och visst är det viktigt, men jag tänker att det är minst lika viktigt att kunna skilja på sak och person i ens egna liv.
Personligen har jag dock ofta blandat ihop detta med sak och person, vilket gjort att jag blandat ihop mina fel och misstag med den person jag är. Men faktum är ju att vi alla kan göra fel, men vi är inte fel. Alla kan vi göra misstag, men det innebär ju inte att vi är ett misstag.
Jag har helt enkelt dömt mig som person och glömt bort att mitt värde som människa inte alls har något med mina briste och fel att göra!
Det jag gjorde var fel. Jag är trasig, långt ifrån hel. Den jag sårade gråter och jag skäms när jag hör hur det låter. Gud, jag vill säga ordet förlåt och också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne och skulden har fyllt hela mitt sinne. Hjälp mig säga som det är och få slut på det som gnager och tär. Trösta oss båda två, visa oss vägen hur vi nu ska gå. Gud, Jag vill säga förlåt också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne, skulden fyller ut mitt sinne. Förlåt, förlåt, inte för den jag är, men för det som blev fel
Mika Wallander
När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag gjort många misstag och fel, men att det ofta berott på att jag varit trasig, långt ifrån hel. Kanske tycker du att det är en dålig ursäkt och att var och en måste stå för sina handlingar och visst är det så, och i efterhand önskar jag att jag hade kunnat säga som det var och fått slut på det som gnagde inom mig.
Självklart är det viktigt att säga förlåt (både till sig själv och andra) för våra fel och misstag, men det är också viktigt att man inte ber om förlåtelse för fel saker! Att säga förlåt handlar inte om att köra över sig själv och fyllas av ännu mera skuld och skam som människa.
Förlåt, förlåt inte för den jag är, men för det som blev fel!
Jag tror många blivit präglade av att det är viktigt att kunna förstå varandra. Att det liksom alltid går att förstå andra, bara man lyssnar ordentligt och den andre förklarar tillräckligt bra.
Kanske har du hört talas om begreppet mentalisering? Det är ett begrepp som handlar om att se sig själv utifrån och andra inifrån. Om förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor.
Du måste kliva ut ur dig själv om du vill förstå en annan människa, eftersom hon har en annan historia än du, och andra kunskaper och intressen, vilket gör att hon ser nästan allt som händer ur ett annat perspektiv än du. Men även om alla människor är olika och har sina egna sätt att se på verkligheten så har vi också stora likheter och vår möjlighet att förstå varandra bygger på dessa likheter. När du mentaliserar kring en annan människa använder du dina egna erfarenheter som referenser. Du har visserligen inte varit med om samma sak som hon, men du har kanske varit med om något liknande som gör att du kan förstå ungefär hur det kan tänkas vara för henne. Du har visserligen andra kunskaper och intressen än hon, men du kanske kan räkna ut ungefär hur det skulle kännas om du tänkte, trodde och tyckte som hon.
Per Wallroth
Visst det är en konst att navigera i olika sociala relationer, sammanhang och grupper. Och att samspela med andra är inte alltid så lätt. Men måste man verkligen förstå en annan människa för att kunna visa respekt, kärlek och omtanke? Och kan vi ens förstå en annan människa fullt ut?
Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss förstådda. Inte bara att det vi säger ska uppfattas på rätt sätt utan också att vi som individer på något sätt ska bli begripliga för andra. Så självklart är det viktigt att mentalisera och att försöka förstå andra människor, men inte till den grad att vi låtsas.
Vi tror ofta att vi hjälper andra genom att säga ”jag förstår…” men frågan är om det verkligen är så? Kanske är det inte förståelse som behövs utan snarare att det finns någon där som bryr sig: ”Jag förstår inte exakt vad du känner och går igenom, men jag finns här för dig”
Ibland tror jag det är bra att dela upp ord i olika delar för att förstå dess betydelse. Om man till exempel skriver isär ordet medmänniska så upptäcker man att det är två ord: Med och Människa, och jag tänker att båda orden är viktiga.
Att vara medmänniska är alltså att vara en människa som är med en annan människa.
Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp.
Predikaren 4:9-10
Jag tror att vi människor är skapta för gemenskap. Vi är liksom skapta för att umgås och för att se, hjälpa och stötta varandra. Vi är skapta till att vara med-människor inte till att vara mot-människor och ensam är inte stark.
Tänk om vi kunde betrakta andra människor som medspelare istället för motståndare och som tillgångar istället för bördor, att vi går med och inte emot. Hur skulle världen då se ut? Men samtidigt är det både viktigt och medmänskligt att göra motstånd mot människor och länder som beter sig illa.
Att vara en god medmänniska innebär att visa empati, medkänsla och respekt gentemot andra. Det handlar om att vara vänlig, omtänksam och stöttande mot ens medmänniskor. Att lyssna aktivt, erbjuda hjälp när det behövs, och att behandla andra med värdighet och respekt.
Men för att kunna vara en god medmänniska behöver vi veta vad vår medmänniska behöver? Behöver hon tröst, uppmuntran eller inspiration…?
Gråt med dem som gråter.
Romarbrevet 12:15
Bär varandras bördor.
Galaterbrevet 6:2
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.
Hebreerbrevet 10:24
Visst vi kan iaktta och observera hur våra medmänniskor har det men vi är nog lite ovana i att fråga en medmänniska om hon behöver hjälp. Vi är liksom rädda att trampa på någons integritet och vi är inte heller alltid så bekväma med att be om hjälp. Men för att kunna gråta med den som gråter måste vi ju veta att personen är ledsen och för att kunna hjälpa till att bära en annans börda behöver man ju veta att hon bär på en börda.
Allas våra liv ser olika ut men jag är ganska säker på att det inte finns några enkla liv. Varje skede av livet för med sig nya utmaningar. Utmaningar som vi inte alltid är rustade för att möta och jag tänker att man kan få kämpa med sin tro utifrån många olika perspektiv.
Det kan vara en intellektuell kamp. Kan jag verkligen tro på en Gud som delar på hav och att Jesus gick på vatten? Kan jag verkligen tro på jungfru födseln och att Jesus uppstod på tredje dagen?
Det kan vara en existentiell och emotionell kamp. Om Gud finns, varför skulle han bry sig om lilla mig? Visst, jag känner till förlåtelsen och nåden, men gäller den verkligen mig? Kan Gud verkligen förlåta mig, jag som knappt kan förlåta mig själv.
Det kan vara teodicéproblemet. Om Gud både är allsmäktig och fullständigt god, varför finns det då så mycket ondska och lidande i världen? Kan jag verkligen tro på en kärleksfull och allsmäktig Gud, när han låter mig drabbas av så mycket elände.
Det kan vara en principiell kamp. Är frälsningen verkligen rättvis? Människor i olika delar av världen har ju så olika förutsättningar att kunna komma till tro på!
Det kan vara en etisk kamp. Om Gud är god varför görs det så mycket ont i hans namn?
Det kan vara en praktisk vardagskamp. Jag vill så gärna leva ett kristet liv i vardagen, men det är så svårt att omsätta tron i praktik. Det är så svårt att veta vad som är Guds vilja och dessutom är det inte helt lätt att läsa bibeln. Och när jag ska be så somnar jag ofta. Det känns som att min tro inte riktigt räcker till, så är jag verkligen värd att kallas kristen?
För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa
Romarbrevet 8:28
Visst det låter ju bra, men ska jag vara ärlig så löser ju inte den kristna tron alla ens problem och inte gör tron livet lätt att leva. Snarare kanske det är så att tron gör livet mer komplicerat där det ska vara det.
Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina två hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”. Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob” svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat”. Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn?” Han svarade ”Varför frågor du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty” sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.
Första Moseboken 32:22-31
Vem är då denne Jakob?.
Han är son till Isak och Rebecka, och barnbarn till Abraham
Han har en tvilling vid namn Esau och när de föddes höll han ett fast grepp om Esaus fot
Han hade lurat och bedragit. Han köpte förstfödslorätten av sin bror och lurade till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far. Vilket innebar att han fick fly!
I en dröm såg han en stege gå upp till himmelen och på den såg han Guds änglar gå upp och ner
Han trodde att han gifte sig med Rakel men när han vaknade upp efter bröllopsnatten insåg han att det var hennes syster Lea han gift sig med. Så han fick arbeta ytterligare sju år hos Laban för att få gifta sig med henne också!
Han överlistade sin svärfar och blev rik, och tvingades återigen fly. Och nu var han på väg för att möta sin tvillingbror Esau efter alla dessa år.
I rubriken står det att Jakob brottas med en okänd, och i texten står det att en man brottades med honom till dagen grydde. Jakob är fylld av mängder av känslor: rädsla, oro och ånger och under natten brottas han så som många av oss gör timmarna innan gryningen när något oroar vår själ.
Han brottas nästan en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage, och som han nu är på väg till? Eller är det farfar Abraham, och förbundet med Gud? Eller är det någon annan?
Ibland kan det vara svårt att identifiera vad det är man brottas med? Är det livet, livspusslet? Är det familjen, vännerna eller arbetet? Är det sig själv eller är det det förflutna som man inte riktigt kan släppa? På något sätt tror jag att alla dessa brottningsmatcher bottnar i den stora brottningskampen. Brottningskampen med Gud.
När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”.
Gud märker att han inte kan besegra Jakob, så då ger han honom ett slag på höftbenet så att höften går ur led. Och när höften går ur led kan Jakob inte längre stå på egna ben, så han blir liksom hängande om halsen på den som han hela tiden försökt att göra sig fri ifrån.
Efter att ha brottats nästan en hel natt med en okänd så inser Jakob vem det är han brottas med. Det är inte längre en fiende så han gör allt han kan för att klamra sig fast vid honom.
Har funderat en del på varför Gud säger ”släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller använder Gud omvänd psykologi? Kanske är det så att Gud säger ”släpp mig, dagen gryr” för att verkligen kolla om Jakob vill hålla sig kvar vid honom. Om Jakob verkligen vill följa honom, ungefär som den där gången då Jesus upprepar frågan ”Älskar du mig?” till Petrus
Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. Han går i närkamp med dig och mig för att få oss att säga: ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”.
Jakob släpper honom inte för då hade allt gått om intet. Han vinner brottningskampen då han inte längre försöker ta sig loss utan istället hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!
Gud besegras men samtidigt vinner han! När du vägrar att släppa taget om honom, så vinner han dig!
Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat
Varför frågar Gud: Vad är ditt namn? Jo, för att Jakob ska erkänna vem han är. Han är bedragaren, den som luras. När han säger sitt namn blir han påmind om allt dumt han gjort i livet och Gud vill att vi ska erkänna våra synder inför honom.
När dagen gryr så är Jakob förändrad, Gud ger honom ett nytt namn: Israel. Som betyder ”den som kämpat med Gud”. Han har kommit närmre sitt ursprung, han går från att vara det flyende barnet till att bli den ansvarsfulla vuxne, nu redo att axla sitt ansvar som släktens patriark efter Abraham och Isak.
Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud, alla blir vi märkta. Och vägen framåt är alltid vägen igenom, att stanna kvar i kampen.
Jag är sportintresserad men har nog aldrig sett en brottningsmatch varken live eller på tv, men jag tänker att det är intressant att det är just brottning som sker mellan Gud och Jakob. Tänker att det finns en poäng med det. För det första är brottning en av de äldsta formerna av tävling och kraftmätning som finns och i de flesta kulturer finns det någon form av brottning. Man skulle alltså kunna säga att den kamp som Jakob och Gud genomgår är fullt normal, alla får vi brottas!
Hade det varit en boxningsmatch mellan Jakob och Gud så hade Jakob antingen kunnat slå tillbaka så hårt han bara orkade eller vänt sig om och sprungit därifrån. Men nu var det alltså brottning och då hade han liksom inget val. Man måste brottas antingen man vill komma loss eller vinna! Flyr man så har man ingen möjlighet att vinna, och hade Jakob släppt taget om Gud så hade han ju inte blivit välsignad.
I början av texten står det att Jakob blev ensam kvar och så är det nog för oss alla när vi gör upp med våra liv. Vi kommer alltid till en punkt när allt skalas av och vi står ensamma kvar. Och kanske är det först då en förändring kan ske. Men Jakob är ändå inte ensam i sin ensamhet, en man är där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med, även om vi inte alltid tror det. I vår egen uppgörelse med Gud så blir vi ensamma inför honom. Ingen av våra medmänniskor kan hjälpa oss eller svara för oss. För tron den är personlig.
Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Och det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se att den håller. Vi kan kämpa mot Gud såsom Jakob gjorde, men vi klarar oss inte utan honom. Och utan kampen och brottningen så inser vi inte vårt behov av honom.
Vi människor kommer aldrig att kunna leva såsom Gud vill att vi ska leva här på jorden. Kvalitén på vår tro blir aldrig så bra att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud.
Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet, ibland så samtycker vi, men aldrig till fullo, och ibland så gör vi allt för att nonchalera honom. Tron förblir därför en kamp både med och mot honom!
För att vi verkligen ska kunna närma oss mysteriet med tron, så måste vi våga dela våra personliga upplevelser och tankar med varandra. Både de ljusa och de mörka. Jakob han fick ett slag på höften och gick haltande därifrån, han vågade visa att han haft sin kamp, sin brottning med Gud. Men vi vill ofta vara så politisk korrekta och skaka av oss minnena från vår brottning, det hör liksom till vår kultur, vilket innebär att vi i kyrkan ofta har en tendens att enbart tala om andliga framgångar och inte om nederlag, vilket får de som brottas med sin tro att må ännu sämre. Men utsidan och insidan måste ju gå ihop! Vi har ju alla våra brottningar med Gud så det bästa vore att vi var generösa och visade kampen för varandra.
Emily Dickinson, som räknas som en av de mest betydande lyrikerna i Amerika, lär ha sagt att: ”vi både tror och inte tror hundra gånger i timmen och det håller tron vaken”. Min önskan är att du likt Jakob ska hålla tron vaken, fortsätta att klamra dig fast runt halsen på Gud och inte släppa taget! Och om du inte kastat dig runt halsen på Gud, gör det!
Du kanske funderar på hur Jakobs liv fortsatte efter denna brottningskamp med Gud, ja vad ska man säga, inte var det ett enkelt liv i alla fall. Ni minns väl hur hans son Josef blev såld till Egypten av sina bröder, men det är en annan story!
”Man är ju bara människa” är en fras man ofta hör folk säga, när något har gått på tok. Men är det inte ett märkligt uttryck? Bara människa? Vad skulle man annars vara?
Och vadå bara? Det är inte minsann inte bara att vara. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att vara människa och det enda man med säkerhet vet om livet är att man föds, lever och dör.
Människan är inte perfekt och jag tänker att det är en central innebörd i detta att vara människa. Alla gör vi misstag och dåliga val, men det behöver ju inte betyda att man är en dålig människa, det betyder bara att man är mänsklig.
Ibland kan jag dock tycka att frasen ”man är ju bara människa” används lite nonchalant, som en dålig ursäkt för att slippa ta ansvar. Visst, alla har vi våra fel och brister men har man inte ansvar för sina handlingar? Kan man verkligen skylla sitt agerande på sin uppväxt, på sin bakgrund, på omständigheterna, på grupptillhörigheten osv?…
Att vara människa det innebär inte bara massa rättigheter utan också skyldigheter. Och jag tänker att den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.
Att ta ansvar, det är att titta på sina val och handlingar och förstå och acceptera att dessa får konsekvenser.
De allra flesta människorna vill nog vara en så bra version av sig själva som möjligt, och enda sättet att bli det är nog att erkänna och att jobba med sina brister och fel. En del människor uttrycker dock att de är på ett visst sätt och att det inte går att förändra, genom att till exempel säga ”sån är jag” eller ”så funkar jag”
Jag har som sagt lite svårt för frasen ”man är ju bara människa”. Samtidigt finns det något befriande och trösterikt i de orden. Om man bara är människa så behöver man ju faktiskt inte bära hela världen på sina axlar.
Jag tänker att livet på många sätt är som en labyrint, där det finns många vägar att välja emellan och kanske är det så att även en återvändsgränd kan tillföra något till helheten. Ibland tror man att man hittat en genväg men sedan visar det sig att den ledde åt helt fel håll och ibland så går man vilse.
Kanske har du precis som jag nångång tappat bort dig själv fullständigt. Man går och går och försöker hitta ut, men efter ett tag inser man att man bara går runt i cirklar. Där varje nytt försök att hitta rätt bara leder tillbaks till punkten där man insåg att man var vilsen.
Man är arg, ledsen och frustrerad och vet inte ens hur man hittar tillbaka till starten, och man inser att den väg man går på inte leder dit den skall. Och det lönar sig ju inte att springa om man är på väg åt fel håll!
Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt
Afrikanskt ordspråk
Jag tänker att det är helt okej att gå vilse ibland, att det är mänskligt och att det faktiskt är ett sätt att lära sig hitta rätt. Ibland måste man liksom pröva andra vägar för att upptäcka att man redan går den rätta vägen, och ibland måste man gå vilse i sig själv för att kunna hitta sitt rätta jag.
Visst ibland går man rätt från början, men ganska ofta går det lite i kringelikrokar innan man hittar rätt. Och det är bara att konstatera att alla dagar inte är spikraka.
Självklart ska man ha planer i livet och det är ju mer sannolikt att man kommer dit man vill om man har mål och en slags rikting i livet…
…men ibland blir det inte alls så som man tänkt sig, ens planer går om intet och man känner sig vilsen i livets labyrint och när man inser att man tappat bort sig behöver man stanna upp en stund och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt väg igen.
Och om man hela tiden strävar efter att skapa det liv som man på förhand vill ha är risken stor att man tror att det bara finns en väg och blundar för andra möjligheter. Så våga gå vilse ibland, du vet aldrig vad du finner eller för att använda Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.
Kyrkoårets tema den här söndagen är prövningens stund och jag tänker att det säger något om vårt livsvillkor här på jorden. Alla möter vi olika slags prövningar i livet och en del av oss verkar ha fått större del än andra.
Den moderna västerländska förväntan på livet är att vi ska vara friska och lyckliga. Och att allt annat är en slags avvikelse som går att rätta till, men är inte det en ganska skev bild av livet?
Kanske är det så att vi får möta prövningar, frestelser, svårigheter och lidanden betydligt oftare än vi skulle vilja. Men faktum är ju att livet både är härligt och vedervärdigt i en oförutsägbar och kanske lite orättvis blandning.
Jag tänker att en prövning inte alltid är en frestelse och en frestelse inte alltid är en prövning, men kanske är det i livets svårigheter och lidanden som frestelserna blir extra lockande. För de tycks vara enkla utvägar.
Läste nånstans den klockrena beskrivningen att skillnaden på prövningar och frestelser är att ena stunden bli serverad fiskbullar och nästa gräddtårta.
Men är det inte så att vi behöver motstånd för att kunna växa som människor? Och att prövningar därmed inte bara är något negativt utan snarare något som vi faktiskt behöver för att kunna växa som människor både andligt och själsligt. En del av dem gör oss till sannare och starkare människor.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Matteusevangeliet 6:13
Men ändå ber vi i Fader vår om att inte utsättas för prövning. En bön som många av oss dessutom bett många gånger, hur går det ihop? Varför ber vi så om det nu är så att prövning är bra för andliga mognad? Förr bad vi ”inled oss icke i frestelse”, men nu har det blivit en bön om att slippa prövning, hur ska man förstå detta?
Tydligen kan det grekiska ordet som används i grundtexten betyda både prövning och frestelse så båda översättningarna är alltså riktiga. Personligen föredrar jag ordet frestelse, vilket också är det ord som används i Svenska Folkbibeln.
Båda formuleringarna får det dock att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss, är det verkligen så?
Nej, jag tror inte att det Gud som gjort att jag fått uppleva massa prövningar i livet. Det är inte han som kommit med svårigheterna och lidandet men han har inte heller förhindrat det.
Kanske ska vi se orden i Fader vår som en insikt om vår egen svaghet. Vår oförmåga att på egen hand kämpa mot mörkret i världen och vårt eget inre. Att vi helt enkelt behöver Guds hjälp och omsorg när vi möter prövningar och frestelser.
Och för oss inte in i frestelse (prövning), utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).
Matteusevangeliet 6:13 (kärnbibeln)
Skydda oss från oss själva och från djävulen.
Matteusevangeliet 6:13 (The message)
Vi möter prövningar och frestelser, ibland går det bra och ibland misslyckas vi. Men Gud lämnar oss inte vare sig vi lyckas eller misslyckas. Och han vill hjälpa oss om vi tar emot hans förbarmande och accepterar hans hjälp.
Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.
Jag tror att vi människor har ett grundläggande behov av kärlek. Att få älska och bli älskade är ett mänskligt behov som behöver tillfredsställas för att vi ska må bra.
Och vi önskar väl alla kunna vandra kärlekens väg genom livet och att de människor vi möter på vår vandring genom livet också skulle göra det? Att både mitt egna och andras liv skulle präglas av kärlek.
Ibland tror jag dock att kärlek blivit ett lite utslitet ord för något vi tillfälligt känner eller upplever. Vi vet liksom vad kärlek är men det är knepigare att beskriva den.
Men är kärlek verkligen en känsla? Visst det vardagliga pratet om kärlek kan nog få oss att tro att kärlek är någon form av känsla. Visst kärleken frambringar känslor men själva kärleken är ingen känsla, utan det är snarare en handling, ett viljebeslut.
Vi bör se kärleken som en stark kraft, ett förhållningssätt som är avgörande både för oss själva och vår omgivning. Och att sprida kärlek är nog det finaste som finns och kan göras på så många olika sätt.
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheter och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken
Första Korintherbrevet 13:1-13
Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och man skulle kunna säga att texten är som en predikan i sig.
Problemet är dock att vi ofta framställer texten i romantisk form, den läses ju ofta på bröllop. Vi har fått den att handla om ett kärleksfullt par när den egentligen är tänkt att gälla alla. Kärlekens lov är ju inte bara några goda råd till par utan en uppmaning till hur vi alla förhåller oss till varandra.
Ibland är det enkelt att visa kärlek och ibland är det svårare. Men det världen behöver är kärlek och ännu mer kärlek. Men ingen enda av oss klarar av att älska såsom kärleken beskrivs i Korintherbrevet 13. Men jag tror att Gud kan och vill hjälpa oss i detta, men vi kommer alltid att misslyckas då och då. Det är bara Gud kan älska fullkomligt.
Urbans Tankar och Funderingar 