Författare: Urban Arvidsson

När löven faller från träden ser jag längre från mitt köksfönster är titeln på en av Tomas Sjödins böcker, och så är det ju både bokstavligt och bildligt talat. Hösten gör att vi får djupare och andra perspektiv på livet.

Har förstått att en del tycker det är lite vemodigt när löven faller och mörkret blir påtagligare för varje dag som går. En del människor vill rentav gå i ide för att sedan vakna upp lagom till det att vårsolen kikar fram igen. Jag är inte en av dom, mina förhoppningar på hösten är nämligen högt ställda. Älskar dimmiga mornar och soliga eftermiddagar, den friska och lite krispiga luften och de färgsprakande hösthimmlarna.

Det allra vackraste är när löven byter färg från dom gröna nyanserna till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. För mig är denna explosion av färger en visuell fest för ögonen och skapar en slags känsla av värme och mysighet.

Och jag tänker på alla mysiga stunder som väntar med tända ljus och att få tända en brasa, lyssna på knastret och helt upptas av eldens fladdrande lågor. 

Hösten är en märklig skönhet, för det är ju faktiskt en årstid som handlar om död. De vackra höst färgerna är ju tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade bladen snart kommer att förlora sin förbindelse med livets källa: trädet och falla till marken och dö. 

När löven faller, växter och blommor vissnar och förbereder sig för vinterns ankomst kan det vara tid för eftertanke och reflektion över livet. Det kan vara en tid då vi ser tillbaka på det som varit och ta lärdom av det, samtidigt som vi ser framåt och planerar för framtiden.

Visst, vi kan inte veta så mycket om framtiden, livet och döden, men när löven faller är det på något sätt som att vi kan se längre, och naturens cykler och förändringar kan vara en påminnelse om att ingenting varar för evigt. Att vi också är en del av naturen och dess konstanta förändring.

/ Urban

Jag vet inte hur det är med er, men när jag tänker på änglar ser jag framför mig att de sitter på ett moln och spelar harpa. Kanske är det så att vi förvandlat änglarna från superhjältar till små vackra bokmärken, men dom är här för att se hur Du har det. Och dom kan hjälpa Dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns, att dom är här för att se hur Du har det. Och dom kan hjälpa Dig fast dom inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns.

Nils F Nygren

Dagens tema enligt kyrkoåret är änglarna och visst är det väl lite märkligt att vi kristna sällan talar om änglarna, med tanke på att det finns många texter i bibeln som talar om dem.

Det var en ängel som besökte Maria och berättade att hon skulle bli havande. Det var änglar som förkunnade för herdarna att Frälsaren hade fötts i Betlehem, och efter Jesu uppståndelse var det en ängel som berättade för kvinnorna vid graven vad som hade hänt.

Utifrån dessa tre exempel kan vi se att änglarna kan fungera som budbärare till oss människor, när Gud har något viktigt att säga, de är liksom en förbindelse länk mellan den heliga världen och den här tillvaron.

Och kanske är det så att vi ständigt behöver änglarnas hjälp i kampen mellan ont och gott. Att de genom samvetet manar oss att vända oss bort från det onda och välja det goda.

Det är ju också så att vi breddat ängla begreppet i den mening att vi till en medmänniska som gjort en uppoffrande insats för något eller någon uttrycker att ”Du är en ängel!” Precis så är det nog, alla kan vi få agera änglar och vara budbärare från Gud. Men jag är ju inte precis någon ängel kanske du tänker, men å andra sidan hur vet man hur en ängel ska se ut? 

Det finns en enkel regel. En ängel ser aldrig ut som du tror att en ängel ska se ut. Ängeln kan vara en gammal dam, en ung pojke, ett barn, en vän, en okänd, en närvaro. Så gå inte efter utseendet, gå efter känslan.

Charlotte Frycklund

/ Urban

Tiden läker alla sår är ett uttryck som ofta används när man pratar om att tid kan hjälpa till med att läka känslomässiga och psykologiska sår, men är det verkligen så?

Jag skulle vilja påstå att uttrycket till viss del stämmer. Uttrycket kopplas ju ofta samman med sorg och många av oss har nog erfarenhet av att sorgen efter en tid inte är lika svår och intensiv.

Å andra sidan kan man ju fundera på om det är tiden i sig som ger läkningen eller om det är vad man gör under tiden som avgör om tiden blir läkande. Förnekar vi det jobbiga, och försöker smita ifrån det och hoppas att det ska gå över av sig själv eller bearbetar vi det jobbiga genom att tala om det?

Jag tänker att tiden är en viktig faktor i själsliga läknings processer, att vi liksom behöver tid att bearbeta och läka från smärtsamma upplevelser. Men detta är inte enkelt i en tid där allt ska gå så fort. Givetvis vill vi människor gå vidare i livet, men samtidigt behöver vi låta läkningsprocessen få ta den tid den behöver.

Och för att göra det hela ännu mer komplicerat, kanske är det så att tidens gång både kan vara en fördel och en nackdel. Tiden kan göra att vi får perspektiv och distans till det jobbiga, att vi liksom lär sig att leva med det. Men tiden kan också göra att vi kör fast ännu djupare i vårt inre och dessutom är det så att ju längre tiden går desto svårare kan det vara att ta tag i det jobbiga.

Det är också viktigt att komma ihåg att varje människa är unik. För vissa kan ”tiden” i sig vara tillräcklig för att läka medan andra behöver professionell hjälp och olika metoder och verktyg för att kunna gå vidare.

/ Urban

När kvinnor lägger ut bilder på sig själva på sociala medier fylls ofta kommentatorsfälten med kommentarer om hur snygg och vacker personen är. Gång på gång har jag sett detta och funderat på vad som är viktigast: utsidan eller insidan? Utseendefixeringen är enorm och hur känns det för för de som knappt aldrig får en snygg/vacker-kommentar på sina bilder på sociala medier?

Givetvis är både utsidan och insidan viktiga för oss människor, och skönhet handlar inte bara om det yttre utseendet utan också om ens inre egenskaper och välbefinnande.

Självklart är det naturligt att vilja se och känna sig bra ut på utsidan, och det är inget fel i att ta hand om sitt yttre. Men vilken sida av oss vill vi bli älskade för? Utsidan eller insidan 🤔

Läste nånstans att utsidan är lite som tv:n är för tv-programmen. Visst tv:ns design kan ha betydelse men det viktigaste är ju såklart vilka tv-program den visar.

En vacker utsida kan såklart få oss människor att stanna upp, men det är en nog vacker insida som får oss att stanna kvar.

Men hur är då en vacker insida?

Jag tänker att hur vi behandlar andra, vår personlighet, vår empati och medkänsla, våra värderingar och intellektuella och praktiska förmågor alla är viktiga aspekter i att forma en vacker människa. Och kom ihåg att verklig skönhet kommer inifrån.

Odla den inre skönheten, den milda, vänliga sorten som Gud gläds åt

Första Petrusbrevet 3:4

/ Urban

Livets livsvillkor är att vi både kommer göra andra illa och själva bli svikna, kränkta och sårade. Så ser livets livsvillkor ut för oss alla.

Alla behöver vi både ge och få förlåtelse, men ofta är det nog så att förlåtelsen först och främst är för oss själva. Att vi förlåter för vår egen skull.

Förlåtelsen är först och främst för dig, den som förlåter. Den gör dig fri från något som håller på att sluka dig levande och som kommer förstöra din förmåga att älska helt och öppet.

William P. Young

Förlåtelse behöver inte handla om den andra personen, utan snarare är förlåtelse en slags nyckel till att kunna gå vidare i livet. Att förlåta kan nämligen göra att vi själva mår bättre.

Att inte kunna förlåta en annan människa är märkligt nog oftast värst för oss själva, för det gör att vi håller oss själva som gisslan i våra sårade känslor och tankar.

Förlåtelse behöver inte handla om att man försonas med personen som har sårat en. Det innebär inte heller att man måste glömma något hemskt man har blivit utsatt för. Att man slutar att utkräva ansvar, att man slätar över, förringar eller ger sitt okej till det som hänt.

Att förlåta handlar snarare om att försöka försonas med det som hänt, att släppa taget och inte låta hat, vrede, hämndbegär, skam och förödmjukelse få fäste inom oss.

/ Urban.

Ps. William P. Youngs citat är hämtat ur boken Ödehuset Ds.

Jag har ofta liknat livet vid en berg och dalbana, men frågan är om inte en virvelvind är en minst lika bra bild av livet. Ni vet en sådan där tivoliattraktion som snurrar runt runt runt…

Är det för att jorden snurrar runt, eller går livet i cirklar? Det känns ju som att saker kommer tillbaka om och om igen, likt höst, vinter, vår och sommar.

Precis som många andra har jag ibland huvudet fullt med tankar som snurrar runt runt. En del saker kan jag släppa fort och lämna bakom mig, men vissa saker behöver bearbetas för att man ska kunna gå vidare. Man kan nästan känna sig som en tvättmaskin som snurrar runt, runt tills det är rent, men när det är rent blir man genast fullproppad med massa ny smutstvätt.

Kanske är det så att bearbetningen av livet inte alltid är linjär där man checkar av problem efter problem, utan snarare cirkulär där man med vissa saker behöver gå flera varv.

Det är lätt hänt att man blir självanklagande och tänker ”har jag inte kommit längre?”, men det kanske är precis det man har. Visst, det kan kännas som att man är tillbaka på samma ställe men i själva verket kanske det är på ett annat skikt. Och ibland behöver man borra igenom många skikt för att förstå vad det egentligen är man brottas med.

/ Urban