Kategori: kyrkoårets texter

Det har varit lite si och så med mitt bloggande utifrån kyrkoårets texter, men här kommer i alla fall lite tankar och funderingar om Jesu liknelse om Vingårdsarbetarnas lön.

Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt. Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen och när han såg några andra stå där sade han: varför står ni här hela dagen utan att arbeta? De svarade: Därför att ingen har lejt oss. Då sade han: Gå bort till vingården, nu också. På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första. De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan. Då sade han till en av dem: min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Så skall de sista bli först och de första sist.

Matteusevangeliet 20:1-16

Visst vore det helt galet om ens arbetsgivare använde Jesu liknelse om vingårdsarbetarna som bedömningsunderlag vid lönesättning, här finns det ju inga logiska proportioner mellan arbetsinsats och lön. Tänk dig att du börja klockan sex på morgonen och sedan arbeta hela dagen och så glider nån in vid tretiden, jobbar nån timme och får samma lön!!

På Jesu tid var det vanligt att jordägare använde sig av daglönare och arbetsdagen brukade normalt sett börja vid soluppgången. Men här möter vi en jordägare som letar efter arbetare vid flera tillfällen under dagen och är det inte lite dålig planering att kalla på arbetskraft i elfte timmen!?

Arbetsdagen blir inte lika lång för alla. Några arbetar tolv timmar och några bara en timme, och när lönen ska betalas ut blir inte alla så nöjda: ”De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen…”

Jordägarens svar är fascinerande, han hänvisar till att de kommit överens om lönen och att han därmed ger en dem en rättvis lön och tillägger: ”Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Utgångspunkten för jordägarens svar är den godhet han känner gentemot de som var sent ute och hade varit sysslolösa en stor del av dagen. För mig påminner arbetarna som kom i elfte timmen om rövaren på korset och den förlorade sonen. Som jordägaren agerar mot arbetarna som kom i elfte timmen, pappan gentemot sonen och Jesus mot rövaren på korset så agerar Gud mot dig och mig.

Vingårdsarbetarnas lön – rättvist eller orättvist? Oavsett vad vi tycker måste vi kasta allt vanligt rättvisetänke åt sidan och ta till oss att nåden är lika för alla. Ingen av oss ska tro att vi är värda mer belöning än någon annan, och istället för att vara avundsjuka ska vi försöka göra så gott vi kan med den del av vingården som anförtrotts oss

Vem låter solen lysa fritt för alla som bebor vår jord? Och vem tar odågan till son till bords och bjuder på kalas, när brodern som gjort allting rätt besviken stannar utanför?

Och vem är herden, han som går från flocken för ett enda får. När arbetarna som fick jobb i sista stund får samma lön som de som slitit hela dan, vem är den arbetsgivaren?

Vem öppnar upp sitt paradis för tjuvar och för främlingar? Han tänker inte på vårt sätt, han låter nåd gå före rätt. Gud måste vara orättvis, det är vårt enda hopp till sist!

Ylva Eggehorn, Elisabet Eggehorn

/ Urban

När jag tänker på Jesu födelse känner jag att jag också hade velat vara där i stallet, hade så gärna varit en av de där herdarna som var först med att få träffa det lilla Jesusbarnet. Blir liksom lite avundsjuk, för något av det allra mysigaste som finns är ju att lukta på en liten bebis. Tänk om man hade fått lukta på självaste Jesus barnet!

Det är verkligen fascinerande att han som är så oändligt mycket större än vad våra hjärnor över huvud taget kan ta in och greppa blir ett litet barn som ligger lindat i en krubba. Och när Maria gungar sin nyfödda bebis är det själva himlen som hon gungar i sin famn. Tänk att just deras lilla barn är det barn som profeten Jesaja talat om mer än 700 år tidigare. 

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet och hans namn är allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, fridsfurste

Jesaja 9:6

Jag tänker att det lilla Jesus barnet utmanar vårt sätt att se på Gud, då han lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palatset och lägges på strå i ett stall. Tänk att den allsmäktige, han som skapat himmel och jord, han som är alfa och omega, alltings början och fullbordan väljer att bli en av oss.

Men vad har Jesus för doft? Vad är det som är kännetecknet för hur Jesus var och är? Jag tror att Jesu kärlek, nåd och förlåtelse är som en underbar doft. Att hans frihet har en doft som toppen av en nyfödd bebis huvud.

Freedom has a scent. Like the top of a new born baby’s head

U2

/ Urban 

Jag förstår att det kan tyckas lite konstigt att publicera en text om Maria på julafton, men till och från händer det att fjärde advent infaller på samma dag som julafton.

Fjärde söndagen i advent har temat ”Herrens moder” och är en av två söndagar i kyrkoåret där Jesu mor Maria är huvudperson. Den andra är Jungfru Maria bebådelsedag.

I jullåten ”Mary, did you know?” ställs frågan om och om igen och orden ”Mary did you know, when you kissed your baby boy, that you touched the face of God? “ fångar liksom kärnan av kristen tro.

Under de nio månaderna från bebådelsen i Nasaret till förlossningen i Betlehem visste Maria vad många andra inte visste. Att hon i sin mage bar på frälsaren.

Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig.

Lukasevangeliet 1:42

”Välsignad är du mer än andra kvinnor”, fick Maria höra, och visst är Maria välsignad och därför skall alla släkten prisa henne salig, som hon själv säger i Marias lovsång.

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Lukasevangeliet 1:46-50

Det stora med Maria är att hon är en helt vanliga människa som Gud själv tar sin boning i för att låta sig födas till världen.

Jag tänker att Maria kan vara ett föredöme för oss när det kommer till att tro och att låta Gud ta sin boning inom oss. En påminnelse om att tron inte bara sitter i huvudet utan att vi får bära den med hela vår kropp.

Av naturliga skäl har jag själv aldrig varit gravid men jag tänker att bilden av en graviditet är en ganska talande för hur Gud vill ta sin boning i oss. En viktig poäng är att det inte är den gravida kvinnan som får barnet i magen att växa. Hon kan inte göra någonting för att få barnet att växa snabbare utan livet i henne är ett helt eget liv. Men ändå är det beroende av henne. Hon kan se till att barnet får bra förutsättningar för att växa, men hon styr inte växten och precis likadant är det med vår tro. Det vi kan göra är att ge näring för vår tro.

Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Lukasevangeliet 2:19

Allt Maria var med om bevarade hon i sitt hjärta och precis som hon får vi också bära tron i vårt hjärta, platsen där vi bevarar det som betyder allra mest.

/ Urban

När jag hör orden ”Bana väg för herren” får jag associationer till en traktor som med hjälp av en snöplog försöker ”bana väg” genom att röja bort snön så att bilister, cyklister och gångtrafikanter lättare ska kunde ta sig fram.

Kanske tycker du att det är en konstig association och vanligtvis brukar ju december vara en ganska snöfattig månad och år efter år brukar den stora frågan vara om det blir en grön eller vit jul?

I dag är kyrkoårets tema ”Bana väg för herren” och Johannes döparen kallas ofta för vägröjaren. Hade Jesus blivit född här upp i Norden hade han nog kallats snöröjaren! Hans uppgift var att bana väg för herren genom att vara den röst som profeten Jesaja profeterat om.

En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud! Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det.

Jesaja 40:3-5

”Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån opp”, sjunger vi ofta i Adventstid och om bergen sjunker ner och djupen höjer sig blir vägen jämn och fin och det blir lätt att ta sig fram på den.

Att bana väg för herren handlar om att bereda plats i sitt liv för Jesus, att helt enkelt göra det lätt för honom att ta sin boning inom oss.

Ytterst är det alltså vi själva som banar vägen för Jesus in i våra liv. Men han nöjer sig inte bara med att stå vid dörren. Han knackar på och väntar tålmodigt på att bli inbjuden.

Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.

Uppenbarelseboken 3:20

Och kom ihåg, du behöver inte städa för att Jesus ska komma! Han vill nämligen hjälpa till att städa i ditt liv om det behövs.

Ibland kan det kännas svårt och besvärligt att bana väg, och vi ska inte heller inbilla oss att det är enkelt. Men det är då vi får lita på att Jesus röjer vägen från sitt håll, att vi inte är ensamma.

/ Urban

Äntligen, nu är det Första advent och vi får tända det första ljuset, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnor och ljusstakarna som lyser i fönstren.

Vi har nu tre veckor på oss att räkna ner till den dagen då Jesus föddes hit ner till vår jord, och även om man inte har en tro på Gud och på Jesus som hans son så finns det ingen som kan förklara varför vi firar advent och jul på något annat sätt än det faktum att det handlar om Jesu födelse.

Det är första advent vilket innebär fyllda kyrkor, jubel och hosianna rop. Det är välkända psalmer som ”Bereden väg för Herran”, ”Hosianna, Davids son” och ”Gå sion, din konung att möta”…

…och det är något visst med de där kända texterna, att veta vad som ska komma. Att känna igen formuleringarna och att ännu en gång höra om händelseförloppet när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Sakarja 9:9-10

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem. Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Matteusevangeliet 21:1-9

Jag tänker att hosianna ropen både är ett rop på hjälp: Herre rädda oss! och en slags lovsång: Här kommer vår frälsare, vår räddare!

Av profeten Sakarja femhundra år tidigare hade folket lärt sig att han som rider på en åsna är en fredskonungen och inte en konung som tar makten med våld, men ändå blev de förvånade. De hade nog räknat med att han skulle befria dem från det romerska förtrycket.

Han som rider in på en åsna är fridens furste och jag tycker vår pastor Rikard Edefors beskrev det så bra i dagens predikan.

Den här världen kommer aldrig vändas helt rätt genom politisk makt, genom militär makt, genom pengars makt, inte ens genom innovationers makt. Den här världen kommer få sin nödvändiga fred, sitt nödvändiga helande. Den goda framtid vi så väl behöver kommer bara genom det Jesus gör. Genom självuppoffrande kärleks makt. Jesus vänder den här världen upp och ner genom att dö istället för att döda

Rikard Edefors

Advent lär oss att Gud inte lämnar vår värld i sticket utan han finns mitt ibland oss och vill ge av sin frid. Han kommer för att möta oss i våra liv precis som de ser just nu, i det enkla, i det som inte är perfekt.

Han räds inte att gästa oss i våra liv såsom de verkligen är. Så till dig som putsar och städar inför julen, till dig vill jag säga: det är Jesus som kommer inte hälsovårdsnämnden!

/ Urban

Ps. I vår kyrka är det även en stor tradition att ”Gören portarna höga” sjungs på första advent. I år i en briljant version med Henning Ledstam som solist. Finns att lyssna på 27 minuter in i dagens youtube sändning från Immanuelskyrkan. Ds.

Vet inte vad du har för associationer, tankar och känslor för domsöndagen, men det är lätt att bli lite rädd. För ofta framställs domen som något skräckinjagande, mörkt och kaotiskt som ska ske på den yttersta dagen.

Läser man böckerna i Gamla Testamentet agerar Gud ofta som en hård domare, eller vad sägs om syndafloden, Babels torn, Sodom och Gomorra och Lots hustru som blir förvandlad till en salt brutta!

Och bibelns sista bok: Uppenbarelseboken kan ju upplevas skrämmande med märkliga figurer, odjur och drakar och en sjö av eld och svavel. Men efter att Johannes beskrivit hur slutet ska bli kommer bibelns allra sista mening.

Nåd från herren Jesus åt alla.

Uppenbarelseboken 22:21

Alla bär vi på ett bagage med saker som vi helst inte vill redovisa för någon annan. Ageranden vi skäms för och saker vi gjort trots att vi innerst inne visste var fel. Alla är vi på något sätt skyldiga till världens förfall och en dag ska vi alla ställas till svars för hur vi levt på denna jord.

Fadern delegerade all makt att döma till sonen för att Sonen ska bli lika ärad som Fadern. De som inte respekterar Sonen respekterar inte heller Fadern, för det var Faderns beslut att ge Sonen hedersplatsen. Hör upp! Lyssna noga! Den av er som tror på mig nu och ansluter sig till Fadern, som faktiskt har gett mig makten, har i samma stund fått det äkta, bestående livet och behöver inte stå utanför längre. Den människan har tagit ett jättekliv från de dödas värld till de levandes. Hör upp! Det här är viktigt! Tiden är inne, jag menar just i denna stund! Då döda människor får höra Guds Sons röst och när de gör det börjar de leva. Precis som Fadern har liv i sig själv, har han gett Sonen liv i sig själv. Och han har gett honom makten att fälla och verkställa Domen, bara för att han är Människosonen. Se inte så förvånade ut. Tiden är inne då alla de döda och begravda får höra hans röst. De som levt rätt och riktigt kommer att vakna till återuppståndelselivet, de som har levt falskt och fel till en återuppståndelsedom.

Johannesevangeliet 5:23-29

En domare i en domstol vill man ju helst undvika och i sport dömer ju domaren nästan aldrig som man själv vill. Men han som ska döma oss vet hur det är att vara människa för han har själv varit människa.

Domen handlar om att möta han som förstår oss mer än vad vi själva gör och som förlåter mer än vad vi själva klarar av. Domen handlar om att få möta Jesu blick och bli genomskådad av hans kärlek. Han som ska döma oss är han som också dog för oss, vilket vackert formuleras i den Apostoliska trosbekännelsen:

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den heliga Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

När Jesus kommer tillbaka med sin rättvisa är det inte som en hårdhjärtad, arrogant och hämndlysten tyrann utan som en plågad man, van vid sjukdom.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder. Han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot

Jesaja 53:5

För ett antal år sedan var det en hockey domare som mitt under en match räddade livet på en hockeyspelare. När spelaren plötsligt föll ner död på isen var han snabbt framme och gjorde hjärt-lungräddning, och han lät sig inte påverkas av motståndarnas supportrar som ropade ”låt han dö!”

Du kanske tycker det är en märklig bild, men för mig är det en bild på Jesu nåd och kärlek och kom ihåg att ett frikännande också är en dom!

/ Urban 

Ibland tycks förlåtelse vara en enkel lösning, ett sätt att glömma något som hänt för att snabbt gå vidare… Men visst är det väl lite märkligt att vi vuxna ibland säger till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt.

Möter dagligen barn som reflexmässigt häver ur sig ordet ”förlåt” och sedan tror att allt är i sin ordning. Att alla problem och bekymmer försvinner genom att man säger ”förlåt”,

Men är det verkligen så enkelt? Nej, vissa saker är svåra att förlåta och ibland kan förlåtelsen kännas omöjlig. Och att säga förlåt utan att mena det är dåligt, för att inte säga värdelöst.

Det finns ett talesätt som ofta finns broderat på bonader eller i tavlor med text som lyder ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta”. Det är inte enkelt och det är inte heller någon som sagt att det ska vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång in i den smärtsamma process det kan vara att se våra egna och andras liv som de verkligen är. Det kan ta tid och det kan göra ont, men vad har vi för val? Att aldrig älska, att aldrig glömma och att aldrig förlåta skulle göra ännu mera ont.

Å andra sidan kan man ju fundera på om glömma och förlåta är samma sak? Förlåtelse är inte att förtränga och att glömma bort som om det svåra inte fanns. Det är inte att släta över eller sopa under mattan och det är inte enbart ett ord som vi lär barn att snabbt slänga ur sig.

Då kom Petrus fram till honom och sade: Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger

Matteusevangeliet 18:21-22

Jesus, han är tydlig: ni skall förlåta varandra och inte bara så mycket som sju gånger, utan sjuttiosju gånger.

(Uttrycket sjuttiosju kan motsvara talet 77 eller 490 (70 gånger 7) men oavsett står båda talen för förlåtelse utan gräns.)

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen.  Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Matteusevangeliet 6:9-15

Visst kan det upplevas som att de avslutande orden drar upp en gräns. Om jag inte är beredd att förlåta eller kan förlåta, har jag då ställt mig utanför Guds förlåtelse?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror på förlåtelsens helande kraft, men ibland får Gud ta hand om vår förlåtelse.

Ibland är såren så djupa att vi inte mäktar med att förlåta, men Gud han kan förlåta det som mänskligt sett känns omöjligt.

Läser man om korsfästelsen i Lukasevangeliet upptäcker man att Jesus inte mäktade med att förlåta bödlarna, de som gjorde honom illa.

Jesus sade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Lukasevangeliet 23:34

Han ber Gud att förlåta dem, han säger inte ”jag förlåter er” utan han ber ”fader, förlåt dem”. För mig är detta viktigt, det innebär nämligen att man får vara i sin mänsklighet och överlämna resten åt Gud, åt Fadern som är Gud och inte människa.

/ Urban

Ibland kan ordet samhälle kännas lite abstrakt och det är ju lätt hänt att man säger att det är samhällets ansvar och samma tendens är det nog med kyrkan…

…men vilka är egentligen samhället och kyrkan?

Många tänker att kyrkan är en byggnad, men snarare är det ju en grupp av människor. En grupp som jag faktiskt tillhör och likadant är det ju med samhället.

Och om det nu är så att samhället och kyrkan har ett ansvar för dig och mig, så har också vi ett ansvar för kyrkan och det samhälle vi lever i.

Jag tänker att kyrkan och samhällsansvar går hand i hand och att vi som är kyrkan är en viktiga aktör för samhällets välbefinnande.

Att vara kristen är att ha Jesus som förebild och försöka leva så som han levde och handla så som han skulle ha gjort. Att visa kärlek, medkänsla och omtanke för människor i samhället.

/ Urban