Kategori: kyrkoårets texter

En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: Herre, den som du har kär ligger sjuk. Jesus hörde detta och sade: Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den. Jesus älskade Maria och hennes syster och Lasarus. När Jesus hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sa han till sina lärjungar: Låt oss gå tillbaka till Judeen… När Jesus kom fram fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Hon svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma till världen… När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Kom och se och Jesus grät. Då sade judarna se hur han älskade honom! Men några bland dem sade: Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog. Jesus blev åter häftigt upprörd och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: Tag bort stenen! Den dödes syster Marta sade till honom: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Jesus sade till henne: Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet? De tog bort stenen och Jesus lyfte blicken mot himlen sade: Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön. När han hade sagt det ropade han med hög röst: Lasarus kom ut. Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: Befria honom och låt honom gå.

Johannesevangeliet 11:1-7, 17-27, 32-44

Den här söndagen brukar ibland kallas för höstens påskdag och i de olika årgångarnas evangelietexter får vi möte tre olika personer som Jesus uppväckte från döden: Änkans son i Nain, en tolvårig dotter till synagogsföreståndaren Jairos och Lasarus. Det är intressant att alla de människor som uppväcks i dessa berättelser beskrivs utifrån sina relationer, och det är ju så vi ofta möter döden, när någon vi känner och älskar dör. En livspartner, en mor, en far, en mormor, en farfar, en granne, en kollega, en släkting…

Lasarus och hans systrar Marta och Maria bodde i Betania och vara nära vänner med Jesus, man skulle nog kunna säga att de tillhörde den innersta kretsen kring Jesus. Förutom de tolv lärjungarna var det ju många andra, både kvinnor och män som följde Jesus. De hade hört hans undervisning och sett hans underverk och de trodde att han kunde bota så när Lasarus blev sjuk skickade systrarna genast bud till Jesus och bad honom komma och göra sin vän frisk.

Jesus han var inte alls långt ifrån Betania när han fick bud om att Lasarus var sjuk, men ändå gick han inte dit, istället väntade han i två dagar. Varför gick han inte dit och botade sin vän, innan det var försent? Och vad menade han egentligen när han sade: ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den.”

Jesus låter alltså sin vän Lasarus dö och Marta och Maria lida för att själv kunna bli förhärligad. Tycker det finns en slags spänning som genomsyrar denna berättelse från början till slut. Gång på gång får vi i texten höra hur mycket Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus, men ändå uppträder Jesus på ett väldigt konstigt sätt.

I texten står det att när Jesus fick höra att Lasarus var sjuk så stannade han två dagar där han befann sig. Trots att han hävdar att han älskar dessa tre så lämnade han dem helt medvetet ensamma i deras nöd. Han struntar helt enkelt i att svara på deras innerliga vädjan om hjälp. Det kan också vara så att Lasarus redan hade dött när budet kom fram till Jesus och att det liksom inte spelade någon roll om han gick direkt eller stannade två dagar.

Det finns som sagt en spänning mellan påståendet att Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus och vad vi vet att Jesus tillät dem att genomlida. Och jag tänker att samma spänning finns idag. Vi får höra att Jesus älskar oss, att Gud bryr sig om oss, och att ingenting omöjligt för honom. Och precis som Marta och Maria tar vi kontakt med den himmelska världen när någon i vår närhet blir sjuk eller att vi behöver hjälp med något annat. Vi ber och vi ropar till honom i vår nöd, men ändå verkar det ibland, eller rätt ofta som att Gud är avlägsen. Att han liksom drar sig tillbaka, att han kan agera men att han inte gör det. Jag vet inte varför det är så här, men Jesus är ju ingen jultomte som ger oss precis vad vi önskar hela tiden. Vi kan liksom inte kräva att han ska göra massa under för oss eller att han ska skydda oss från svårigheter och det jobbiga i livet.

Tänker att den här berättelsen visar på Guds djupa kärlek och medkänsla. När Maria kom till Jesus och föll ner vid hans fötter och sade: ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött” så gråter Jesus. I vers 35 står det ”och Jesus grät”, en vers som verkligen visar att Jesus inte är avlägsen eller likgiltig inför vår smärta och sorg. Nej, han delar vår smärta och sorg, och när vi gråter så gråter han med oss. Jag vet inte hur det är för dig men jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.

Jesus grät för sin vän, men också för mänsklighetens lidande och denna berättelse synliggör att Jesus var sann Gud och sann människa på en och samma gång. Han var väldigt mänsklig i sina reaktioner samtidigt som det hela tiden fanns någon övermänskligt i honom.

Innan det står att Jesus grät står det att ”När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Herre kom och se.” I en annan översättning står det att han blev upprörd och skakad i sitt innersta. Här märker vi tydligt att Jesus visade mänskliga känslor och visst kan man tycka att det är lite märkligt att han blir upprörd när han ser Maria och de andra sörja. Vet att en del teologer och pastorer tolkat detta som att Jesus är upprörd över deras brist på tro, att han är frustrerad över att folk inte fattar vem han är. Att det helt enkelt är ett utfall mot syndens makt över människan. Visst kan det vara så men jag tänker att med dagens språkbruk kanske man skulle kunna säga att Jesus visar empati och bibeln uppmanar oss att göra detsamma. I Romarbrevet 12:15 står det ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter”. Kanske ska vi också vara arg med dem som är arga och frustrerade med dem som är frustrerade, samtidigt som vi visar på att det finns ett hopp.

Jesus blev upprörd över all den ondska och allt det lidande som människan får utstå. Men han stannar inte utanför vår nöd, utan han går in i den. Frågan är vad du och jag gör med vår ilska och frustration över världsläget?

Låt oss nu backa lite grann i berättelse och se vad som hände när Marta mötte Jesus. När Jesus till slut kom till Betania så kom Marta och mötte honom. ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.”

Marta trodde att Jesu kunde hela, men nu verkade det som sagt vara för sent. Så när hon möter Jesus gör hon det både med sorg och förtvivlan, tro och hopp. Hon är uppgiven över att Jesus inte kommit tidigare för då hade ju hennes bror levt, och när Jesus säger till henne att Lasarus ska uppstå så tror hon givetvis att han menar på den sista dagen. Det blir liksom lite förvirring, för de pratar ju om två olika saker.

Jesus säger då ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Marta svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skall komma till världen.”

Vet inte om Marta blir så mycket klokare av att Jesus säger att han är uppståndelsen och livet, hon förstår nog ändå inte att Jesus tänker uppväcka Lasarus från det döda. Och det är ju inte så svårt att förstå, är man död så är man ju död. Hon tror att han är Messias och på de dödas uppståndelse vid tidens slut, men enligt Jesus är uppståndelsen redan en verklighet. Uppståndelsen ger dig och mig möjlighet till ett nytt liv, inte bara i framtiden, utan också här och nu.

Ibland tror jag att vi i kyrkan målar upp en felaktig bild av Marta. Ofta framställs hon som stressad och att hon har allt för mycket fokus på det praktiska medan hennes syster Maria sätter sig ner vid Jesu fötter och lyssnar. Men när man läser den här bibeltexten så är det en helt annan bild som kommer fram av henne. ”När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade hemma.” Det är hon som skyndar sig ut för att möta Jesus när deras bror dött och kanske är det hon som är den första som bekänner Jesus som Messias, eller hon är i vilket fall som helst den andra personen som gör det.

Vi tänker ofta att det är Petrus som först bekänner Jesus som Messias då han och de andra lärjungarna får frågan ”och ni, vem säger ni att jag är?” och Petrus svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Men vad jag har förstått finns det en del teologer som menar att Martas bekännelse kom innan Petrus berömda bekännelse i Matteusevangeliet 16:16. Visst är det är intressant att det talas så lite om hennes bekännelse. Kan det bero på att hon var kvinna?

I mötet med Marta uppenbarar sig Jesus inte bara som helare utan som själva källan till liv och den som har makt över döden. I det han säger vill han understryka sin roll som Guds son som kommit för att ge evigt liv till de som tror. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att vara och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha ett evigt liv. Var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö!

Denna berättelse visar att tro handlar om relation. Kristen tro är inte bara att tro på massa saker som står i en bok, utan det handlar om tillit till en person, till Jesus Kristus. Det var ju så det hade börjat för Marta och hennes syskon. De hade blivit vänner med Jesus, lärt känna honom och på så sätt hade deras tro vuxit sig starkare.

När Jesus är framme vid graven, en klippgrav med en sten för öppning säger han: Ta bort stenen! Marta svarar: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Hon påpekar att Lasarus varit död i fyra dagar, men Jesus han insisterar, stenen den ska bort.

Sedan säger Jesus något intressant: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet”. Menar han att det behövs tillräckligt stor tro för att ett underverk ska ske? Nej, jag tror inte det. Man kanske kan se tro som en kanal genom vilken Guds verk och närvaro blir uppenbar. Att tron liksom är nyckeln för att förstå och erfara hans närvaro i världen. Om man inte tror så kanske man helt enkelt missar Guds härlighet, man tänker helt enkelt inte på att det kan vara Gud som gör det man erfar. Men kom ihåg att guds kraft, hans förmåga att göra under inte är begränsat av mänsklig tro.

Jesus ber sedan en rätt märklig bön: ”Fader jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön”. Vad menar Jesus med denna bön? Läste nånstans att man kan tolka det som att Jesus redan bett för Lasarus, men att han gör det igen för att folket ska förstå att han och Gud har en ständig och nära kontakt med varandra. Att han och Gud är ett, vilket Jesus också säger i Johannesevangeliet 10:30 ”Jag och fadern är ett”.

Efter att Jesus bett till sin far ropade han med hög stämma: Lasarus kom ut! Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Människorna som stod utanför graven måste ju häpnat och blivit alldeles förstenade när Lasarus plötsligt kom gåendes ut ur graven. Han måste ju sett ut som en mumie!

Då säger Jesus: Befria honom och låta honom gå! Vad menade Jesus med de orden? Visst, det var en praktisk instruktion, han ville att de skulle hjälpa Lasaros att bli av med sina begravningskläder så att han kunde röra sig fritt och verkligen bekräfta att han var levande igen. Men på ett djupare plan kan Jesu ord förstås symboliskt. Genom att Jesus befriar Lasarus från bindlarna, befriar Jesus honom inte bara från döden, utan också från allt som binder eller begränsar honom. Detta kan ses som en symbol för att Jesus kan befria människor från synd, död och allt som håller dem fångna.

Tänker att man kan se den här berättelsen som en slags bild på Jesu död och uppståndelse. Genom att väcka Lasarus från de söda ger Jesus en föraning om sin egen uppståndelse. Man skulle kunna säga att han gav en försmak av den seger över döden som han skulle fullborda på korset.

När Lasarus återvänder från död till liv så blir det ett hoppets tecken på att Jesus är uppståndelsen och livet. Och frågan som Marta får blir också en fråga till dig och mig? Tror du på detta? Han frågar om hennes tro och hon bekänner att han är Guds son. Det utmanar oss att också tro på att Jesus är uppståndelsen och livet och att ha en relation med honom.

Jag tror på en Gud som lever med mig när jag dör, för döden har förlorat sin slutgiltiga makt över den som tror. I kristen tro betraktas döden inte bara som en avslutning utan också som porten in i det eviga livet. Tänker att detta perspektiv kan ge oss hopp och tröst när vi drabbas av sorg och förlust, men det tar inte bort sorgen, smärtan eller saknaden när man förlorar någon man älskar. Det är naturligt att känna sorg och förtvivlan, men kom ihåg att Jesus är med dig.

Tack Jesus för att du är uppståndelsen och livet. Tack för att du genom din död och uppståndelse har övervunnit synden och döden och öppnat vägen till evigt liv för oss. Amen.

/ Urban

Jag var tio år när jag steg ner i vattnet tillsammans med min församlingspastor Lars för att låta döpa mig, och kanske var det första gången som jag på riktigt tog ställning för min tro, genom en konkret handling?

I efterhand kan jag dock tycka att jag kanske var lite för ung när jag lät döpa mig, att jag inte riktigt visste vad det innebar, och det är ju inget beslut man ska ta lättvindigt på!

Å andra sidan tänker jag att dopet fick stor betydelse för min tro och att det är ett minne att luta mig emot. Läste nånstans att dopet inte är en punkt utan en linje, att det var något som tog sin början där i dopgraven.

Och jag tänker att dopet är en slags hjälp att komma ihåg att Jesus lovat att vara med alla dagar, de hoppfulla, de hopplösa och alla dagar däremellan.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Romarbrevet 6:3-11

Dopet är inte bara en yttre handling, utan en symbol för en inre förändring. Genom dopet dör man med Kristus och uppstår med honom till ett nytt liv. Det gamla livet blir begravt nersänkt i vattnet, för att symboliskt uppstå ur vattnet, fri från den makt synden haft.

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud

Hesekiel 36:25-28

Profeten Hesekiel beskriver i Gamla Testamentet hur Gud säger att han ska tvätta oss rena, ge oss ett nytt hjärta och en ny ande, och det är precis det dopet handlar om.

I dopet får vi tvätta oss rena i Guds vatten, men  samtidigt tänker jag att vi behöver hålla oss kvar vid det beslut vi fattade när vi lät döpa oss. Återkomma till det gång på gång och låta det forma vårt liv.

I don’t want to know emptiness
Take me down to the water
want to be baptized in your love
Far away from the loneliness
Take my heart and wash away the fear
Let me be baptized in your love

Lenny Kravitz

/ Urban

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till. Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande. Och Herren sade: Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt.

Lukasevangeliet 18:1-8

Det är ganska ovanligt att man får en förklaring på vad liknelsen handlar om redan innan Jesus berättat den. Men här är det så och det känns nästan som att Jesus vill provocera.

Att vara tjatig kanske inte är en egenskap som vi uppskattar hos andra människor och det är väl ingen smickrande bild av änkan som framställs här. Och vi får egentligen inte veta så mycket om henne förutom att domaren tycker att hon är tjatig och jobbig.

Men Jesus lyfter ändå fram henne som en förebild! Frågan är bara om du och jag vill vara som henne?

Om jag ska vara helt ärlig tycker jag detta med att be är lite svårt, jag är helt enkelt inte så bra på att be. Generellt har jag väl inga problem med att formulera mig, men när det kommer till att be fina böner blir det lite svårt.

När ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna, de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull

Matteusevangeliet 6:7

Men bön handlar nog inte om att rabbla en viss ramsa, en vacker ordföljd utan om en relation. Och det är ju faktiskt sällan som tjat är välformulerat.

Poängen med liknelsen är att visa att Gud är det motsatta till vad domaren är. Domaren, han brydde sig inte om människor men det gör Gud.

Domaren tyckte att änkan var så besvärlig så att  hon fick ut vad hon har rätt till, för annars hade hon  pinat livet ur honom med sitt springande. Men Gud, han tröttnar aldrig på vårt tjat, på våra ständiga besök. Tvärtom vill han att vi ska lägga fram alla våra önskningar inför honom.

/ Urban

Kyrkoårets rubrik denna söndag är vägen till livet och jag tänker att vägen genom livet varierar under olika perioder av livet. För en del är vägen ganska rak men för de flesta av oss är den nog ganska krokig och få saker har nog en så stor påverkan för oss som när vi kommer fram till ett vägskäl. När vi liksom går från en period i livet till en annan.

Våra liv består av mängder av vägskäl och kanske är det så Gud vill påminna oss om att våra liv här på jorden är tillfälliga och att alla vägar har ett slut, utom den väg som leder till honom.

Ja, När alla andra vägar leder bortåt då visar du den väg som leder hem. Ja, när alla andra ljus har slocknat då lyser namnet Jesus än.

Clas Vårdstedt

När jag för några år sedan var ute och åkte bil i tiveden och såg den här vägskylten kom jag direkt på att den måste jag fotografera 📷

Problemet var dock att jag varken hade mobilen eller kameran med mig så jag fick snabbt åka till stugan och hämta den. Och när jag sedan snabbt skulle åka tillbaka för att fotografera så var det en bil som åkte extremt långsamt framför mig på vägen. Ni vet såna där bilister som är ute och söndagsåker och detta var inte ens en söndag. Jag blev irriterad och tyckte att han verkligen var i vägen, samtidigt som jag började tänka på Jesus och den där vägskylten som jag skulle fotografera. Jesus, han är inte i vägen för han är själva vägen! Vägen till det eviga livet!

Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Johannesevangeliet 14:6

En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen. Då sade några av lärjungarna till varandra: Vad menar han när han säger: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen, och när han säger: Jag går till Fadern? De sade: Vad menar han med en kort tid? Vi förstår inte vad han säger.Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: Ni undrar varför jag sade: En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. 

Johannesevangeliet 16:16-22

Tänker att bilden av kvinnan som föder i smärta men sedan glömmer den i glädje över att en ny människa fötts är talande, också det som gör ont kan vändas till något gott.

Vi kommer alla möta lidande under vår livsvandring för sådana är livsvillkoren. Livet gör ibland ont, ibland faktiskt så ont att man tror att man inte ska klara av att ta sig igenom. Men gång på gång har jag upplevt hur mötet med Jesus lyft mig och gett mig förnyad glädje.

/ Urban

 

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. 

Johannesevangeliet 20:1

När jag i morse läste de fyra evangeliernas skildringar om den tomma graven så fastnade jag för denna vers.

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt… Vad innebär det? Och vad betyder det för oss idag?

Det innebär att Gud finns med och verkar medan vi bara ser mörker och att Jesus uppstod innan det ljusnade.

Tänker att detta ger oss hopp när vi tycker att det är mörkt i livet och i världen runt omkring oss. När vi bara ser mörker så finns han redan där och vill hjälpa

Vi får tro och lita på att ljuset kommer tillbaka, likt vintern ger vika för sommaren och tänk på fåglarna som så här års sjunger om hoppet strax innan gryningen kommer.

Långfredagen (när vi inte förstår varför mörkret får råda) och påskafton (när vi inte förstår vart Gud har tagit vägen) ger till slut vika på samma sätt som vintern ger vika för sommaren. Påskdagen kommer och vi, av alla människor får bära ut budskapet om det yttersta hoppet.

Pete Greig

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden lyder den glada, hoppfulla och traditionella påskhälsningen på påskdagen, och det är i alla fall något som jag bestämt mig för att tro på.

/ Urban

Vid sätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: Han ropar på Elia. En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom. Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade.

Matteusevangeliet 27:45-51

Idag är det långfredag och vi påminns om livets villkor och dödens. Vi möter Jesus i hans allra svåraste stund, då han uppspikad på ett kors ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Ord som fått betyda oerhört mycket för mig, både personligen och som medmänniska.

Livet har sina långfredagar, de tunga och smärtsamma dagarna. De är inget vi längtar efter men alla har ju sin andel av dessa, somliga fler än andra. Men det är en tröst att veta att om Jesus upplevt detta lidande på korset så är han aldrig långt ifrån oss, oavsett vad vi upplever i livet. Och på något sätt är det lättare att uthärda mörkret och tystnaden när vi vet att Jesus upplevt samma sak.

Korset berättar att inget mörker är för mörkt för Gud och genom Golgata kors får vi en Gud med sår och erfarenhet av mänskligt lidande. Tänker att Långfredagen finns för att vi ska orka möta, erkänna och genomlida livets långfredagar.

Erkänn det jobbiga i livet, visa ditt mörker och kom ihåg att du är inte övergiven!

/ Urban

De tre första söndagarna under fastan är det kampen som står i fokus, med rubriker som prövningens stund, den kämpande tron och igår handlade kyrkoårets texter om kampen mot ondskan.

Kampen mot ondskan är ett återkommande tema i sagans och filmens värld, och jag tror att dessa berättelser attraherar oss eftersom de åskådliggör och på något sätt personifierar ondskan. De delar liksom in oss i ett vi och ett dem. Det är ju inte så ofta som man väljer att ställa sig på de ondas sida i kampen mellan gott och ont, och visst är det fint när de goda mot alla odds vinner över de onda!

Men är det verkligen så enkelt?

Nej jag tror inte det, när vi kommer till det verkliga och mänskliga livet är det sällan som detta med ondska är så enkelt.

När vi ser de grymma tv-bilderna på det som händer i världen är det lätt hänt att tänka att ondskan och de onda är samma sak. Att ondskan enbart skulle vara enskilda personer, regimer eller grupper och att kampen mot ondskan bara handlar om att bekämpa just dessa. Och när vi tänker så blir vi i vår tur de goda som har rätten på vår sida, men vi har faktiskt också del i världens ondska.

I själva verket pågår kampen mot ondskan lika mycket inom oss själva. Att vara människa är ju att leva i en värld där både det goda och onda finns, även inom oss själva.

En äldre indian kallade till sig sitt barnbarn och sa: inuti mig finns det två vargar. En varg är elak och ond, den andra är vänlig och god. De två vargarna befinner sig ständigt i strid med varandra. Barnet tittade då upp på den gamle mannen och frågade: Vilken varg vinner? Indianen var tyst ett tag och svarade sedan: Den som jag matar.

Okänd

I den dagliga kampen kanske vi vinner en strid idag, men imorgon kommer det en annan och i övermorgon ytterligare en annan…

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Romarbrevet 1:19

…Och jag kan så väl känna igen mig i Paulus att man som människa har så nära till att göra det onda som man inte vill. Vi behöver erkänna och kännas vid vår egen dubbelhet och tala sant om oss själva.

Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.

Alexander Solsjenitsyn

Vi måste var och en ta vårt ansvar i kampen och först och främst se till att ondskan inte kommer fram genom oss själva. Vi behöver helt enkelt arbeta med oss själva så att vårt inre präglas av kärlek och förlåtelse, både mot oss själva och mot våra medmänniskor. Men vi klarar inte detta på egen hand utan vi behöver Guds hjälp. 

En av bibelns kändaste texter handlar om Davids kamp mot Goliat. Den lilla herde pojkens kamp mot den till synes oövervinneliga jätten.

När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar? frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. Kom hit, ropade han, så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur. David svarade: Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn (…) När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten.

Första Samuelsbokem 17:42-45, 48-50

David, han förstod att han aldrig skulle kunna besegra Goliat utan Guds hjälp och jag tänker att vi kan ha honom som föredöme. Tror nämligen att vi med Guds hjälp kan besegra vår Goliat, dvs det onda som finns inom oss.

Herre hjälp mig att mätta den vänliga och goda vargen.

/ Urban

Allas våra liv ser olika ut men jag är ganska säker på att det inte finns några enkla liv. Varje skede av livet för med sig nya utmaningar. Utmaningar som vi inte alltid är rustade för att möta och jag tänker att man kan få kämpa med sin tro utifrån många olika perspektiv.

Det kan vara en intellektuell kamp. Kan jag verkligen tro på en Gud som delar på hav och att Jesus gick på vatten? Kan jag verkligen tro på jungfru födseln och att Jesus uppstod på tredje dagen?

Det kan vara en existentiell och emotionell kamp. Om Gud finns, varför skulle han bry sig om lilla mig? Visst, jag känner till förlåtelsen och nåden, men gäller den verkligen mig? Kan Gud verkligen förlåta mig, jag som knappt kan förlåta mig själv.

Det kan vara teodicéproblemet. Om Gud både är allsmäktig och fullständigt god, varför finns det då så mycket ondska och lidande i världen? Kan jag verkligen tro på en kärleksfull och allsmäktig Gud, när han låter mig drabbas av så mycket elände.

Det kan vara en principiell kamp. Är frälsningen verkligen rättvis? Människor i olika delar av världen har ju så olika förutsättningar att kunna komma till tro på!

Det kan vara en etisk kamp. Om Gud är god varför görs det så mycket ont i hans namn?

Det kan vara en praktisk vardagskamp. Jag vill så gärna leva ett kristet liv i vardagen, men det är så svårt att omsätta tron i praktik. Det är så svårt att veta vad som är Guds vilja och dessutom är det inte helt lätt att läsa bibeln. Och när jag ska be så somnar jag ofta. Det känns som att min tro inte riktigt räcker till, så är jag verkligen värd att kallas kristen?

För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa

Romarbrevet 8:28

Visst det låter ju bra, men ska jag vara ärlig så löser ju inte den kristna tron alla ens problem och inte gör tron livet lätt att leva. Snarare kanske det är så att tron gör livet mer komplicerat där det ska vara det.

Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina två hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”. Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob” svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat”. Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn?” Han svarade ”Varför frågor du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty” sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.

Första Moseboken 32:22-31

Vem är då denne Jakob?.

• Han är son till Isak och Rebecka, och barnbarn till Abraham
• Han har en tvilling vid namn Esau och när de föddes höll han ett fast grepp om Esaus fot
• Han hade lurat och bedragit. Han köpte förstfödslorätten av sin bror och lurade till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far. Vilket innebar att han fick fly!
• I en dröm såg han en stege gå upp till himmelen och på den såg han Guds änglar gå upp och ner
• Han trodde att han gifte sig med Rakel men när han vaknade upp efter bröllopsnatten insåg han att det var hennes syster Lea han gift sig med. Så han fick arbeta ytterligare sju år hos Laban för att få gifta sig med henne också!
• Han överlistade sin svärfar och blev rik, och tvingades återigen fly. Och nu var han på väg för att möta sin tvillingbror Esau efter alla dessa år.   

I rubriken står det att Jakob brottas med en okänd, och i texten står det att en man brottades med honom till dagen grydde. Jakob är fylld av mängder av känslor: rädsla, oro och ånger och under natten brottas han så som många av oss gör timmarna innan gryningen när något oroar vår själ.

Han brottas nästan en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage, och som han nu är på väg till? Eller är det farfar Abraham, och förbundet med Gud? Eller är det någon annan?

Ibland kan det vara svårt att identifiera vad det är man brottas med? Är det livet, livspusslet? Är det familjen, vännerna eller arbetet? Är det sig själv eller är det det förflutna som man inte riktigt kan släppa? På något sätt tror jag att alla dessa brottningsmatcher bottnar i den stora brottningskampen. Brottningskampen med Gud.

När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig” sa mannen ”dagen gryr!”. Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig”.

Gud märker att han inte kan besegra Jakob, så då ger han honom ett slag på höftbenet så att höften går ur led. Och när höften går ur led kan Jakob inte längre stå på egna ben, så han blir liksom hängande om halsen på den som han hela tiden försökt att göra sig fri ifrån.

Efter att ha brottats nästan en hel natt med en okänd så inser Jakob vem det är han brottas med. Det är inte längre en fiende så han gör allt han kan för att klamra sig fast vid honom.

Har funderat en del på varför Gud säger ”släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller använder Gud omvänd psykologi? Kanske är det så att Gud säger ”släpp mig, dagen gryr” för att verkligen kolla om Jakob vill hålla sig kvar vid honom. Om Jakob verkligen vill följa honom, ungefär som den där gången då Jesus upprepar frågan ”Älskar du mig?” till Petrus

Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. Han går i närkamp med dig och mig för att få oss att säga: ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”.

Jakob släpper honom inte för då hade allt gått om intet. Han vinner brottningskampen då han inte längre försöker ta sig loss utan istället hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!

Gud besegras men samtidigt vinner han! När du vägrar att släppa taget om honom, så vinner han dig!

Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat

Varför frågar Gud: Vad är ditt namn? Jo, för att Jakob ska erkänna vem han är. Han är bedragaren, den som luras. När han säger sitt namn blir han påmind om allt dumt han gjort i livet och Gud vill att vi ska erkänna våra synder inför honom.

När dagen gryr så är Jakob förändrad, Gud ger honom ett nytt namn: Israel. Som betyder ”den som kämpat med Gud”. Han har kommit närmre sitt ursprung, han går från att vara det flyende barnet till att bli den ansvarsfulla vuxne, nu redo att axla sitt ansvar som släktens patriark efter Abraham och Isak.

Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud, alla blir vi märkta. Och vägen framåt är alltid vägen igenom, att stanna kvar i kampen.

Jag är sportintresserad men har nog aldrig sett en brottningsmatch varken live eller på tv, men jag tänker att det är intressant att det är just brottning som sker mellan Gud och Jakob. Tänker att det finns en poäng med det. För det första är brottning en av de äldsta formerna av tävling och kraftmätning som finns och i de flesta kulturer finns det någon form av brottning. Man skulle alltså kunna säga att den kamp som Jakob och Gud genomgår är fullt normal, alla får vi brottas!

Hade det varit en boxningsmatch mellan Jakob och Gud så hade Jakob antingen kunnat slå tillbaka så hårt han bara orkade eller vänt sig om och sprungit därifrån. Men nu var det alltså brottning och då hade han liksom inget val. Man måste brottas antingen man vill komma loss eller vinna! Flyr man så har man ingen möjlighet att vinna, och hade Jakob släppt taget om Gud så hade han ju inte blivit välsignad.

I början av texten står det att Jakob blev ensam kvar och så är det nog för oss alla när vi gör upp med våra liv. Vi kommer alltid till en punkt när allt skalas av och vi står ensamma kvar. Och kanske är det först då en förändring kan ske. Men Jakob är ändå inte ensam i sin ensamhet, en man är där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med, även om vi inte alltid tror det. I vår egen uppgörelse med Gud så blir vi ensamma inför honom. Ingen av våra medmänniskor kan hjälpa oss eller svara för oss. För tron den är personlig.

Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Och det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se att den håller. Vi kan kämpa mot Gud såsom Jakob gjorde, men vi klarar oss inte utan honom. Och utan kampen och brottningen så inser vi inte vårt behov av honom.

Vi människor kommer aldrig att kunna leva såsom Gud vill att vi ska leva här på jorden. Kvalitén på vår tro blir aldrig så bra att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud. 

Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet, ibland så samtycker vi, men aldrig till fullo, och ibland så gör vi allt för att nonchalera honom. Tron förblir därför en kamp både med och mot honom!

För att vi verkligen ska kunna närma oss mysteriet med tron, så måste vi våga dela våra personliga upplevelser och tankar med varandra. Både de ljusa och de mörka. Jakob han fick ett slag på höften och gick haltande därifrån, han vågade visa att han haft sin kamp, sin brottning med Gud. Men vi vill ofta vara så politisk korrekta och skaka av oss minnena från vår brottning, det hör liksom till vår kultur, vilket innebär att vi i kyrkan ofta har en tendens att enbart tala om andliga framgångar och inte om nederlag, vilket får de som brottas med sin tro att må ännu sämre. Men utsidan och insidan måste ju gå ihop! Vi har ju alla våra brottningar med Gud så det bästa vore att vi var generösa och visade kampen för varandra.

Emily Dickinson, som räknas som en av de mest betydande lyrikerna i Amerika, lär ha sagt att: ”vi både tror och inte tror hundra gånger i timmen och det håller tron vaken”. Min önskan är att du likt Jakob ska hålla tron vaken, fortsätta att klamra dig fast runt halsen på Gud och inte släppa taget! Och om du inte kastat dig runt halsen på Gud, gör det!

Du kanske funderar på hur Jakobs liv fortsatte efter denna brottningskamp med Gud, ja vad ska man säga, inte var det ett enkelt liv i alla fall. Ni minns väl hur hans son Josef blev såld till Egypten av sina bröder, men det är en annan story!

/ Urban

Kyrkoårets tema den här söndagen är prövningens stund och jag tänker att det säger något om vårt livsvillkor här på jorden. Alla möter vi olika slags prövningar i livet och en del av oss verkar ha fått större del än andra.

Den moderna västerländska förväntan på livet är att vi ska vara friska och lyckliga. Och att allt annat är en slags avvikelse som går att rätta till, men är inte det en ganska skev bild av livet?

Kanske är det så att vi får möta prövningar, frestelser, svårigheter och lidanden betydligt oftare än vi skulle vilja. Men faktum är ju att livet både är härligt och vedervärdigt i en oförutsägbar och kanske lite orättvis blandning.

Jag tänker att en prövning inte alltid är en frestelse och en frestelse inte alltid är en prövning, men kanske är det i livets svårigheter och lidanden som frestelserna blir extra lockande. För de tycks vara enkla utvägar.

Läste nånstans den klockrena beskrivningen att skillnaden på prövningar och frestelser är att ena stunden bli serverad fiskbullar och nästa gräddtårta.

Men är det inte så att vi behöver motstånd för att kunna växa som människor? Och att prövningar därmed inte bara är något negativt utan snarare något som vi faktiskt behöver för att kunna växa som människor både andligt och själsligt. En del av dem gör oss till sannare och starkare människor.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Matteusevangeliet 6:13

Men ändå ber vi i Fader vår om att inte utsättas för prövning. En bön som många av oss dessutom bett många gånger, hur går det ihop? Varför ber vi så om det nu är så att prövning är bra för andliga mognad? Förr bad vi ”inled oss icke i frestelse”, men nu har det blivit en bön om att slippa prövning, hur ska man förstå detta?

Tydligen kan det grekiska ordet som används i grundtexten betyda både prövning och frestelse så båda översättningarna är alltså riktiga. Personligen föredrar jag ordet frestelse, vilket också är det ord som används i Svenska Folkbibeln.

Båda formuleringarna får det dock att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss, är det verkligen så?

Nej, jag tror inte att det Gud som gjort att jag fått uppleva massa prövningar i livet. Det är inte han som kommit med svårigheterna och lidandet men han har inte heller förhindrat det.

Kanske ska vi se orden i Fader vår som en insikt om vår egen svaghet. Vår oförmåga att på egen hand kämpa mot mörkret i världen och vårt eget inre. Att vi helt enkelt behöver Guds hjälp och omsorg när vi möter prövningar och frestelser.

Och för oss inte in i frestelse (prövning), utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).

Matteusevangeliet 6:13 (kärnbibeln)

Skydda oss från oss själva och från djävulen. 

Matteusevangeliet 6:13 (The message)

Vi möter prövningar och frestelser, ibland går det bra och ibland misslyckas vi. Men Gud lämnar oss inte vare sig vi lyckas eller misslyckas. Och han vill hjälpa oss om vi tar emot hans förbarmande och accepterar hans hjälp.

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Hebreerbrevet 4:15-16

/ Urban

 

Enligt kyrkoåret så firas idag kyndelmässodagen, en dag som firas till minne av den dag då Jesus bars fram i templet. En dag som till stor del handlar om Jesus som världens ljus. Ordet kyndel är ett gammalt svenskt ord som betyder ljus eller bloss.

I en tid där vi har så mycket skärmar och elektricitet tänker jag att levande ljus ger så mycket av det som är viktigt för oss människor i form av ljus, värme, lugn. Men också trygghet och hopp. Det finns inget som så fort och lätt skapar en mysig stämning som levande ljus och ett enda litet ljus kan ju lysa upp ett stort mörkt rum.

Så här års är det nog också många som längtar efter att dagsljuset ska komma tillbaka mer och mer. Att solen ska få värma vårt bleka ansikte och väcka hoppet om att att det ska bli vår även i år. Men jag tror också att vi alla nånstans inom oss bär på en längtan efter ett annat ljus. En längtan efter att få möta han som en gång sade:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus

Johannesevangeliet 8:12

I dagens evangelietext möter vi en nybliven familj som med hjälp av två gamlingar i templet får hjälp att se sig och sitt barn i ett större sammanhang.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helige Ande var över honom och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av anden gick han till templet och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”. Hans far och mor förundrade sig över vad som om honom…. Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon var till åren kommen, som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Lukasevangeliet 2:25-33,36-38

När Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” så betyder det att Jesus kommer till alla människor, inte bara det judiska folket.

När jag läser dagens text ser jag en upptäckare av ljuset, en bärare av ljuset och en budbärare som berättar om ljuset. Och jag tänker att vårt uppdrag som kristna är att vara såsom Symeon, Maria och Hanna. Att likt Symeon känna igen ljuset när vi ser det, att som Maria bära ljuset inom sig och att som Hanna berätta om ljuset.

Var och en av oss, oavsett vilka vi är kan lära känna det ljuset. Lära oss att känna igen det, bära det inom och sprida det vidare och vara ljus för varandra.

/ Urban