Kategori: kent

Visst kan vi känna lycka genom andras lycka. När någon vi älskar mår bra, når sina mål eller finner glädje i livet kan deras lycka smitta av sig på oss. Särskilt starkt är det kanske med ens barn, deras lycka blir vår egen, och deras framgångar fyller oss med stolthet och glädje. På samma sätt kan vi känna glädje när en vän lyckas, när någon övervinner svårigheter eller när vi ser genuin lycka i någon annans ögon.

Samtidigt tänker jag att lyckan är något djupt personligt, en slags känsla som kan vara svår att sätta ord på och helt dela med andra. Visst, vi kan visa glädje utåt, men den djupaste lyckan är en känsla vi bär inombords och upplever på vårt eget speciella sätt.

Lyckan är din ensak. Lyckan är privat
Men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor.

Kent

Lyckan kan vi kanske hantera på egen hand, men för att verkligen leva och må bra behöver vi varandra. För sorgen, den är annorlunda. Den kan vara tung och bli alldeles för stor om vi försöker bära den ensamma. Därför måste den delas.

När vi mår dåligt, är oroliga eller sörjer behöver vi andra för att orka. Någon att prata med, någon som lyssnar eller någon som bara finns där. Ändå väljer vi ofta att bära den för oss själva. Vi håller fasaden uppe och säger att vi mår okej, trots att vi inom oss kämpar med en tyngd som  riskerar att dra ner oss i mörkret.

Ibland tror vi att vi gör andra en tjänst genom att hålla vår sorg och oro för oss själva, att vi inte vill tynga ner någon annan…

… Och visst, det kan ibland vara rätt. Men jag tror att de allra flesta vill finnas till för varandra. Och att få dela någon annans sorg är en av de starkaste uttrycken för mänsklig samhörighet.

Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg?

Men blir den verkligen hälften så tung? Kanske

När vi bär den tillsammans, när någon lyssnar, tröstar och förstår kan bördan bli lite lättare att bära. Sorgen blir inte mindre verklig, men man känner sig mindre ensam. Och kanske är det just i delandet, i de gemensamma tårarna och de tröstande orden som vi långsamt börjar läka.

/ Urban

Jag tror att vi alla har en lista i huvudet. En lista över saker som vi aldrig skulle göra. En slags inre kompass, en uppsättning värderingar som styr oss, en bild av den vi vill vara.

Vi lovar oss själva att vi aldrig ska svika, aldrig ska fega ur eller förlora oss i det vi föraktar. Men trots våra goda intentioner så misslyckas vi gång på gång.

Vi säger det där onödigt hårda ordet i affekt, vi säger en sak och gör en annan, vi väljer den enkla vägen fast vi vet att vi borde ta den rätta. Vi förblir tysta när vi egentligen borde höja vår röst och stå upp för det vi tror på. Vi säger ingenting när någon utsätts för orättvisa, när gränser överskrids och sanningen förvrängs. Istället låter vi tystnaden tala.

De 999 saker jag aldrig skulle göra. De vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort.

Kent

Vi scrollar i mobilen istället för att vara närvarande. Vi sviker oss själva och vi sviker andra och kanske är det så att vi bär på fler svek, fler brustna löften, fler förlorade chanser än vi vill erkänna? Att de 999 saker vi lovade oss själva att aldrig göra långsamt vägs upp av 999 värre saker vi redan har gjort.

Jag vet att det är lätt att dras in i skuldkänslor och dåligt samvete. Det är lätt att tänka att våra handlingar definierar oss, att varje svek, varje snedsteg, varje ord vi inte borde ha sagt etsar sig fast i oss.

Och kanske är det just där vår verkliga utmaning ligger, inte bara i att försöka göra rätt utan i att hantera det vi gör fel. Att kunna förlåta oss själva och inte fastna i skuld och skam utan istället se våra misstag som lärdomar.

Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

Kent

Att vara människa är att vara ofullkomlig, men det betyder inte att vi ska släppa våra värderingar eller sluta försöka. Tvärtom, vi ska sträva efter att göra rätt, men vi kommer aldrig att alltid lyckas och då får vi inte döma oss själva för hårt.

Tänker att det finns något befriande i att räkna upp sina misstag och inse att man inte är oskyldig. Inte för att vältra sig i skuld och skam utan för att förstå att de är en del av vår berättelse och att livet fortsätter…

/ Urban

Bered en väg för en ny terrorism. Bered en väg för en ny egoism.

Kent

Bered en väg för en ny egoism sjunger Kent i låten Egoist, och visst känns det bekant i en tid där jaget ofta står i centrum…

…det talas mycket om sammanhållning, gemenskap och solidaritet, men samtidigt premierar vi individualism, självförverkligande och en alltmer skruvad version av frihet.

Vi hyllar entreprenörer, de som går sin egen väg och förverkligar sina drömmar. Vi pratar om styrkan i att stå enade men bygger samtidigt murar mellan oss, när vi borde bygga broar.

Men vad är det egentligen vi bereder väg för? Vilken framtid väntar oss om vi fortsätter att sätta individen framför kollektivet? Om vi prioriterar vårt eget bästa på bekostnad av andras behov? Om vi låter ensamhet och frustration växa tills de mynnar ut i våld och desperation?

Kanske är det dags att välja en annan väg, en där vi stöttar varandra istället för att trampa på varandra. En där vi ser, lyssnar och verkligen möter varandra innan det är för sent. För om vi fortsätter att odla egoismen, kommer vi förr eller senare att skörda dess konsekvenser.

Visst egoism behöver inte alltid vara något negativt. Att ta hand om sig själv, sätta gränser och att söka kärlek, lycka och mening i livet är nödvändigt. Men när självförverkligande sker på bekostnad av andra, när vi slutar se bortom vårt eget bästa, då riskerar vi att tappa det som gör oss mänskliga.

Det kan låta hårt, men jag riktar dessa ord lika mycket till mig själv, men kanske är det just den brutala självinsikten vi behöver. För visst är vi egoister, ibland av nödvändighet, ibland för att det är bekvämt och ibland för att vi helt enkelt lärt oss att världen fungerar så. Men om vi aldrig stannar upp och ifrågasätter det, vilka blir vi då?

Du är socker, nyfikenhet. Jag är stark svart kaffe, ambitioner och regn. En monoton vers behöver en stark refräng. Vårt motto var länge ”ta ingen skit”. Men du kom på ett bättre: ”Var lite, lite snälläre än du måste vara nu”. För vi ska aldrig bli som ni.

Kent

/ Urban

Om ungefär en och en halv vecka är det äntligen dags för mig att se Kent live. Upptäckte bandet precis när de lade ner för några år sedan, men nu återförenas de för sex stycken spelningar på 3Arena.

När jag nu peppar genom att lyssna igenom deras album fastnar jag vid några av Jocke Bergs textrader som jag vill dela med mig lite tankar kring här på bloggen. Först ut:

Släck inte ljusen. Lämna lamporna på…

Kent

I Kent-låten ”Tänd på” upprepas denna enkla men kraftfulla uppmaning. Det är som om orden desperat försöker hålla sig kvar vid hoppet, rädda för att försvinna in i mörkret.

Tänker mig orden som en bön, en slags vädjan om att få stanna kvar i ljuset och inte tappa riktningen. Och kanske är det just i upprepningen som styrkan ligger, en påminnelse om att vi ibland måste säga saker högt, om och om igen, för att verkligen tro på dem.

När livet känns mörkt, när vi drabbas av tvivel, smärta och oro är det lätt att vilja ge upp. Att släcka ljusen och ge efter för hopplösheten. Men kom ihåg att även den minsta lågan kan lysa upp ett rum. Att lämna lamporna på, att vägra släcka ljuset är påminnelse om att fortsätta tro och hoppas även när vägen framåt känns svår och oklar.

Ibland kan det kännas som att mörkret aldrig ska ge vika, som om vi är fast i en oändlig natt utan någon gryning. Men mörker är alltid tillfälligt, efter varje natt kommer en dag, även om vissa nätter kan kännas oändligt långa.

När livet bjuder på mörker och motgångar försöker jag påminna mig om alla gånger jag trott att jag inte skulle klara något, men ändå gjorde det. De stunder då allt känts hopplöst men där jag ändå hittade styrkan och fann en väg framåt. Det hjälper mig att komma ihåg att även när vägen känns osäker, så finns det alltid en möjlighet att hitta en väg igenom, om jag inte släcker ljuset utan lämnar lampan på.

När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset.

Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset

Matteusevangeliet 5:15

I en värld där många famlar i mörkret, kämpar i det tysta och känner hopplöshet kan vi vara de som lämnat lamporna på för dem. Och med tanke på världsläget tänker jag att det är extra viktigt att vara någon som håller ljuset vid liv. Inte bara för oss själva, utan även för andra.

När vi lämnar lamporna på, när vi vägrar släcka ljusen blir vi en påminnelse för någon annan. En påminnelse om att det fortfarande finns hopp, att det finns en väg framåt.

Vad du än går igenom, hur tungt det än känns just nu, låt inte mörkret ta över. Håll fast vid ljuset, även om det bara är en svag låga. För det är just den lågan som kommer att leda dig framåt. Och en dag, när du ser tillbaka, kommer du att vara tacksam för att du aldrig släckte ljusen.

/ Urban