När jag tänker på Jesu födelse känner jag att jag också hade velat vara där i stallet, hade så gärna varit en av de där herdarna som var först med att få träffa det lilla Jesusbarnet. Blir liksom lite avundsjuk, för något av det allra mysigaste som finns är ju att lukta på en liten bebis. Tänk om man hade fått lukta på självaste Jesus barnet!
Det är verkligen fascinerande att han som är så oändligt mycket större än vad våra hjärnor över huvud taget kan ta in och greppa blir ett litet barn som ligger lindat i en krubba. Och när Maria gungar sin nyfödda bebis är det själva himlen som hon gungar i sin famn. Tänk att just deras lilla barn är det barn som profeten Jesaja talat om mer än 700 år tidigare.
Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet och hans namn är allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, fridsfurste
Jesaja 9:6
Jag tänker att det lilla Jesus barnet utmanar vårt sätt att se på Gud, då han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatset och lägges på strå i ett stall. Tänk att den allsmäktige, han som skapat himmel och jord, han som är alfa och omega, alltings början och fullbordan väljer att bli en av oss.
Men vad har Jesus för doft? Vad är det som är kännetecknet för hur Jesus var och är? Jag tror att Jesu kärlek, nåd och förlåtelse är som en underbar doft. Att hans frihet har en doft som toppen av en nyfödd bebis huvud.
Freedom has a scent. Like the top of a new born baby’s head
Jag förstår att det kan tyckas lite konstigt att publicera en text om Maria på julafton, men till och från händer det att fjärde advent infaller på samma dag som julafton.
Fjärde söndagen i advent har temat ”Herrens moder” och är en av två söndagar i kyrkoåret där Jesu mor Maria är huvudperson. Den andra är Jungfru Maria bebådelsedag.
I jullåten ”Mary, did you know?” ställs frågan om och om igen och orden ”Mary did you know, when you kissed your baby boy, that you touched the face of God? “ fångar liksom kärnan av kristen tro.
Under de nio månaderna från bebådelsen i Nasaret till förlossningen i Betlehem visste Maria vad många andra inte visste. Att hon i sin mage bar på frälsaren.
Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig.
Lukasevangeliet 1:42
”Välsignad är du mer än andra kvinnor”, fick Maria höra, och visst är Maria välsignad och därför skall alla släkten prisa henne salig, som hon själv säger i Marias lovsång.
Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Lukasevangeliet 1:46-50
Det stora med Maria är att hon är en helt vanliga människa som Gud själv tar sin boning i för att låta sig födas till världen.
Jag tänker att Maria kan vara ett föredöme för oss när det kommer till att tro och att låta Gud ta sin boning inom oss. En påminnelse om att tron inte bara sitter i huvudet utan att vi får bära den med hela vår kropp.
Av naturliga skäl har jag själv aldrig varit gravid men jag tänker att bilden av en graviditet är en ganska talande för hur Gud vill ta sin boning i oss. En viktig poäng är att det inte är den gravida kvinnan som får barnet i magen att växa. Hon kan inte göra någonting för att få barnet att växa snabbare utan livet i henne är ett helt eget liv. Men ändå är det beroende av henne. Hon kan se till att barnet får bra förutsättningar för att växa, men hon styr inte växten och precis likadant är det med vår tro. Det vi kan göra är att ge näring för vår tro.
Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
Lukasevangeliet 2:19
Allt Maria var med om bevarade hon i sitt hjärta och precis som hon får vi också bära tron i vårt hjärta, platsen där vi bevarar det som betyder allra mest.
De närmaste dagarna kommer nog många av oss äta mängder chokladbitar, och i många svenska hem är den Röda Aladdinasken lika självklar som att se alle Anka klockan tre på Julafton…
…och den ständiga frågan är om man får lov att börja på undre lagret innan alla bitar på det övre lagret är uppätna. Personligen föredrar jag de ljusa chokladbitarna, vilket också många andra verkar göra för ofta är det de mörka bitarna med likörfyllning som är kvar.
Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get
Forrest Gump
Livet är som en chokladkartong, man vet aldrig vad man får. Precis som när man öppnar en chokladkartong och hittar olika sorters choklad kan livet bjuda på olika upplevelser och överraskningar.
Livet är oförutsägbart och kan överraska oss både positivt och negativt, ingen av oss kan helt förutse vad som kommer att hända och det är det som gör livet så spännande och utmanande.
Visst, vi kan lära oss att känna igen de olika chokladbitarna och därmed ha en en aning eller förvissning om hur de kommer att smaka. Vi kan också läsa om vad chokladbiten är fylld av eller lyssna till andra och skapa oss en uppfattning utifrån det.
Men det finns en väsentlig skillnad mellan en chokladkartong och livet. I det verkliga livet kan man inte hoppa över de mörka bitarna och bara ta det goda, precis som en påse godis kan livet vara fyllt med både söta och sura stunder.
Två personer satt en dag på en parkbänk och samtalade om livet, då den ene sa: ”livet är som en påse skit, men orkar man gräva runt lite så hittar man en och annan karamell”. Då svarade den andra personen: ”nä det tycker inte jag. Jag tycker att livet är som en påse karameller och en och annan smakar skit”
När jag hör orden ”Bana väg för herren” får jag associationer till en traktor som med hjälp av en snöplog försöker ”bana väg” genom att röja bort snön så att bilister, cyklister och gångtrafikanter lättare ska kunde ta sig fram.
Kanske tycker du att det är en konstig association och vanligtvis brukar ju december vara en ganska snöfattig månad och år efter år brukar den stora frågan vara om det blir en grön eller vit jul?
I dag är kyrkoårets tema ”Bana väg för herren” och Johannes döparen kallas ofta för vägröjaren. Hade Jesus blivit född här upp i Norden hade han nog kallats snöröjaren! Hans uppgift var att bana väg för herren genom att vara den röst som profeten Jesaja profeterat om.
En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det.
Jesaja 40:3-5
”Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån opp”, sjunger vi ofta i Adventstid och om bergen sjunker ner och djupen höjer sig blir vägen jämn och fin och det blir lätt att ta sig fram på den.
Att bana väg för herren handlar om att bereda plats i sitt liv för Jesus, att helt enkelt göra det lätt för honom att ta sin boning inom oss.
Ytterst är det alltså vi själva som banar vägen för Jesus in i våra liv. Men han nöjer sig inte bara med att stå vid dörren. Han knackar på och väntar tålmodigt på att bli inbjuden.
Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.
Uppenbarelseboken 3:20
Och kom ihåg, du behöver inte städa för att Jesus ska komma! Han vill nämligen hjälpa till att städa i ditt liv om det behövs.
Ibland kan det kännas svårt och besvärligt att bana väg, och vi ska inte heller inbilla oss att det är enkelt. Men det är då vi får lita på att Jesus röjer vägen från sitt håll, att vi inte är ensamma.
”Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen…” är en textrad som vi nog alla känner till. Och visst är det mysigt att så här års få tända adventsljus och se hur mörkret viker undan.
Samtidigt ska vi komma ihåg att det finns människor som rent bokstavligt fortfarande befinner sig i november mörkret. Människor som på ett eller annat sätt mår dåligt på grund av trauman, motgångar eller sorg, och när livet känns mörkt och kallt är det verkligen inte alltid så lätt att se ljust på tillvaron…
…men där tror jag att vi var och en kan få vara ljus 🕯som sprider hopp, medmänsklighet och kärlek. Och man behöver verkligen inte vara ett ljushuvud för att vara ett ljus och kom ihåg att om du tänder ett ljus för någon annan så kommer det också att lysa upp din egen väg.
Om man öppnar dörren mellan ett ljust och ett mörkt rum är det inte mörkret som strömmar in i ljuset, det är det omvända som sker. Ljuset knäcker mörkret. Detta även om ljuset bara består av ett litet, försiktigt stearinljus.
Tomas Sjödin
Varenda en av oss vet ju att även det allra minsta stearinljuset driver undan mörkret. Visst, en vindpust kan släcka lågan men mörkret kan aldrig göra det!
Trots att mörkret är en förutsättning för ljusets lyskraft så förlorar ju mörkret alltid kampen mot ett tänt stearinljus!
Att vara ljus i en mörk värld handlar om att sprida ljus och värme, glädje och hopp till den som lever i mörkret och som tappat hoppet. Att vara stödjande och närvarande i andras liv och att visa medkänsla. Det kan också handla om att inspirera och påverka andra människor i positiv riktning.
Min önskan och bön är att mitt ljus ska reflektera det jag tror på, att det ska få reflektera vem jag tror på. Och jag tänker att det är ett stort och ärofyllt uppdrag att att få vara ett ljus som på något sätt sprider Guds stora kärlek ❤️
Rubriken är hämtad från en bok av en av mina favoritförfattare: John Ortberg. Och jag tycker det ligger nåt befriande i de orden.
Normal, onormal, vanlig eller annorlunda, var går egentligen gränsen? Och vem avgör egentligen vad som är normalt? Och när blir man onormal och rentav konstig?
Det kan vara svårt att dra tydliga gränser för vad som är ”normalt” och ”onormalt” eftersom det är en subjektiv bedömning, som är influerade av kulturella, sociala och personliga normer. Det som anses normalt i en viss kultur kan ju anses vara onormalt i en annan.
När jag för ett antal år sedan var i Karlstad och skrev på min bok träffade jag ett par från Stockholm och deras femåriga son i bubbelbadet på hotellet. Efter att ha suttit och småpratat en stund frågade jag vad de gjorde i Karlstad och fick det något oväntade svaret: ”Vi har åkt hit för att äta på KFC. Restaurangen finns bara i Malmö och här i Karlstad så vi åkte hit. Vi åt lunch där när vi kom och ikväll ska vi dit igen och äta och imorgon äter vi där innan vi beger oss hemåt igen…”
Hur normalt är det?
Å andra sidan kan man ju fundera på hur normalt det är att skriva en bok, att spela in en ett eget ”vinterprat” och att gå alla gator i Örebro. Har också förstått att alla inte äger mängder av springformar och har bakat över 150 olika sorters kladdkakor 😋
Ibland kan människor verka normala eller vanliga till en början, men ju mer tid vi spenderar med dem och lär känna deras verkliga jag, desto mer inser man att alla är normala tills man lär känna dem.
Det är befriande att inse att jag inte är normal och att du inte heller är det. Vi bär alla på nånting, något som vi tror att vi är helt ensamma om mitt i ett hav av fullt normala människor. Fast egentligen sitter vi alla i samma båt och guppar, för vi är alla ”onormala”.
Alla är vi underliga på vårt eget speciella sätt och visst vore det tråkigt och enformigt om alla skulle vara normala 😉.
Håll mitt hjärta Håll min själ Lägg mitt huvud I ditt knä Säg att du menar och vill mig väl Håll mitt hjärta Håll min själ
Som jag väntat alla år Du kan läka mina sår Ta mina händer och gör mig hel Ta mitt hjärta Ta min själ
Håll mitt hjärta Håll min själ Låt mig bara stanna här Så allt jag ber dig allt jag begär Håll mitt hjärta Håll min själ Håll min själ
Orden är skrivna av Björn Skifs i den sång som låg 142 veckor på svensktoppen åren 2003 – 2006, här i en version med det ultimata duettparet Samuel Ljungblah & Sarah Dawn Finer.
Vi försöker nog alla ta oss igenom vår vardag så konfliktlöst som möjligt och delvis är ju det bra, men det kan också innebära att man ibland blir överkörd. Att stå upp för sig själv kan ju i vissa situationer vara jobbigt och svårt, men det är också en viktig del av personlig utveckling.
Förr var jag lite som en mussla som ibland öppnade upp sig och sa mina tankar och åsikter, men allt för ofta var jag tyst. Detta förändrades dock när jag för tolv-tretton år sedan gick i terapi och min terapeut uppmanade mig att varje dag försöka göra något där jag stod upp för mig själv. Något som jag kunde vara stolt över.
På kort sikt kan det ibland vara skönt att inte säga sin åsikt eller göra ett ställningstagande, men på lång sikt tror jag att det bästa är att stå upp för sig själv.
Visst, ibland kan det vara svårt att säga vad man tycker och tänker, och det är lätt hänt att man håller med andra trots att man innerst inne inte riktigt gör det. Vid dessa tillfällen kan det vara bra att säga att ”detta vill jag fundera på” eller ”jag vet inte riktigt” istället för ett Ja eller ett Nej som man inte är säker på.
Att stå upp för sig själv handlar om självkännedom, att veta vilka värderingar man har och att ta ansvar för sina egna behov och känslor. Att sätta gränser och kommunicera tydligt med andra.
Visst man behöver inte ta alla fajter, men det är viktigt att ibland fråga sig själv: i vilka situationer låter jag mig trampas på och i vilka vågar jag stå upp för mig själv?
Stå på dig, annars gör någon annan det! Men kom också ihåg att det kan ta tid och övning att lära sig att stå upp för sig själv. Så var tålmodig med dig själv och fortsätt att arbeta på det.
Äntligen, nu är det Första advent och vi får tända det första ljuset, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnor och ljusstakarna som lyser i fönstren.
Vi har nu tre veckor på oss att räkna ner till den dagen då Jesus föddes hit ner till vår jord, och även om man inte har en tro på Gud och på Jesus som hans son så finns det ingen som kan förklara varför vi firar advent och jul på något annat sätt än det faktum att det handlar om Jesu födelse.
Det är första advent vilket innebär fyllda kyrkor, jubel och hosianna rop. Det är välkända psalmer som ”Bereden väg för Herran”, ”Hosianna, Davids son” och ”Gå sion, din konung att möta”…
…och det är något visst med de där kända texterna, att veta vad som ska komma. Att känna igen formuleringarna och att ännu en gång höra om händelseförloppet när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.
Sakarja 9:9-10
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem. Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.
Matteusevangeliet 21:1-9
Jag tänker att hosianna ropen både är ett rop på hjälp: Herre rädda oss! och en slags lovsång: Här kommer vår frälsare, vår räddare!
Av profeten Sakarja femhundra år tidigare hade folket lärt sig att han som rider på en åsna är en fredskonungen och inte en konung som tar makten med våld, men ändå blev de förvånade. De hade nog räknat med att han skulle befria dem från det romerska förtrycket.
Han som rider in på en åsna är fridens furste och jag tycker vår pastor Rikard Edefors beskrev det så bra i dagens predikan.
Den här världen kommer aldrig vändas helt rätt genom politisk makt, genom militär makt, genom pengars makt, inte ens genom innovationers makt. Den här världen kommer få sin nödvändiga fred, sitt nödvändiga helande. Den goda framtid vi så väl behöver kommer bara genom det Jesus gör. Genom självuppoffrande kärleks makt. Jesus vänder den här världen upp och ner genom att dö istället för att döda
Rikard Edefors
Advent lär oss att Gud inte lämnar vår värld i sticket utan han finns mitt ibland oss och vill ge av sin frid. Han kommer för att möta oss i våra liv precis som de ser just nu, i det enkla, i det som inte är perfekt.
Han räds inte att gästa oss i våra liv såsom de verkligen är. Så till dig som putsar och städar inför julen, till dig vill jag säga: det är Jesus som kommer inte hälsovårdsnämnden!
/ Urban
Ps. I vår kyrka är det även en stor tradition att ”Gören portarna höga” sjungs på första advent. I år i en briljant version med Henning Ledstam som solist. Finns att lyssna på 27 minuter in i dagens youtube sändning från Immanuelskyrkan. Ds.
Medvetet eller omedvetet försöker vi dölja och förneka de mörka och dåliga sidorna av oss. Men var så säker de finns där, alla har vi egenskaper, beteenden som inte gagnar oss. Alla har vi sidor i vår personlighet som vi inte uppskattar, och kommer man inte på några dåliga sidor så har man åtminstone två stycken, man är självgod och saknar självinsikt!
I anställningsintervjuer ställs ofta frågan ”vad är dina svagheter?”. Vilket inte alltid är så lätt att svara på, inte bara för att vi människor ogärna vill blotta våra mindre bra sidor, utan för att det uppriktigt är svårt att kännas vid sina egna svagheter.
Lika enkelt och upplyftande som det kan vara att identifiera sina bra egenskaper, lika svårt och ledsamt kan det vara att behöva fundera över sina dåliga egenskaper. Men faktum är att bara den som ser sitt mörker kan bekämpa det!
Till vardags arbetar jag i förskolans värld och där talas det mycket om att stärka det positiva hos barnen. Att fokus ska vara på det positiva istället för på barnets brister och fel. Men att stärka det positiva kan ju inte innebära att man ska blunda för det dåliga, varken hos sig själv eller andra!
I boken ”De nya Dödssynderna” beskriver Stefan Einhorn de egenskaper som vi svenskar tycker minst om hos våra medmänniskor, vilket är: Falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet, girighet, egoism, hämndlystnad, självgodhet, fanatism, oförsonlighet, likgiltighet och avund.
Egenskaper och beteenden som vi säkert känner igen hos andra, men hur är det med oss själva? Det sägs ju att det vi irriterar oss på hos andra säger något om oss själva.
Om vi är omedvetna om att vi har mörka sidor inom oss blir vi hjälplösa offer för dess krafter. Vi snubblar ständigt på dem under vår livsresa. Men om vi känner till och accepterar våra dåliga sidor kan vi lära oss att hantera dem. Inom oss bär vi alla fröet till förändring och när vi står vid ett vägskäl kan vi välja i vilken riktning vi ska gå. Men det krävs självinsikt. Och för självinsikt krävs att vi ifrågasätter och är öppna.
Stefan Einhorn
Att våga se och erkänna sina dåliga sidor, egenskaper och beteenden är en viktig del av personlig utveckling. Och när man har upptäckt dom har man ett viktigt val, endera behåller man dem eller annars försöker man att hantera dem!
Enligt Stefan Einhorn finns det fyra goda skäl till att försöka hantera sina mörka och dåliga sidor och istället vara god! För vår egen skull, för våra medmänniskors skull, för att människor presterar bättre då och för en bättre värld!
Urbans Tankar och Funderingar 