Författare: Urban Arvidsson

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig. De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: Davids son, förbarma dig över mig. Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: Vad vill du att jag skall göra för dig? Han svarade: Herre, gör så att jag kan se igen. Jesus sade: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig. Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov

Lukasevangeliet 18:35-43

En blind man satt vid vägkanten och när han hör att en grupp människor närmare sig och att det är Jesus från Nasaret som kommer så ropar han med hög röst: Davids son, förbarma dig över mig!

Detta var inte bara ett nödrop från en tiggare bland många andra, utan ett rop som andades förvissning. Han hade verkligen förstått vem Jesus var.

Jesus hör ropet och ser till att någon hjälper mannen fram och frågar: vad vill du att jag ska göra för dig?

Jesus frågar och han lyssnar. Detta är intressant. Tror nämligen att vi ofta tänker tvärtom. Att Jesus säger åt oss vad vi ska göra, inte att han frågar oss vad vi vill att han ska göra.

Varför frågar Jesus: vad vill du att jag ska göra för dig? Var inte det uppenbart? Fattar han inte  vad en blind vill? .

Om den blinde skulle få sin syn tillbaks så skulle hans liv förändras radikalt. Då skulle han kunna jobba och sluta att tigga. Och vi ska också ta i beaktning att på den tiden betraktade judarna sjukdomar som Guds straff så han var säkert utstött.

Å andra sidan tänker jag att frågan är ett tydligt tecken på att Gud tar vår fria vilja på allvar. Även om Jesus kände till mannens behov frågade han honom vad han ville att Jesus skulle göra för honom. Eftersom Gud är kärleken kan han inte köra över oss och tvinga sina lösningar på oss, för då vore han ju inte kärleken utan en diktator.

Jesus frågar inte folkskaran: Vad vill ni att jag ska göra för er? Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Det visar att den kristna tron och Guds relationen är personlig. Och jag tänker att kristendomen bejakar individualismen men inte egoismen.

Vad skulle du svara om Jesus stannar framför dig och frågor: Vad vill du att jag ska göra för dig? Den blinde mannen svarade: Gör så att jag kan se igen! Och det var nog inte bara synen han fick tillbaks, tror också att han fick kärlekens ögon att se med.

/ Urban

Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där. En stark storm som klöv berget och krossade klipporna gick före Herren. Men herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: Varför är du här Elia?

Första Kungaboken 19:11-13

Måste erkänna att jag har lite svårt för denna berättelse, på något sätt är det som att den begränsar och förminskar Gud. Och hur är det egentligen? Talar Gud med hög stämma eller viskar han bara i ett stilla sus?

När allt oljud var över hörde Elia ett stilla sus och Gud talade till honom, ett sätt som nog var olikt det Elia kände till sedan tidigare. Han var nog van vid att Gud gjorde högljudda och mäktiga manifestationer. Han hade ju utmanat Baals profeter i en kamp om vems Gud som kunde tända offerbålet först.

Självklart kan Gud uppenbara sig, visa sin närvaro och tala på många olika sätt. Men i en tid som vår, med ständigt brus omkring oss så tror jag att Gud föredrar att tala genom det stilla suset.

Kanske är det så att Gud bestämt sig för att han inte ska behöva höja rösten!? Men vi lyssnar efter en storm, en häftig och mäktig känsloupplevelse.

Gud försöker inte överrösta oljuden genom att skrika i vårt öra och den tysta viskningen hör nog bara den som själv blivit tyst och stilla. Den stressade och jäktade märker den inte, och om vi ständigt omges av bruset finns det en risk att vi inte hör Gud tala.

Bli stilla och besinna att jag är Gud

Psaltaren 46:11

Jag tänker att tystnaden är viktig för att kunna växa i sin relation till Gud. Att på något sätt minska på de yttre intrycken för att istället lyssna inåt. Och när vi kämpar och inte riktigt vet vad och hur vi ska be så suckar anden i bön för oss.

I tystnaden väljer man bort ljud och ord även de egna. Istället tillåter man sig att bara vara. I Guds tystnad tillåter vi Gud att tala och vi tillåter oss själva att möta delar av oss själva som vi annars pratar ihjäl eller pratar bort.

Sussie Kårlin

Vi vet inte vad vi bör be om, men anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad anden menar.

Romarbrevet 8:26-27

/ Urban

Att ha jobbiga tankar är en del av livet, och jag tror att vi alla mer eller mindre brottas med tankar i vårt inre som vi varken vill ha eller kännas vid. Och det gäller att inte ge dem för stort inflytande.

Alla har vi nog nångång haft problem eller upplevt något jobbigt som skapat tankar som känns oönskade och att tänka dessa tankar eller försöka ändra eller fly ifrån dem tar på våra krafter. Och vi blir varken lyckligare eller friare av att försöka förtränga och fly bort från de jobbiga tankarna.

När något jobbigt hänt är det helt naturligt att vi på något sätt bearbetar det i vårt inre. Vår hjärna kan liksom inte bara stänga av och låtsas som att ingenting hänt. Varken du eller jag kan styra vilka tankar vi tänker men jag tror att vi kan styra hur de påverkar oss. En del kanske tycker att det bästa man kan göra är att distrahera hjärnan så att den inte har tid att ägna sig åt grubblerier och oönskade tankar. Men när vi kämpar emot och inte vill ha vissa tankar är det som att vi vattnar och gödslar ogräset för att det ska försvinna. På något märkligt sätt är det så att tankarna ofta blir större när vi försöker hålla dem ifrån oss.

Jag tror att vi stället måste acceptera eller kanske snarare notera och konstatera det vi tänker för att på så sätt komma ur den onda spiral som de jobbiga och oönskade tankarna ofta leder till. Ett annat sätt att stå ut med de oönskade tankarna som plågar en är att skapa distans till dem. Att se att en tanke bara är just en tanke, hur hemska de än är och den behöver inte heller vara sanningen, vad tanken än försöker hävda!

Men ibland måste man ta sig tid och bearbeta de oönskade tankarna under ordnade former. Till exempel kan man bestämma sig för att under en kvart, en halvtimme eller timma sitta och grubbla och älta det jobbiga för att sedan släppa det för stunden. Genom att göra så låter man inte de oönskade tankarna ha makten över oss.

Och ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänkte alls…

/ Urban

Jag tänker att det finns en viktig förmåga som vi tyvärr sällan talar om, förmågan att vänta. Somliga är bra på det, andra urusla och jag skulle nog vilja påstå att jag är både och. Eller kanske nånstans där mittemellan?

Till vardags arbetar jag på förskola och märker tydligt att barn blir otåligare och otåligare över att behöva vänta. Visst, att vänta på sin tur är inte alltid så lätt men det är en viktig egenskap och något som man måste träna och lära sig. Och det är ju faktiskt nyttigt att ha lite tråkigt emellanåt.

Å andra sidan kan man ju fundera på hur mycket vi vuxna väntar numera? Vår väntan fylls allt oftare av ett ivrigt scrollande på mobilen. Om väntan uppstår måste vi ju fylla den tiden med något, att bara vänta är inte alternativ. Faktum är ju att det är sällan man ser en person som bara står och är.

Att vänta är nog inte vår starkaste sida, man vill ju ha omedelbar tillfredsställelse! Men är det verkligen önskvärt?

Kanske går det att öva upp förmågan att vänta genom att inte ta upp mobilen ur fickan, eller distrahera sig med något annat. Och väntan behöver inte bli passiv och likgiltig utan kan snarare handla om vila och eftertänksamhet. Ett slags viktigt andningshål som kan förbereda oss för det som komma skall.

Tror att vi skulle må bra av att tillåta oss att vänta mer och inte leva liv där vi behöver omedelbar tillfredsställelse.

Snöflingor i februari brukar jag se som en lycklig påminnelse om att fjärilarna ska dansa över sommarängen, men när de faller i sena mars eller april börjar de bli störande små bråkmakare. Faller de i maj är avgrunden nära. Jag tror att det är den stora tryggheten som då hotas: Årstiderna. Ju äldre jag blir, desto mer betyder årstidernas gång. Och faktiskt, ju äldre mänskligheten blir på denna jord, desto mer betydelsefull blir årstidsväxlingen.

Göran Greider

Årets första månad ligger bakom oss och många lever nog i en väntan som har med årstider att göra. Man hoppas och längtar att vintern snart ska övergå till vår, och fastän vi vet att vi har en lång tid med kyla, slask, mer snö, tö och regn framför oss blir inte längtan och väntan mindre påtaglig.

Tänker att årstiderna kan fungera som bilder för våra liv. Nu är det vinter, men snart är det vår. Sedan kommer sommaren, hösten och sedan kommer vintern igen… Det enda vi inte kan köpa, påverka och eller få snabbare är årstiderna. Det spelar liksom ingen roll hur mycket vi än längtar efter sommaren, den kommer inte fortare för det. Det enda vi kan göra är att vänta och kanske kan årstiderna få oss att inse värdet i att vänta och längta.

/ Urban

Självkänsla och självförtroende är två begrepp som vi ibland blandar ihop. Vi tänker att de handlar om en och samma sak, men så är inte fallet och jag tror det är viktigt att skilja dem åt…

…men samtidigt hör de ihop, är man bra på något, särskilt om det är något som är viktigt för en så växer självförtroendet som i sin tur påverkar självkänslan.

Läste nånstans att man kan likna skillnaden mellan självkänsla och självförtroende med ett träd, där rötterna står för självkänslan och grenarna för självförtroendet. En bra beskrivning tycker jag.

Självkänsla är hur och vad man tycker, tänker och känner om sig själv, dvs. den övergripande känslan av det egna värdet. Självförtroende handlar om tron på sig själv och vår egen uppfattning om vår förmåga att klara saker.

En del menar att självförtroende är något som andra kan ge oss genom komplimanger, beröm och uppmuntran. Medan självkänslan endast är något som vi själva kan göra något åt. Men är det verkligen så enkelt? 🤔

Nej, jag tror faktiskt inte det. För visst är det väl så att vad andra tycker och tänker om oss påverkar vår självbild och därmed också vår självkänsla.

Vägen till bra självkänsla och ett bra självförtroende kan både vara lång och kurvig, och jag tänker att det hela kan gå lite upp och ner. Ibland har man dålig självkänsla och då försöker man prestera och framhäva sig själv för att på något sätt duga. Och när man har bra självkänsla är behovet av att visa sig duktig inte lika stort, för man vet att man är bra utan att behöva prestera något.

Personligen har jag ibland blandat ihop detta med självkänsla och självförtroende, vilket inneburit att när jag gjort fel eller misstag i livet så har det påverkat båda delarna. Visst, alla har vi nog tvivlat på oss själva någon gång eller tänkt negativa tankar om oss själva. Vi kan alla göra misstag men vi är aldrig ett misstag. Vi kan alla göra fel men vi är aldrig fel. Visst ibland behöver vi be om ursäkt för vad vi tyckt, tänkt eller gjort men vi behöver aldrig be om ursäkt för den vi är.

/ Urban

Som litet barn får man väldigt tidigt i livet vänja sig vid att få bekräftelse, det räcker liksom att le eller peka på en lampa så blir man bombarderad med leenden och beröm. Med ju äldre man blir desto svårare och svårare blir det att bekräftelse, och som vuxen kan det ibland gå lång tid mellan gångerna som man blir bekräftad… 

Det är som att detta med bekräftelse är något som man successivt ska vänja sig av vid, och som vuxen klingar ordet bekräftelsebehov ofta lite negativt.

Kanske beror det på att betydelse av ordet blivit lite skevt i dagens samhälle, där detta med bekräftelse ofta blivit till en slags tävling, där vi söker bekräftelse för det vi gör, presterar och upplever. 

Men är det verkligen dåligt att vilja ha bekräftelse? Är inte bekräftelse ett mänskligt behov som vi alla har? Jo, jag tror att det är ett grundläggande behov som vi alla har, att bli sedda och bekräftad.

Men behovet av bekräftelse kan nog både hjälpa och stjälpa oss. Om behovet av bekräftelse gör att vi ägnar alldeles för mycket tid och kraft åt att fundera på hur andra människor uppfattar oss, begränsar det oss. Och om vårt behov av bekräftelse gör att vi ständigt jagar efter andras gillande är det definitivt fel.

/ Urban 

Man brukar säga att det sista som lämnar människan är hoppet, men förutsättningarna för att känna sig hoppfull har väl aldrig varit sämre än nu, skulle nog många säga…

…och ibland kan jag tycka att det är lite märkligt att vi människor överlever med tanke på hur mycket det är som kan knäcka oss. Och jag tror ingen tyckte att uttalanden som ledande politiker och militärer gjorde om att det kan bli krig i Sverige och att vi bör förbereda oss för det var speciellt upplyftande.

Tänk vad mycket negativt budskap vi får till oss varje dag, framförallt genom våra skärmar. Så hur håller man hoppet vid liv då man ser och hör om allt förfärligt som händer i världen? Och vad är egentligen hopp? Är det en känsla, en slags livshållning eller är det bara ett naivt sätt att försöka undvika livets verklighet.

Alla drabbas vi ibland av meningslöshet och tappat hopp, men det kan vara förödande om det pågår länge. Tror nämligen att hoppet har en viktig funktion, det är liksom drivkraften för att orka kämpa och uthärda det som är jobbigt i livet.

Är vi utan hopp är vi lätt styrda och blir lätt manipulerade, därför är hopplösheten väldigt farlig även i ett demokratiskt land.

Det är hoppet som springer före och drar de andra (tron, kärleken) med sig. Metaforen är talande: när hoppet slocknar börjar allt gå utför. Men så länge hoppet lever drar det allt annat med sig. Hoppet är den kraft vi behöver för att bevara kärleken i en tid då så många kurvor pekar åt fel håll.

Joel Halldorf, Kent Wisti

Även om det omöjligen kan sägas att Jesu födelse bidragit till fred på jorden kanske berättelsen om honom och tron på att alla problem kommer att lösas ha hjälpt många att orka en dag till”.

Sofia Mirjamsdotter

Visst, Jesu födelse har inte bidragit till fred på jorden, men jag tänker ändå att julens berättelse handlar om hopp, om ljuset som ska lysa i mörkret. Och påsken den handlar om hur hopplöshet vänds till hopp. Om att det i det djupaste mörker finns ljus.

När våra egna bekymmer och världens alla strider och sorger trycker ner oss får vi tänka på att det finns ett hopp om en annan framtid. En framtid där ingen död, ingen sorg, ingen klagan eller smärta skall finnas mer.

Visst ibland kan det vara svårt att tro på detta, men som det står i Romarbrevet, ett hopp som man ser uppfyllt är inget hopp. Vem hoppas på det han redan ser?

I hoppet är vi räddade, ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.

Romarbrevet 8:24-25

Vet dock inte om jag alltid är så uthållig 🤔. Tålamod är inte alltid min starka sida.

/ Urban.

Vi lever i en tid där det förväntas att man ständigt ska utvecklas och prestera, både privat och i arbetslivet. Idag bygger arbetslivet på att vi hela tiden ska sträva efter att bli bättre och bättre och vi förväntas ständigt prestera mer. Dessutom ska vi sätta upp mål för vad vi vill uppnå i vårt arbete och ha en individuell utvecklingsplan för komma dit.

Visst, jag är medveten om att de ständiga förändringarna i samhället och vår omvärld gör att vi ständigt behöver lära nytt och även lära om. Och att det vi gjort tidigare inte alltid fungerar…

…men jag tror också att höga ambitioner och prestationskrav gör att man lätt går vilse och tappar bort sig själv. Att det lätt leder till en känsla av att aldrig vara tillräcklig, och jag vet av egen erfarenhet att människor med höga krav på sig själv ofta har en tendens att ständigt höja kraven ytterligare istället för att känna sig nöjda.

Naturligtvis är kollegialt lärande, utbildningar och vidareutveckling viktigt, för man vill ju utvecklas. Men det är också viktigt att kunna vara nöjd med ens prestationer.

Tänker att balans är ett viktigt ord i många delar av livet, till exempel balansen mellan att vara nöjd med det man har uppnått och samtidigt sträva efter att utvecklas.

Men att balansera nöjdhet och tacksamhet för det man presterar samtidigt som man strävar efter att utvecklas och lära sig nytt kan verkligen vara en utmaning.

Den balansen måste vi alla fundera på, men framförallt måste nog arbetsgivarna klura mer på detta, i en tid där många människor känner sig otillräckliga på grund av alla höga krav. Och jag kan inte undgå att fundera på om det alltid är så önskvärt att ständigt sträva efter att bli bättre och bättre… Kan man aldrig bara få vara nöjd nuförtiden?

/ Urban