I natt ställde vi tillbaka klockan. En timme extra sömn, säger man, men för egen del innebar det att jag vaknade klockan fyra istället för fem.
En timme vi får tillbaka. Om det ändå vore så enkelt. Tänk om man verkligen kunde vrida tillbaka tiden. Få en chans att göra om det som blev fel, säga det man aldrig fick sagt, eller välja en annan väg när allt började gå snett. Men livet fungerar inte så.
Hur mycket vi än vrider, önskar och ner så fortsätter tiden framåt. Den tar ingen hänsyn till våra planer, våra försök att hålla fast. Den tar med sig både det fina och det svåra, utan att fråga om vi är redo, och det enda vi egentligen kan göra är att försöka förstå det som hänt, lära oss av det och bära med oss insikten vidare.
Det som har sagts kan inte göras osagt, det som har hänt kan inte göras ogjort. Kanske är det just där, i oförmågan att ändra det förflutna, som livets verkliga prövning ligger. Kanske är det just därför vi ibland drömmer om att kunna vrida tillbaka tiden för att få en chans att ändra det som blev fel eller återuppleva det som en gång var.
Men jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan inte ändra det som redan har hänt. Men jag kan välja att göra det bästa av det som blev, och försöka ta vara på det som är här och nu.
Jag kan försöka vara mer närvarande här och nu, säga det jag menar och lägga undan mobilen när någon berättar något viktigt. Kanske är det så man får tillbaka tiden på riktigt, inte genom att flytta visarna, utan genom att faktiskt vara i det som händer.
Det finns något djupt befriande i att vi sida upp och sida ner i bibeln möter helt vanliga människor. Människor som snubblar, tvivlar, gör bort sig och ändå får vara med i Guds stora berättelse.
Det är nästan som att Gud medvetet valt de minst lämpade, bara för att visa att hans nåd inte är ett belöningssystem, utan en kärlek som inte går att förtjäna.
Jag tänker rätt ofta på vilken brokig skara av lärjungar det var Jesus kallade. De var ju helt vanliga människor med svagheter, brister och fel. Alla hade de precis som vi en ryggsäck att bära, men som Jesus vill hjälpa till att bära.
En impulsiv fiskare som inte kunde tygla sitt humör. En tullindrivare med tveksamt rykte. En tvivlar som vägrade tro förrän han fick se bevis med egna ögon. Och Johannes han som kallas ‘den som Jesus älskade” som i evangelierna framstår som både maktlysten och tävlingsinriktad.
Inga glänsande CV:n där inte, och det verkar knappast som att Jesus genomförde några intervjuer eller tagit referenser innan han kallade dem till att bli hans lärjungar. Hans val tycks snarare ha grundats på en djupare insikt om människors hjärtan och potential, snarare än deras yttre kvalifikationer eller livserfarenheter.
Kanske är det så att Gud inte använder oss trots våra misslyckanden, utan tack vare dem. Först när vi tvingas inse våra begränsningar, när våra egna försök att vara starka spricker, då blir vi mottagliga för nåden. Det är där vi upptäcker vem Gud verkligen är, han som aldrig sviker, aldrig ger upp, aldrig slutar älska.
När vi inser att Jesus har kallat och älskat oss utan att vi på något sätt förtjänat det, börjar vi förstå att vårt värde inte ligger i vad vi gör eller åstadkommer, utan i att vi, precis som hans första lärjungar är vanliga människor som älskas av Gud
Jag tror att det är detta som är kärnan i kyrkan. Den är inte tänkt att vara en samling av färdigputsade helgon, utan en gemenskap av vanliga människor: mänskliga, sårbara, ibland trötta och felande, men älskade.
Det är just våra olikheter som är värdefulla, inte att vi alla ska bli likadana som kristna. Låt oss därför omfamna det mänskliga och brokiga, för i slutändan är vi alla en del av samma färgrika väv av mänsklighet.
Vi behöver inte vara lika för att höra ihop. Vi behöver bara vara villiga att gå tillsammans, med våra ryggsäckar fulla av både tunga och lätta minnen och låta Jesus bära det vi inte orkar själva. Så låt oss inte gömma undan det som är trasigt, kantstött eller annorlunda. Låt oss i stället välkomna det brokiga. För det är just där, mitt i allt det mänskliga, som Gud verkar allra mest.
Ibland blir jag så trött på det där uttrycket: ”Man lär sig av sina misstag.” För ärligt talat, hur många misstag ska man egentligen behöva göra innan man faktiskt lär sig? Hur många negativa konsekvenser måste jag uppleva på grund av mina egna felbedömningar, ogenomtänkta beslut eller dåliga omdömen? Jag borde ju vara fullärd vid det här laget!
Visst finns det misstag jag i dag kan skratta åt, men det finns också sådana som fortfarande skaver. Händelser jag har svårt att släppa, sådant jag önskar att jag hade gjort annorlunda.
Som de flesta andra mår jag dåligt när jag gör misstag. Jag blir besviken på mig själv, ger mig skulden och känner mig misslyckad, trots att jag innerst inne vet att misstag är en naturlig del av livet. När någon annan gör misstag försöker jag vara förstående och påminna om att det är så man lär sig. Men när det gäller mig själv är det som om den insikten inte riktigt biter. Då är det mycket svårare att se misstagen som en del av lärandet, och mycket lättare att fastna i självkritiken.
Vi behöver påminna både oss själva och varandra om att det faktiskt inte är så farligt att göra misstag. När vi försöker dölja våra misslyckanden skapar vi bara en press på oss själva, en föreställning om att vi alltid måste lyckas. Men sanningen är att ingen gör det. Ingen lyckas jämt.
Tänk bara på Thomas Edison. Det sägs att han misslyckades 999 gånger innan han till slut fick glödlampan att fungera. Och ändå var det just hans envishet, hans förmåga att resa sig gång på gång, som gjorde honom till uppfinnaren av glödlampan.
Att göra misstag är en del av lärandet, och för att lyckas måste man ibland också misslyckas. Visst kan vi lära oss mycket av andras erfarenheter, man hinner ju inte begå alla misstag själv. Men jag tror ändå att de egna erfarenheterna sätter sig djupare. Det är först när vi vågar pröva själva, när vi får känna på både framgång och motgång, som lärandet verkligen blir vårt eget.
Jag hoppas att jag aldrig förlorar min nyfikenhet på livet, den där nyfikenheten som ibland får mig att våga, pröva och göra nya misstag. Och ju äldre jag blir desto fler misstag har jag troligen gjort, men samtidigt så får man hoppas att misstagen även gjort mig klokare!
Idag hade jag glädjen att få predika i Metodistkyrkan i Laxå. Här nedan kan du läsa predikan i bloggformat:
Vi lever i en tid fylld av röster. Röster som tränger sig på från alla möjliga håll. Nyheterna som aldrig tystnar, sociala medier, reklamens lockande budskap. Röster som formar våra tankar, som styr våra känslor och ropar efter vår uppmärksamhet. Vi lyssnar på vad andra tycker, vad algoritmer föreslår och på våra egna tankar och känslor. och mitt i allt detta finns en annan röst. En röst som kanske inte skriker utan snarare viskar, Guds röst. Frågan är inte om Gud talar utan om vi lyssnar. Om vi kan urskilja hans röst i världens brus.
Ni har säkert hört berättelsen om Elia, om stormen som rev sönder bergen och krossade klipporna, men där Gud inte var i stormen. Om jordskalvet som följde, men Herren var inte heller i skalvet. Och om elden som kom därefter, men inte heller där fanns Gud. Till sist kom ett stilla sus och där var Herren. Ofta används den berättelsen som en påminnelse om att Gud finns i stillheten, att det är där vi kan höra hans röst och jag tror det ligger en hel del i det. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror att Gud är större än så, att han kan tala både i tystnaden, genom vackra psalmer och dånet av hårdrocksmusik.
Dagens evangelietext är hämtad från Markusevangeliet 10:17-27, berättelsen om den rike mannen. Där möter vi en man som hör Jesus tala men som har svårt att lyssna i tro.
När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Jesus svarade: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor. Mästare sade mannen, allt detta har jag hållit sedan jag var ung. Jesus såg på honom med kärlek och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: Vem kan då bli räddad? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.
Markusevangeliet 20:17-27
Den rike mannen springer fram till Jesus och faller på knä för honom och frågar: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Tänker att det är en fråga som berör oss alla. Innerst inne bär vi nog på samma längtan, att vårt liv här ska vara förankrat i något större, att vi ska få leva i Guds gemenskap både här och i evigheten. Men när Jesus svarar honom, blir det tydligt: det är en sak att höra Jesu ord, en annan att lyssna i tro.
Jesus börjar med att peka på buden, sådant mannen redan kände till: ”Du ska inte dräpa. Du ska inte begå äktenskapsbrott, du ska inte stjäla….”.
Men visst blir man lite förvånad när mannen svarar att allt det har jag hållit sedan jag var ung, det blir i alla fall jag. Finns det någon här som alltid hållit Guds bud?
Jesus fäster blicken på honom med kärlek och säger: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga… Kom sedan och följ mig.” Dessa ord har ofta misstolkats och använts som ett argument att man som kristen inte ska vara rik. Men jag tror inte det är poängen.
På sätt och vis är Jesu ord en tillrättavisning, men det är också en inbjudan att få följa. ‘Du är nära men det finns något som håller dig kvar!” I mannens fall är det hans rikedom. Det är det som hindrar honom från att helt förtrösta på Gud.
Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, det är inte en allmän regel för alla troende, Jesus säger ju inte detta till varje person han möter. Men för att följa Jesus helhjärtat behöver man vara beredd att släppa taget om det som står i vägen mellan en själv och Gud.
När den rike mannen hörde Jesu ord om att sälja allt blev han bedrövad och gick därifrån, för han ägde mycket. Att lyssna i tro är mer än att höra orden. Den rike mannen hörde Jesu ord men han vågade inte ta steget och följa, utan höll fast vid sitt eget.
Att lyssna i tro är att låta orden förändra oss även när det kostar något. Frågan är vågar du lyssna och agera när Guds ord träffar något i dig som du helst vill behålla orört?
Den rike mannen hade svårt att ta emot det Jesus sa. Kanske berodde det på att han inte hade stillat sig inför Gud. Att hans hjärta var fullt av tryggheten i sin egen rikedom och av bruset i sitt eget liv. Så är det nog ofta med oss. Vi ber, men vi hinner inte lyssna. Vi talar till Gud men ger inte Gud tid att svara. Vi samlas till gudstjänst, men när vi går därifrån stannar orden ofta i kyrkan istället för att få landa i oss. På kyrkkaffet efteråt pratar vi om allt möjligt, men inte om det som faktiskt berörde oss.
Stilla er och besinna att jag är Gud.
Psaltaren 46:11
Att be handlar inte bara om ord, det är att stilla sig inför Guds vilja. När våra ord tystnar kan hans ord höras. Men återigen det handlar nog inte om att det måste vara helt tyst och stilla för att Gud ska kunna tala till oss. Det handlar nog mer om att vi på något sätt behöver stanna upp och ge utrymme för Gud att tala. Att avsätt tid för bön och bibelläsning utan brådska. Eller ta en lång promenad i Guds fantastiska natur.
När Jesus säger ”hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” blev lärjungarna förskräckta och undrade vem kan då bli räddad?
Lärjungarna, de lyssnar tillsammans. De samtalar, brottas med det Jesus sagt och försöker förstå. Tror att detta är viktigt, för i gemenskapen kan förståelsen och tron växa.Jesus säger ju i Matteusevangeliet 18:20 att:
där två eller tre år samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
Gud kan tala till oss genom andra människor. Genom samtal i en bönegrupp, genom ett vittnesbörd, en predikan eller en sång. Han kan också tala genom goda råd, uppmuntran och ibland också genom en tillrättavisning. Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.
Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.
Att lyssna i tro innebär att höra inte bara orden, utan hjärtat bakom. När någon delar sin oro eller glädje kan det vara en kallelse för oss att bära, stötta eller tacka tillsammans.
När vi känner att det är någon som talar in i vårt liv så kanske vi ska be: Herre, är detta du som talar till mig genom den personen?
Blir det någon skillnad av att be den bönen? Jo, jag tror faktiskt det. När vi ber kan det hjälpa oss att urskilja om orden vi hör verkligen kommer från Gud, eller om de snarare är allmänt kloka och välmenande råd. De senare kan förstås också vara värdefulla och goda, men bönen öppnar vårt hjärta för att uppfatta det som är Guds särskilda tilltal till oss. På så sätt blir bönen ett sätt att pröva, lyssna och låta Gud bekräfta det som är från honom.
Att lyssna i tro är också att lita på det omöjliga. När lärjungarna frågar Jesus ”Vem kan då bli räddad?” svarar han : ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Att lyssna i tro är att våga lita på detta: att det som är omöjligt för mig, det kan Gud göra. Det handlar om att öppna sig för hans kraft och närvaro, även när jag inte själv ser någon väg framåt.
Ibland innebär det att jag måste våga släppa taget om det jag håller så hårt i, mina egna planer, min kontroll, min oro. Det kan kännas som att stå vid kanten av ett stup, osäkert och skrämmande. Men när jag vågar lämna över till Gud, då upptäcker jag att han bär.
Att lyssna i tro är inte passivitet, utan en aktiv handling av förtroende, att vila i vissheten om att Gud kan göra långt mer än jag själv förmår. Men det är inte alltid enkelt, och just därför tror jag att vi behöver varandra.
Alla upplever vi stunder av tvivel och kamp i vår tro, och då är det så viktigt att vi finns där för varandra, att vi delar våra frågor, bär varandras bördor och påminner varandra om Guds trofasthet. Tron är inte något vi alltid orkar bära själva: ibland behöver vi låna varandras hopp och styrka för att orka vidare.
Vi återvänder till när Jesus möter den rike mannen och ger honom det svåra uppdraget, att gå och sälja allt han äger. Det finns nämligen en liten men oerhört viktig detalj: ”Jesus såg på honom med kärlek.” Att lyssna i tro är just detta: att låta sig bli sedd och älskad på djupet av sitt innersta. Tron börjar inte med prestation eller lydnad, utan med att ta emot den kärleksfulla blicken som känner oss helt och ändå älskar oss fullkomligt. Ur denna kärlek växer modet att lyssna, följa och förändras.
Jesus såg på mannen med kärlek. Han såg inte bara hans yttre rikedom, utan hans inre kamp. Han visste att mannens hjärta längtade efter något mer, men att rikedomen stod i vägen. Den helige ande talar på samma sätt till oss, den som tror har nämligen den helige ande inom sig, och anden viskar, manar, tröstar och leder. Därför behöver vi lyssna noga på vårt inre.
Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Romarbrevet 8:16
Den helige ande samverkar med vår egen inre ande för att försäkra oss om att vi är Guds barn. Att vi tillhör Gud, att han älskar oss och vill vara vår hjälpare.
Att lyssna i tro är att våga lita på den rösten, även när den leder oss mot det okända. Kanske viskar Anden till dig just nu om något du behöver lägga ner för att kunna följa Jesus mer helhjärtat. Kanske får du plötsligt en tanke: ”Ring den där personen.” Lyssna i tro, det kan vara Gud som vill använda dig.
Att lyssna i tro handlar inte bara om att höra orden, utan att låta dem få ta plats i hjärtat. Att lyssna i tro är inte passivitet, det är precis som när Jesus kallade den rike mannen till handling, till ett liv där tron blir konkret. Här tänker jag att berättelsen om när Herren uppenbarar sig för Samuel passar väldigt bra.
Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. Här är jag han,och han sprang bort till Eli och sade: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Då gjorde han det.Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör. Och Samuel gick tillbaka och lade sig.Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: Samuel, Samuel! och han svarade: Tala, din tjänare hör
Första Samuelsboken 1:3-10
Att lyssna i tro är att be Gud att öppna ditt inre, så att du inte bara lyssnar med förståndet, utan med hjärtat. Ibland försöker vi nog analysera Gud mer än vi lyssnar på honom, men tro handlar inte om att förstå allt, utan om att lita på den som talar.
Tala din tjänare hör, kanske är det en bön för dig och mig. En bön som uttrycker beredskap, inte att ha alla svar, utan att vara villig att ta emot vad Gud vill säga.
Vi som bekänner oss som kristna behöver lyssna till världen med trons öron. När vi ser på världen runt omkring oss ser vi krig, ondska, orättvisor, oro och splittring. Och det är lätt att tänka att Gud är tyst och sover.
Men om vi lyssnar med trons öron kan vi höra att Gud fortfarande talar. Han talar genom nöden och lidandet omkring, kallar oss att vara hans händer, att bära hopp, tröst och hjälp dit mörkret tränger sig på. Han talar genom skapelsens skönhet och sårbarhet, kallar oss att vårda det han skapat. Han talar genom människors rop. De ensammas, de förtrycktas, de glömda och han kallar oss till barmhärtighet, till att låta kärleken komma ut i våra ord och gärningar.
Den rike mannen gick bedrövad bort, men Jesus såg på honom med kärlek, vilket betyder att hoppet fanns kvar. Vi vet inte hur hans historia slutade. Kanske vände han tillbaka en dag. Kanske lät han till slut orden sjunka in. Kanske tog det tid: dagar, månader, år innan han vågade ta steget och börja följa Jesus.
Men Jesus ger aldrig upp om någon. Den kärlek som såg honom den dagen var starkare än den rike mannens bundenhet, större än hans sorg.
Så är det också med oss. När vi vänder oss bort, när vi går med tunga steg därför att Guds ord skaver då följer Jesu blick oss fortfarande. Han väntar, han hoppas, han älskar. Och när orden en dag får sjunka in, när hjärtat börjar längta mer efter Honom än efter det vi håller fast vid då finns vägen alltid öppen tillbaka.
För Jesus ger aldrig upp. Inte om den rike mannen. Och inte om dig. Och när vi lyssnar i tro, till ordet, i bönen, genom andra, i vårt inre och i världen då blir vi människor som inte bara hör, utan också handlar.
Vi är otillräckliga och det är en naturlag, inget nederlag
Vi talar ofta om balans, kontroll och självförverkligande, men om jag ska vara ärlig känner jag mig oftare otillräcklig än i balans.
Tänker att vi lever i en tid där känslan av otillräcklighet blivit vår tids folksjukdom. Vi räcker inte till på jobbet, inte i relationer, inte som föräldrar eller vänner.
Vi försöker hinna, orka och räcka till överallt, men känner oss ändå otillräckliga. Samtidigt matar vi oss med bilder av andras perfekta tillvaro och undrar varför vi inte lyckas lika bra. Men kanske är det inte vi som är fel, utan bilden av vad som borde räcka. Det är själva måttstocken som blivit skev.
Sanningen är att känslan av otillräcklighet inte betyder att något är fel, den är en del av hur livet funkar. Att vara människa är att vilja mer än man hinner, att känna mer än man kan förklara och formulera, att älska mer än man klarar av att visa. Det är helt naturligt, inget nederlag.
Tänk om livet faktiskt är menat att vara ofullständigt, lite för mycket och lite för lite på samma gång. Att det inte är meningen att vi ska räcka till på egen hand? Tänk om vi är skapta för att bära varandras brister, fylla varandras mellanrum och påminna varandra om att det är okej att inte orka jämt?
Vi är så vana att tänka att vi ska klara allt själva. Vi pratar om självständighet som om det vore ett mål i sig. Men sanningen är att vi är byggda för att behöva varandra. För att luta oss mot någon när vi inte orkar. För att få hjälp, och för att ge hjälp tillbaka. För att påminna varandra om att vi inte är ensamma i det här snurriga, vackra, ofullkomliga livet.
När vi vågar erkänna vår otillräcklighet händer något märkligt. Trycket lättar. Livet blir mer uthärdligt och mer mer äkta. Vi slutar jämföra oss med ideal som aldrig varit riktigt mänskliga och börjar istället se värdet i det ofullkomliga.
Kanske är det just där livet blir som mest mänskligt, inte när vi klarar allt själva, utan när vi vågar be om hjälp och låta någon annan räcka till där vi själva inte gör det.
Än i dag minns jag tydligt hur min psykolog en gång påminde mig om att tankar är temporära. Det har gått flera år sedan dess, men den insikten lever kvar i mig, en påminnelse om hur förgängligt vårt inre flöde är och hur befriande det kan vara att förstå just det.
Hur ofta tar vi inte en tanke för en sanning? En orolig tanke om framtiden kan snabbt anta formen av ett påstående, en inre röst som viskar att allt kommer gå åt skogen. I våra egna huvuden låter vi tankarna styra berättelsen, som om de verkligen visste hur allt ska bli. Men egentligen är de bara vindar som sveper förbi. Ibland mjuka och sköna, andra gånger stormiga, men alltid i rörelse.
Det är befriande, för det betyder att vi inte måste tro på allt vi tänker. Men det är också svårt. För tankarna kan känns så verkliga i stunden. När ett mörkt moln seglar in i sinnet är det lätt att tro att det säger något om vem jag är i grunden. Men så är det inte. Det är bara ett moln, tillfälligt och föränderligt. Kanske ser vi ljuset igen redan nästa dag. Eller så dyker nya moln upp med nya former och betydelser.
Jag har själv fastnat många gånger. Självkritiken, katastroftankarna, jämförelserna, de har känts som sanningar om mig. Men de är bara gäster och gäster stannar inte för evigt.
När en tanke möter en annan tanke finns möjligheten till förändring. Det är som om tankarna samtalar, påverkar, utmanar och berikar varandra. Och ur deras möte växer en ny tanke fram, en tanke som inte fanns där innan, men som känns självklar när den väl uppstår.
När jag förra året höll mitt föredrag Att resa sig och gå vidare i Bergskyrkan i Laxå sa en kvinna att hon tyckte jag borde skriva en bok om det jag berättat. Just där och då hade jag inga planer för något sådant. Men samtidigt slog orden rot i mig, och jag märkte att jag inte riktigt kunde släppa dem.
Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skambelagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.
Vad är det för sorts bok?
Är det en självbiografi? En självhjälpsbok? Eller kanske en bok med andlig vägledning? Jag vet inte riktigt. Eller rättare sagt: det är lite av allt.
Texterna är nakna, ärliga och djupt personliga. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.
Min bok är en blandning. Den rör sig mellan det personliga och det allmänna, mellan sårbarhet och styrka, mellan tvivel och hopp. Och kanske är just det dess styrka: att den inte låtsas vara något den inte är, utan får vara precis så blandad som livet självt.
För vem är boken skriven?
Alla möter vi förr eller senare motgångar i livet och får kämpa. Ibland är det vi själva som kämpar och ibland står vi bredvid någon som kämpar för att orka vidare. Min bok riktar sig till båda. Den är till dig som letar efter kraften att resa dig, men också till dig som vill förstå hur det känns när någon nära går sönder inuti.
Hur känns det att ge ut boken?
Om jag ska vara ärlig: nervöst. Väldigt nervöst. Även om jag själv redan levt min berättelse, burit den och bearbetat den, så är det något helt annat att låta andra få kliva in i den. Vet inte hur människor kommer reagera och den ovissheten känns lite skrämmande. Samtidigt försöker jag se det som en del av modet i att ge ut en bok – att våga släppa taget om kontrollen.
Det jag vet är vad jag inte vill. Jag har inte skrivit för att någon ska tycka synd om mig. Det här är inte en bön om medlidande. Bokens syfte är inte att väcka tårar, utan snarare att väcka en känsla av igenkänning, skapa förståelse eller inge hopp.
I slutändan är det inte en bok om mig, det är en bok om oss. Om det mänskliga i att falla, om rädslan för att inte orka resa sig igen, men också om styrkan som visar sig när vi minst anar det.
Ja, jag är nervös – men också stolt. Att våga vara ärlig är i sig en handling av hopp: hoppet att min berättelse kan få betyda något för någon annan.
Var skrivandet av boken en process för mitt eget läkande?
Nej, när jag satt mig ner för att skriva den här boken hade jag redan gjort den resan. Jag hade redan bearbetat, redan ställt frågorna och levt med svaren – eller kanske med frånvaron av svar. Själva läkningsarbetet var mitt, och det låg flera år tillbaka i tiden.
Egen utgivning eller förlag?
Jag har valt att ge ut min bok på egen hand, för jag ville att boken skulle få vara just min. Mina ord, mina formuleringar och genom Books on Demand får jag möjligheten till det. Och ska jag vara helt ärlig är jag också för feg för att våga skicka in min bokide till ett förlag..
Kommer boken att finnas i bokhandeln? Och blir den e-bok också?
Book on Demand betyder att en boken trycks först när någon beställer den istället för att trycka upp stora upplagor i förväg. Den kommer att gå att beställa via t.ex Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln och redan nu på https://bokshop.bod.se/. Om några veckor kommer den även som e-bok.
Du kan också köpa boken direkt från mig. Swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna levereras från tryckeriet får du ditt exemplar. Om boken behöver skickas tillkommer porto.
Bokrelease & föredrag utifrån boken?
I nuläget har jag inga planer på en bokrelease, men hoppas få möjlighet att hålla föredrag kring boken. Faktum är att det är en av anledningarna till att jag skrev den. Boken är inte bara en berättelse på papper – den är också en inbjudan till samtal.
Jag har redan tidigare hållit föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”, i Immanuelskyrkan i Örebro och i Tranås och Laxå. Varje gång har jag slagits av hur många som bär på sin egen kamp, sin egen berättelse. När jag delat min erfarenhet har människor kommit fram efteråt och berättat om sina livskamper och sagt: ”Det där du berättade, det är precis så jag känner.” Då har jag förstått att det finns en styrka i att tala högt om det vi ofta går och bär på i tysthet.
Det tycks finnas en märklig förväntan i vår tid: att livet hela tiden ska kännas bra. Att ett lyckligt och meningsfullt liv är ett liv i ständig medvind – utan hinder, friktion eller störande inslag. Att vardagen ska rulla på problemfritt och att våra känslor ska vara positiva, lättsamma och behagliga.
Men tänk om det inte är så? Tänk om vi har missförstått vad lycka och mening egentligen handlar om? Tänk om ett liv utan skav inte alls är ett lyckligt liv, utan snarare ett liv där vi aldrig riktigt når på djupet?
Kanske är det just i det som skaver, i obehaget, i frustrationen, i otillfredsställelsen som något viktigt vill göra sig hört. Kanske är det där vi utvecklas och lär oss att verkligen leva.
Skav är som grus i skorna. Det stör, gör ont och får oss att vilja stanna och skaka ut det så fort som möjligt. Men det bär också på ett budskap. Det pekar på något som behöver vår uppmärksamhet. Kanske befinner vi oss på fel plats. Kanske har vi dröjt kvar för länge. Eller så är vi faktiskt på rätt väg, men med fel skor på fötterna.
Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.
Søren Kierkegaard
Det kanske inte är önskvärt med ett liv utan motgångar och Kierkegaards ord är en påminnelse om att det mänskliga inte går att rationalisera bort. Vi behöver få känna även det som skaver och gör ont. Att drabbas, tvivla, sörja, längta, förlora och förändras är en del av att leva.
När livet skaver behöver vi kanske inte skynda oss att hitta en lösning. Istället kanske vi ska stanna kvar en stund i obehaget, våga ställa de svåra frågorna och tillåta smärtan att kännas. Men i en tid där allt ska vara snabbt, smidigt och bekvämt är det nästan ett uppror att sakta ner och lyssna på det som gör ont.
Jag tror att det finns två slags skav: det destruktiva, som tär på oss och gör oss mindre och det konstruktiva, som påminner oss om att något mer är möjligt. Det senare pekar mot utveckling och växande, även om det till en början känns obekvämt. Men för att kunna uppfatta dess röst måste vi våga stanna upp. Våga känna efter. Våga låta det göra lite ont.
Det får bli ämnet för ett kommande inlägg, om det goda och det destruktiva skavet och hur vi kan skilja dem åt. Tills dess: ta hand om ditt skav, kanske har det något viktigt att berätta?
Nu är min bok Att resa sig och gå vidare äntligen skickad till tryck. En personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.
Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skam belagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.
”Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.” Ur förord av Maria Wanche
Om bara några veckor är boken redo för försäljning, och jag ser verkligen fram emot att äntligen få dela den med er.
Vill du köpa boken, swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna kommer från tryckeriet får du ditt exemplar. Om den behöver skickas tillkommer porto.
Sitter och korrekturläser min bok ”Att resa sig och gå vidare” och slås gång på gång av samma tanke: det är inte lätt att vara människa. Inte för att livet alltid är tungt eller mörkt, utan för att det rymmer så många saker på en och samma gång. Vi snubblar, reser oss och försöker på nytt. Vi längtar efter trygghet men stöter gång på gång på osäkerhet.
Att vara människa är att vackla, att pendla mellan hopp och förtvivlan, närhet och ensamhet, glädje och sorg. Det är att ibland ha kraft nog att bära andra, och ibland vara så sköra att vi knappt orkar bära oss själva. Det är att vilja räcka till, men också att acceptera att man inte alltid gör det, och att det ändå är okej.
Vi människor bär på motsägelser som om de vore en del av vårt DNA. Vi vill både vara starka och sårbara, självständiga men ändå sociala. Målmedvetna men samtidigt balanserade. Vi vill sticka ut, men ändå smälta in i mängden. Vara närvarande i nuet, men scrollar ändå planlöst genom andras liv i mobilen. Vi kan gråta när vi ser en film, men rycka på axlarna åt nyheterna om krig.
Det är inte lätt att vara människa. Jag märker det varje gång jag försöker leva upp till bilden av den person jag tror att jag borde vara. Stark, klok och balanserad. Men ofta känner jag mig snarare tvärtom: osäker, trött och lite för rastlös för mitt eget bästa. Det är som om jag hela tiden lever i ett spänningsfält mellan den jag strävar efter att vara och den jag faktiskt är. Och ibland skaver det nog mer än jag orkar erkänna.
När jag sitter och korrekturläser inser jag att det inte bara är de yttre kraven som gör livet svårt, utan de inre. Våra egna röster, de som påminner oss om att vi borde ha förstått mer, kommit längre eller orkat mer, de kan vara skoningslösa.
När jag konstaterar att det inte är lätt att vara människa, så gör jag det inte med uppgivenhet, utan med en sorts ömhet. Och kanske är det just därför jag fortsätter skriva, för att försöka förstå, för att fånga något av det som inte går att förenkla, för att visa att vi alla trevar oss fram För att lämna spår av min egen ofullkomlighet, i hopp om att någon annan ska känna igen sig och tänka: jag är inte ensam.
Urbans Tankar och Funderingar 