Författare: Urban Arvidsson

Det finns människor som reser sig och går vidare, som likt gåsen skakar av sig vattnet skakar av sig det jobbiga. Människor som inte tycks grubbla och fundera, som inte vrider och vänder på det som varit. Utåt sett har det kanske sett ut som att jag är en sådan person, har ju till och med hållt ett föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”.

Okej, gång på gång har jag rest mig och gått vidare, men inom mig har jag ständigt varit en ältare!

Ibland kan jag bli lite avundsjuk på människor som inte har behov av att grubbla och fundera, där allt i livet tycks vara lätt hanterligt. Men samtidigt måste jag helt ärligt säga att mitt ältande både berikat och berikar mitt liv.

Ibland hör jag människor säga att man inte ska slösa energi på ältande, och visst att tänka samma tanke om och om igen kanske är negativt och leder till en ond spiral som är svår att ta sig ur. Men tänk om det är så att tanken måste få snurra några varv för att man ska kunna gå vidare!?

Ibland måste man gå neråt på kort sikt för att komma uppåt på lång sikt

Brian D. McLaren

Det kan verkligen kännas jobbigt att gå igenom smärtsamma ältar perioder, men ibland har man nog inget val om man vill komma uppåt på lång sikt.

Att vi grubblar över det som varit och oroar oss för det som komma skall är inte så konstigt, det är snarare djupt mänskligt. Och jag tänker att man kan se ältandet som en inre dialog där man resonerar med sig själv. Och att tala med sig själv är väl positivt?

Tyvärr har ordet älta ofta fått en negativ klang och kanske är det så att allt negativt prat om ältande gjort att människor struntat i att bearbeta saker i livet som faktiskt behöver bearbetas.

När jag googlade på ordet älta fick jag fram att man kan älta en deg. Vilket innebär att man knådar och bearbetar degen så att den blir smidig och hanterlig. En strålande beskrivning som uppmuntrar mig att fortsätta att älta livet!

/ Urban

Varje människa är unik. Vi är liksom summan av alla de erfarenheter vi har varit med om i livet. Miljön vi växt upp, allt det vi tänkt och gjort och alla de människor vi mött.

Vårt DNA och våra fingeravtryck är unika och inget som vi har någon som helst kontroll över, för vi bär nämligen med oss delar av våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar, liksom deras föräldrar före dem…

Det är summan av alla dessa faktorer som gör oss till de individer vi är.

Du och jag är unika men samtidigt helt normala, för alla är vi nämligen så unika att det onormala är det normala. Vi kanske inte tänker på det så ofta, men det finns faktiskt ingen annan människa som är precis som du och jag!

Vi är alla som pusselbitar, olika men lika unika. Vissa bitar passar inte ihop, men varje bit passar med nån. Tillsammans blir vi en helhet, där var och en bidrar med sitt.

Lisah Deilert

Urban 

I bibeln finns det inte något specifikt bud om att man ska älska sig själv, men jag tänker att budet ”Du skall älska din nästa som dig själv” tydligt visar att det är viktigt att älska sig själv.

Kanske är det så att detta med att älska sig själv är vår tids svåraste kärleksrelation, i ett samhälle där vi själva ofta är vår största kritiker och där vi ständigt jämför oss med andra. Men det är ju faktiskt så att vi själv är den enda person som vi ständigt måste umgås med (vilket såklart inte alltid är så roligt), men vi kan inte komma undan oss själva.

Precis som mycket annat i livet tänker jag att det är ett val att älska sig själv, att det är en process som pågår hela livet och som går upp och ner. Det är ju inte alltid så himla lätt att älska sig själv, alla får vi nog då och då kämpa med vårt självförakt.

Men hur gör man för att älska sig själv?

Jag tänker att ett bra sätt att ta reda på det är att fundera på hur man älskar en annan person? Vilka ingredienser ingår i den kärleken?

Tacksamhet?

Respekt?

Förståelse?

Tid?

Tålamod?

En förlåtande attityd?

Att se bortom brister och fel?

Och sedan använda dessa beståndsdelar i kärleken till sig själv. Tänk till exempel på alla gånger du sagt tack till andra. Hur ofta säger du tack till dig själv, för den du är och för vad du gjort. Säkerligen inte lika ofta.

Att älska sig själv handlar om acceptans och att kunna förlåta sig själv. Att inte vara så himla hård mot sig själv, utan istället tala positivt och uppmuntrande till sig själv. Att man på något sätt acceptera hela sig själv med skavanker och fel, och allt det där bagaget man släpat med sig på sin livsresa.

Att på riktigt älska sig själv är att inse att man inte bara duger utan att man faktiskt är helt fantastisk också! 

Precis som all annan kärlek, växer den genom att man umgås med sig själv. Att man gör saker som man mår bra av, att man tar hand om sig själv till både ande, kropp och själ

/ Urban

Sitter och funderar på vad som är den viktigaste drivkraften i mitt yrke? Vad är det som motiverar mig att dagligen umgås med barn och engagera mig i deras liv? Och vad är det som driver mig att skriva blogg texter och engagera mig i en församling? Vad är det som ger mening åt tillvaron?

Min drivkraft och det som känns meningsfullt för mig är att få vara med och göra skillnad för andra människor. Jag vill helt enkelt att det ska märkas att jag är där och jag vill lämna avtryck efter mig.

Jag vill i såväl ord som handling vara med och på något sätt forma en mänskligare värld, och det finns nog ingen större tillfredsställelse än att lägga sig på kvällen och veta att man fått betyda något för en annan människa.

Att man fått göra en annan människas börda lite lättare, att man fått någon att skratta och återigen trivas med tillvaron. Att man fått någon att känna sig uppskattad, respekterad och värdefull. Att man hjälpt någon att utvecklas, komma till insikt eller ta det där första steget.

Det allra bästa sättet att göra skillnad är nog att finna sin plats i livet och utifrån den göra skillnad på sitt eget speciella sätt, vilket också ger livet syfte och mening, och en känsla av tillfredsställelse. Och kanske är det så att vi inte bara ska hitta vår plats i livet utan också hjälpa andra att finna sin.

/ Urban 

Läste nånstans att motgångar ofta är en förklädd vän, så möt den med tacksamhet för den ger dig styrka och kunskap.

Okej, jag tror faktiskt att det är sant att man lär sig mest i uppförsbacke, att motgångar kan göra oss starkare. Men att vara tacksam det är inte inte alltid så lätt 🤔.

Livet, det går upp och ner som en bergochdalbana, vi möter både motgångar och framgångar, glädje och sorg, hopp och förtvivlan och vi kan inte alltid i förväg veta vad vi kommer att möta. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig, vilket är en en del av livet och då får man helt enkelt försöka anpassa sig till de nya förutsättningarna, vilket såklart inte alltid är så enkelt.

Men om livet skulle vara enkelt, rakt och utan problem kanske vi inte skulle värdesätta det på samma sätt, ibland är det inte trots svårigheterna utan tack vare svårigheterna vi ser tillvaron på ett nytt sätt.

När allting tycks gå dig emot ska du tänka på att ett flygplan alltid lyfter i motvind och inte i medvind.

Henry Ford

Kanske är det så att svårigheter och problem behövs för att man ska kunna växa. Att de kan få oss att börja använda egenskaper och förmågor som vi inte visste att vi hade. Att problem, motgångar och bekymmer är som knivar, antingen tjänar de oss eller så skär de oss. Det beror på om vi griper den kring bladet eller skaftet. Griper du en svårighet runt bladet skär den dig, grip den runt skaftet och du kan använda den till något skapande!

/ Urban

Jag lyssnar mycket på musik, i alla möjliga olika genrer. Allt från hårdrock till singer songwriter och mitt i all den ständiga ström av musik som jag lyssnar på finns det låter som berör mig extra mycket.

Carola’s låt ”Så länge jag lever” är en av de låtar som ger mig gåshud. Ni vet den där sköna känslan som känns i hela kroppen när man hör en låt som känns viktig och meningsfull. Där melodin och texten liksom gör en varm inombords.

Du ser mitt hjärta, du ser min längtan att få lägga ner mitt liv inför dig. Fri och förlåten jag sträcker mig framåt mot allt det som du har för mig. Och jag vet du är med mig varje morgon när jag vaknar upp. Och du står vid min sida och jag tänker aldrig nånsin ge upp

Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig

Stormarna kommer och regnet det faller, men jag står här i din härlighet. Jag står på din klippa, jag står på ditt ord, jag står på alla löften du gett. Och jag vet du är med mig, när jag faller reser du mig upp. Och du står vid min sida och jag tänker aldrig nånsin ge upp

Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig

Stefan Almqvist

Det kanske låter pretentiöst men så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord. Så länge mitt hjärta slår vill jag på något sätt leva för Gud. Det är i alla fall min längtan att det ska vara så.

Jag vill liksom att varje andetag och varje hjärtslag av mitt liv ska få tillhöra den Gud som omsluter mig med sin oerhörda kärlek och nåd.

Visst jag har upplevt mörker och svåra omständigheter i livet och kämpat med tvivel, men samtidigt har jag hela tiden på något sätt försökt att lita på de löften som Gud gett och jag har inte givit upp.

Jag vill tro att han älskar mig och att jag är förlåten. Att han aldrig kommer att lämna eller överge mig. Att han är med alla dagar till tidens slut och att allt samverkar till det bästa. Att hans tankar är fridens tankar och inte ofärdens för att ge mig en framtid och ett hopp. Att han en dag skall torka alla tårar, och att döden inte skall finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen smärta.

Tror inte att det finns någon speciell mall för hur man ska leva sitt liv för Gud. Utan det handlar nog mer om ens inställning, att man med Guds hjälp försöker göra så mycket gott som möjligt.

/ Urban

Det finns mycket att oroa sig över, till exempel mängden dödsskjutningar som sker i Sverige och att vårt land blivit ett högt prioriterat mål för terrorister i spåren av den senaste tidens koran bränningar. Sedan har vi kriget i Ukraina och klimatförändringarna som gjort att vi både haft torka och översvämningar denna sommar.

Men det som bekymrar mig allra mest är att många barn idag växer upp utan tydliga gränser. Det är som att allt snack om barns inflytande och rättigheter gjort att många föräldrar lämnat över ansvaret till barnen själva, och till oss som arbetar på förskola och skola.

Men jag tänker att det i första hand är föräldrarnas ansvar att i barnuppfostran visa kärlek och att sätta gränser, och det handlar inte om att hämma och begränsa utan snarare är det kärleksfullt att sätta gränser. Läste nånstans att föräldrar som inte sätter gränser placerar sitt barn i ett livsrum utan väggar och ett sådant rum är svår möblerat. Vilket är en klockren beskrivning på varför barn behöver gränser.

Självklart är det en naturlig del av barns utveckling att ifrågasätta och att testa gränser, men lika självklart borde det vara att som förälder säga ifrån, som en markering när en gräns är nådd.

Jag tänker att ett barn som alltid får som det vill blir dåligt rustad för livet. Det barn behöver är gränser som får dem att stanna upp och inse att det finns andra människor som också har önskningar och en vilja, vilket innebär att man inte alltid kan få som man vill.

Barn behöver få träna på att inte få som de vill och som förälder är det ens uppgift att hjälpa barnet att hantera sina känslor och att lära sig att stå ut med nederlag och besvikelser.

Är övertygad om att barn mår bra av fasta rutiner och tydliga gränser, att de vet vad som förväntas av dem, vad som är rätt och fel, vad man får göra och vad man inte får göra. Vilket beteende och ordförråd som är okej och vad som inte är acceptabelt. Det ger barnen en trygghet, en trygghet som alldeles för många barn saknar idag.

/ Urban

Tro kan definieras på många olika sätt och som vanligt tolkar vi ord utifrån våra egna erfarenheter och sammanhang i livet.

Så när jag efter att i våras delat min livsberättelse fick frågan om vad som betytt mest för mig? Vad det är som gjort att jag kunnat gå vidare? Så var svaret ganska givet.

Visst, det där med självkänsla och självförtroende är komplicerat, och jag har känt hur orken sinat och hur allt känts hopplöst. Men samtidigt har jag fått kraft att orka gå vidare och jag är övertygad om att den kraften kommit från Gud.

Samtidigt tänker jag att ordet tro väldigt lätt blir begränsat om det enbart sätts in i ett religiöst sammanhang, tror nämligen att ordet tro är viktigt och innehållsrikt även utanför den religiösa sfären. Att det liksom är någonting som vi ständigt behöver ha inom oss för att må bra.

Tron på att just jag är viktig och värdefull. Att mitt liv har ett syfte och att det finns en uppgift just för mig.

Att tro på sig själv, på sina egna ideer och drömmar. Att saker och ting faktiskt kan förändras, och att jag kan göra skillnad.

Att tro gott om andra människor trots att vi märkligt nog mer eller mindre är tränade i att inte tro gott om andra. För faktum är ju att man redan som barn blir varnad för att prata med främmande människor, trots att merparten av alla människor är goda och ärliga.

/ Urban