Idag hade jag förmånen att ännu en gång predika på Frälsningsarmen i Tranås. Denna gång med rubriken ”Trons kraft”.
/ Urban
Att finna vår egen ton och melodi
Jag tänker att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, att vi liksom är skapta för att tacka. Och jag tror inte vi människor är ensamma i denna lovsång, för om vi tiger kommer stenarna att ropa.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud i sin glädje för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden”. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Han svarade: Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.
Lukasevangeliet 19:37-40
Det Jesus syftar på är att hela skapelsen tackar sin skapare och visst är det så att vi kan höra hur skapelsen lovsjunger sin skapare: vatten som porlar, vindens sus i trädtopparna och fåglarna som kvittrar.
Lovsång är inte en musikstil utan handlar snarare om riktning och ens inställning till livet, och jag tänker tacksamheten till stor del handlar om relation. För att tacket ska bli möjligt behövs ett jag och ett du.
Att låta ens liv bli till en lovsång handlar om att leva i tacksamhet, att sträva efter att leva i harmoni med de människor man har omkring sig. Att sprida kärlek och glädje, hjälpa och tjäna andra och att leva i överensstämmelse med sina djupaste övertygelser och värderingar. När vårt liv reflekterar vår tro blir det en lovsång till Gud.
Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.
Kolosserbrevet 3:16-17
Jag tror att vi alla behöver finna vår egen ton, vår egen melodi som vi vill tacka med. Självklart är det inte fel att ta del av andras uttryckssätt, vi ska ju lära och vägleda varandra. Men jag tror det finns en risk att vi inte finner vår egen sång, vår egen melodi, vår eget sätt att visa tacksamhet på om vi ständigt matas med andras toner och melodier.
/ Urban
Döden och livet
När jag började fundera kring kyrkoårets tema för denna söndag tyckte jag först att rubriken var lite felaktig: Döden och livet, borde det inte vara livet och döden?
Men när jag läste dagens bibeltexter insåg jag att de ger oss ett annat perspektiv på temat. Ett perspektiv som liksom bygger på hur temat är formulerat: Döden och livet.
Trots att vi alla vet att vi en gång ska dö, så talar vi sällan om döden. Men för varje dag som går kommer vi ju närmare vår egen död. Och just i denna sekund när du läser detta dör celler i din kropp och andra börjar leva. Men för alla av oss kommer balansen i våra kroppar på grund av sjukdom, olycka eller ålder nångång vägas allt mer till ett nedbrytande än ett uppbyggande.
Ibland kommer döden hastigt och oväntat, och ibland kan den komma som en befrielse för den som lidit länge. Och det är ju en stor skillnad på att å ena sidan veta att vi alla en dag ska dö och å andra sidan ta in att någons liv plötsligt tagit slut. När döden drabbar nära och kära kan det kännas som att tiden plötsligt stannar och vi förstår ingenting.
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre. Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: Var inte rädd, tro bara. Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover. Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Markusevangeliet 5:35-43
På ett sätt blir jag faktiskt provocerad av denna bibeltext: Varför väcker Jesus denna flicka till liv, medan han låter andra dö?
Ibland får vi för oss att Jesus jämt och ständigt gjorde massa under när han gick på jorden, men var det verkligen så? Faktum är att evangelierna berättas tre gånger om att Jesus väcker människor till liv från det döda. Det är Jairos dotter (dagens evangelietext), det är änkans son i Nain och Marta och Marias bror Lasaros. Varför dessa tre?
Dessa texter berättar om hur döden besegras men ska jag vara helt ärlig så känns det verkligen inte alltid som att Guds kärlek är starkare än döden.
Visst, en del har erfarenheter av hur döden på något sätt vikt undan och hur livet kommit åter efter svår sjukdom, på grund av läkarvetenskapen eller människors omsorg och böner. Men de flesta har nog erfarenheter av att döden faktiskt inte vek undan.
Kanske är det så att det i dagens evangelietext finns ett annat perspektiv, att berättelsen handlar om något annat än vad vi först tror, nämligen det eviga livet.
Jag vill tro att när jag tar mitt sista andetag så kommer Jesus se på mig, tala till mig och sträcka ut sina händer och dra mig in i det eviga livet tillsammans med honom.
/ Urban
Ett är nödvändigt och det är att fästa blicken på Jesus
Vet inte hur det är med er, men jag funderar ganska ofta på vad jag gör med mitt liv. Vad är det som är viktigt i mitt liv och lägger jag verkligen min tid på rätt saker?
Till stor del handlar livet om att välja och att välja bort, och i en värld fylld av distraktioner och utmaningar kan det vara lätt att glömma bort vad som är viktigast.
Kyrkoårets tema denna söndag är ett är nödvändigt och i evangelietexten möter vi Marta som bjuder in Jesus till sitt hem.
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till. Herren svarade henne: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.
Lukasevangeliet 13:38-42
Marta, hon blir irriterade över att hon får göra allt hushållsarbete själv medan hennes syster Maria bara sitter vid Jesu fötter. Utan hennes inbjudan hade det ju inte blivit något möte alls och dessutom fixar hon ju mat så alla kan bli mätta och belåtna. Men ändå berömmer Jesus Marias prioritering och säger att Maria valt det bästa och det inte ska tas ifrån henne.
Vi lever i en ständigt framåtsträvande och hektisk värld där det är lätt att bli golvad av allt arbete, ansvar och stress, och det bästa man kan göra då är att fästa blicken på Jesus.
Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.
Hebreerbrevet 12:2-3
Genom att fästa blicken på Jesus blir vi påminda om att vi inte är ensamma när livet är tungt och fullt med problem. Genom att fästa blicken på honom kan vi få styrka, tröst, hopp och vägledning framåt.
Tänker att det finns mycket i livet som vi kan ge vår uppmärksamhet till och som kan vara bra, men allt kan tas ifrån oss vilken sekund som helst. Det Jesus menar när han säger att Maria valt det bästa och att det inte skall tas ifrån henne, är att han lovat att han aldrig kommer överge oss, för den som söker Gud ska finna honom som det står i dagens gammaltestamentliga text.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.
Femte Mosebok 4:29-31
Herre, hjälp mig att skilja på det som är nödvändigt och allt annat, så att jag kan välja det som är bäst, precis som Maria gjorde.
/ Urban
Ps. Texten från Hebreerbrevet finns inte med i någon av årgångarna för denna söndag, men jag tyckte den passade bra ändå Ds.
Enheten i Kristus handlar om mångfald
Jag tänker att kristen tro både är individuell och kollektiv, och det ena behöver inte utesluta det andra. Men kanske är det så att vi blivit lite väl präglade av det rådande samhället, att vi blivit upptagna med vårt eget: min tro och min frälsning.
Visst, den kristna tron är personlig men samtidigt deklarerar vi den tillsammans i den apostoliska trosbekännelsen och i nattvarden förenas vi i en enda kropp när vi tar emot bröd och vin.
Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.
Johannesevangeliet 17:18-23
Dagens evangelietext är hämtad ur Jesu bön för dem som är hans, och tanken med dessa ord är nog att få oss att förstå att vi hör ihop, att vi som tror och sätter vårt hopp till honom utgör en enhet.
Det är Jesu död på korset som förenar oss, men enheten i Kristus handlar aldrig bara om en liten krets av troende människor, en församling eller ett kristet samfund. Utan alltid om en kallelse att leva i världen.
Det kanske låter lite flummigt, men jag tänker att jag inte bara går till kyrkan för min egen skull, utan också för andras skull. Både för andra som också går dit men också för dom som sällan eller aldrig går till kyrkan.
Det är vårt uppdrag och ansvar att leva så att Jesu bön blir besvarad. Men att vara en enhet är väl inte detsamma som att vara eniga, och enhet står väl inte heller i motsats till mångfald 🤔.
Kan det vara så att de i själv verket är varandras förutsättningar, utan mångfald behövs ju ingen enhet och har vi ingen enhet klarar vi nog inte av mångfald.
Vi är alla olika, en del av oss vill sjunga psalmer medan andra föredrar lovsånger. En del av oss vill möta Gud i stillhet medan andra vill ha fart och fläkt. Men enheten i Kristus handlar inte om våra åsikter, tankar, uppfattningar och personligheter, utan om vad Jesus gjort för oss.
Tyvärr har vi dock ofta en tendens att fokusera på olikheterna och de frågor där vi inte är överens. Jag tror att vi alla behöver fokusera mer på det som faktiskt förenar oss, eller som Paulus skriver i dagens episteltext:
Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: »jag hör till Paulus«, eller »Jag hör till Apollos«, eller »Jag hör till Kefas«, eller »Jag hör till Kristus«. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?
Första Korinthierbrevet 1:10-13
/ Urban
Gyllene regeln
Idag är det trettonde söndagen efter trefaldighet och temat för dagen är medmänniskan.
Evangelietext denna söndag är den gyllene regeln, vilket utan tvekan är en av de allra kändaste texterna i bibeln.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Matteusevangeliet 7:12
Det finns tydligen ett judiskt uttryck från ungefär samma tid som säger att ”allt vad du inte vill att människor skall göra mot dig, det skall du inte heller göra mot dem.” Visst det kanske låter lika, men jag tänker att det är en stor skillnad på att undvika att göra ont och faktiskt sätta sig in i en annan människas liv och göra gott.
Jesu ord tvingar oss att fundera över hur vi vill bli bemötta och behandlade av andra. Men vill alla verkligen bli bemötta och behandlade såsom jag vill? 🤔
Det sägs ofta att vi människor är lika varandra och visst vi har alla samma grundläggande basbehov av mat och dryck, trygghet och gemenskap. Att bli sedda, bekräftade och älskade, men vi är olika individer, så vad är det som säger att andra vill bli behandlade såsom jag vill bli behandlad?
Fråga andra vad de behöver och gör det dom vill ha, hur vet jag att du vill ha det jag vill ha!?
Navid Modiri
Tänker att det är viktigt att sätta sig in i andra människors perspektiv och sträva efter att bemöta andra såsom de vill bli bemötta. Om man fortsätter att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad kommer man på ett påtagligt sätt märka att vi alla är olika. Så fråga vad andra vill och berätta själv vad du vill!
Och för att göra det hela ännu mer komplicerat tänker jag att vi ibland behöver göra något som den andra personen faktiskt inte vill, för att vi vet vad som är rätt och riktigt. Och det är ju faktiskt så att vi inte alltid vet vårt eget bästa. Ibland kan man vara en bra medmänniska genom att vara en motmänniska!
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
Romarbrevet 12:17-18
I dagens episteltext står det att man inte ska löna ont med ont. Men visst är det väl så att vi ibland låter andra smaka på sin egen medicin. Att vi helt enkelt ger andra samma dåliga behandling som de ger oss.
Ibland är det nog nödvändigt att låta människor smaka på sin egen medicin för att få dem att förstå sitt dåliga beteende, men samtidigt är det ju så att den som lönar ont med gott bryter en nedåtgående spiral. Och att hålla fred med alla människor är ju givetvis en omöjlig uppgift, men det känns ju skönt att de där sista orden ”så långt det är möjligt och kommer an på er” finns med i meningen.
/ Urban
Kyrkoårets texter
Imorgon börjar jag ett nytt projekt på bloggen, där jag varje söndag och helgdag ska publicera tankar och funderingar utifrån kyrkoårets texter och teman.
Det kommer vara en utmaning, men jag gillar tanken med kyrkoåret för det ser ju till att man inte enbart får höra de texter som predikanten gillar, utan istället får man ta del av en mängd olika texter och teman. Dessutom är det nog så att mina blogginlägg ofta har en tendens att handla om samma saker, vilket jag vill komma till bukt med genom detta projekt.
Jag har predikat ett antal gånger utifrån kyrkoårets texter och det är inte alltid så lätt att få ihop den gammaltestamentliga texten med episteltext, evangelietext och psaltarpsalm. Så istället har jag ofta utgått från rubriken, det som är kyrkoårets tema för dagen och jag kan redan nu meddela att jag nog inte kommer att hålla mig till de så kallade årgångarna.
Det kommer handla om Jesu liv, död och uppståndelse. Om döden och livet, om bön och att vara goda förvaltare. Om trons kraft men också om den kämpande tron….
Jag tänker att kyrkoårets texter till stor del handlar om våra mänskliga känslor, såsom glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Och jag hoppas att mina tankar och funderingar kring dessa texter ska hjälpa er att fundera över era egna liv.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 