Kategori: Okategoriserade

Ett ord vi nog inte så ofta tänker på är det korta och koncisa ordet och. Ett ord på tre bokstäver som har en fantastisk förmåga att binda samman livets olika delar. Tänk bara på vilka förbindelser det där lilla ordet kan skapa: glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mörker och ljus, tro och tvivel…

Det är bara att konstatera att livet handlar mycket om och. Det är i det lilla ordet som vi hittar nyanserna, komplexiteten och det mångfacetterade…

…och kanske är det just denna dualism som ger livet dess djup och mening. Ordet och förenar motsatser, knyter ihop upplevelser och erfarenheter och väver en djupare berättelse om vad det innebär att vara människa..

Vi lever i en tid där det är frestande att förenkla med ett svart-vitt tänkande, men livet är sällan antingen eller, det är både och. Vi kan känna lycka och sorg samtidigt. Vi kan vara starka och sårbara på en och samma gång. Vi kan uppskatta och vara nöjda med det vi har och ändå längta och drömma efter något mer.

Ordet och påminner oss om att vi kan vara många saker på en gång. Utan och skulle vi vara tvungna att välja, att dela upp eller prioritera en egenskap, en personlighet över en annan. Och:et ger en mer komplett bild av oss. Vi kan vara både det ena och det andra. Jag kan både älska musik på hög volym och tystnaden, både vara social och introvert, både vara ”barnslig” och djup på en och samma gång.

Livet handlar om att hitta balans. Men det är inte alltid så enkelt. Balansen mellan arbete och fritid, prestation och vila, ansvar och nöje är en ständig dans där order och spelar en central roll. Det är sällan bara det ena eller det andra.

Som Martin Buber beskriver det i Jag och Du blir vi till i mötet med andra, vi blir liksom inte oss själva utan de relationer vi skapar med andra.

Relationer handlat mycket om och, att mötas, dela och förena olikheter till en gemensam helhet. Och:et är liksom limmet som håller ihop motsatserna och gör relationen verklig och levande.

Personligen älskar jag att säga ”du och jag” till min fru, och jag tänker att det är just i och:et som vi växer tillsammans, lär oss av varandra och skapar något som är större än summan av våra delar.

Livet är inte en linjär linje från punkt A till punkt B, det är snarare en slingrig stig där vi får uppleva toppar och dalar, lycka och sorg, framgångar och misslyckanden. Och det är okej, för livet är både och.

/ Urban

Jag har aldrig varit speciellt bra på att be. Att sitta still, sluta ögonen och försöka fokusera har ofta varit en kamp för mig. Tankarna de fladdrar så lätt iväg och innan jag vet ordet av är jag någon annanstans. Och försöker jag be på kvällen, somnar jag ofta. Det känns som om själva stillheten blir ett hinder…

…men något sker när jag promenerar. När jag får sätta den ena foten framför den andra, och känna hur kroppen rör sig i takt med hjärtats slag då händer något med själen också. Då kan jag be.

Det är som om stegen jag tar tar öppnar upp den andliga kommunikation, och gör bönen lättare och mer naturlig. Det som annars kan kännas som en prestation och något jag inte riktigt behärskar blir plötsligt en naturlig del av promenaden.

För mig är det befriande att bön inte behöver innebära att man sitter still med slutna ögon. Samtidigt känner jag en stark längtan efter att kunna uppleva sådana stunder, fria från distraktioner.

När jag promenerar längs skogsstigar eller stadens trottoarer samtalar jag med Gud. Jag delar mina bekymmer och det som tynger mig, men också mina drömmar och förhoppningar. Ibland så klagar jag, för livet är inte alltid så lätt och enkelt. Men lika ofta tackar jag, för det vackra jag ser runt omkring mig, för de små mirakel som finns i vardagen, för att jag kan sätta ena foten framför den andra och fortsätta framåt.

Sanningen är den att det kanske är det jag tänker och känner när jag ber, snarare än orden, som är den verkliga bönen, för Gud hör också det.

Philip Yancey

Och ändå, mitt i all klagan, tacksamhet och frågor är det tystnaden som bär bönen. En bön där orden liksom blir överflödiga.

Att promenera i tystnad är en påminnelse om att bön inte alltid behöver vara att vi pratar, utan ibland en passiv vila i Guds närvaro, där vi bara är.

/ Urban

För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom och häromdagen fick jag frågan om vilka lärdomar jag tagit med mig från min utmattning och om jag har några strategier för att undvika att hamna där igen? Två frågor som inspirerade mig att skriva ett par rader om detta här på bloggen.

Hur blir man egentligen frisk från en utmattning?

Självklart finns det inget enkelt svar på den frågan, vägen till återhämtning ser nog olika ut för alla. Att gå igenom en utmattning kan vara en omvälvande och utmanande upplevelse, men det kan också ge värdefulla insikter om hur vi förhåller oss till oss själva och våra liv.

En av de största insikterna som kom med utmattningen var vikten av att sänka de ofta orimliga kraven jag ställt på mig själv. När min terapeut föreslog att jag skulle släppa mitt fokus på prestation och istället prioritera mina egna behov, svarare jag att ett av mina behov var att prestera. Då blev det tydligt hur starkt min identitet var kopplad till att prestera och att ställa höga krav på mig själv.

Funderade mycket på om prestation verkligen var ett behov, eller om det var ett sätt att känna sig värdefull och behövd?

Visst, det är viktigt att känna sig behövd, men man kan faktiskt inte göra alla nöjda och samtidigt ge sig själv den uppmärksamhet och prioritet man behöver. Och det är inte själviskt att prioritera sitt eget välmående, utan en förutsättning för att kunna finnas där för andra.

Idag försöker jag leva med ett mer avslappnat förhållningssätt där jag har sänkt de höga krav jag tidigare brukade ställa på mig själv, vilket gjort stor skillnad på både mitt välbefinnande och min energi.

När jag gick igenom utmattning upplevde jag att ljud blev påfrestande, och under en lång period undvek jag nästan helt att lyssna på musik, trots att det är en viktig del av mitt liv. Än idag har jag svårt för miljöer med många människor som pratar, eftersom sorlet känns överväldigande.

Jag insåg mitt behov av tystnad och att arbetet på förskola där ljuden ständigt omger mig hade varit mer krävande än jag tidigare förstått. För att orka jobba är det viktigt för mig att få tid i tystnad, vilket ofta sker genom mitt promenerande och hjälper mig att återhämta mig och få energi.

En annan insikt är att man ibland måste välja bort saker för att orka. Så när jag ställs inför valet att delta i något roligt funderar jag ofta på om det är värt det. Är en kvälls glädje värd minskad energi de följande dagarna? Ibland är svaret nej, och ibland är det ja, eftersom vissa upplevelser ger energi och glädje som räcker längre än tröttheten.

Utmattningen har lärt mig att sätta gränser och att säga nej när det behövs. Idag kan jag tydligt känna igen varningstecken på att det har blivit för mycket, och att jag behöver vila…

…Samtidigt vet jag att bara den som brinner för något kan bli utbränd, och jag brinner ju för många olika saker.

/ Urban

Sedan en vecka tillbaka är jag med i viktväktarna för att gå ner i vikt och börja äta mer hälsosamt. Så nu äter jag betydligt mer frukt och grönsaker, räknar points på det jag äter och promenerar för att samla fler points att äta för.

Ofta förknippas viktnedgång med siffrorna på en våg och olika bantnings metoder såsom viktväktarna, LCHF, 5:2 dieten. Mer sällan talar vi om den andra sortens viktnedgång, den som sker inombords.

Tänker att det finns en tyngd som inte mäts i kilon utan i skuld, skam och ångest… De där osynliga vikterna som vi går och bär på varje dag, och oro, stress och sorg kan ibland vara långt svårare att få ordning på än kroppsvikten.

Att bära på extra kilon, oavsett om de är fysiska eller psykiska kan kännas tungt och ofta påverkar de nog varandra. Lättar vi på den mentala tyngden märker vi att kroppen också blir lättare och tar vi hand om vår kropp, rör på oss och äter hälsosamt så ger det också vårt inre bättre förutsättningar att orka.

Att gå ner i vikt fysiskt handlar oftast om en kombination av kost och fysisk aktivitet, och att bli av med den inre tyngden är också en slags process som kräver disciplin och ansträngningar. Det handlar om att identifiera det som tynger, att acceptera och ge sig själv tillåtelse att känna det som känns svårt.

Tyvärr tenderar jag att hålla saker inom mig, men jag vet av erfarenhet att nyckeln till inre viktnedgång är att våga omfamna sårbarheten. För när jag tillåter mig själv att vara sårbar är det som att jag upptäcker en ny sorts lätthet, jag behöver inte bära allt själv.

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.

Matteusevangeliet 11:28

Som kristen tror jag också att vi kan gå till Jesus med vår inre tyngd och överlämna våra bekymmer, rädslor och sorger till honom. Och många gånger har jag faktiskt känt att han givit mig kraft att orka vidare…

/ Urban

Tänker att vi människor dagligen söker efter svar. Vi ställer frågor, letar efter lösningar och ibland riktar vi våra innersta tankar och önskningar mot Gud med förhoppning om att han hör och agerar.

Vi ber om vägledning, hjälp, och ibland till och med underverk. Men vad händer när svaren uteblir och tystnaden är det enda som möter oss. Eller när det vi får inte alls liknar det vi bad om?Svarar Gud på alla böner? Eller är en obesvarad bön också ett svar?

Jag vet att det i bibeln står att vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra. Men detta bibliska löfte handlar inte om att få allt vi vill ha. Det är snarare ett löfte om att han svarar på böner som är i linje med hans vilja. En slags inbjudan att förena våra hjärtan med Guds plan och förstå att svaren ibland kommer på sätt vi inte förväntar oss.

En obesvarad bön är också ett svar, ett som kanske inte ger oss vad vi vill, men som ofta ger oss vad vi behöver.

I den obesvarade bönen finns en möjlighet till reflektion kring våra egna behov och önskningar. Varför ber vi? Och vad är det vi egentligen söker? Kanske ber vi om lindring från något vi i längden behöver gå igenom för att växa som människor. Kanske är svaret något vi redan har, men ännu inte insett.

Tystnaden kan vara ett svar i sig, ett svar som uppmanar oss att lyssna djupare, och se bortom omedelbara behov och önskningar. Det kan till exempel handla om att Gud har hela bilden och ser längre än vi kan. Att det vi ber om inte är det som är bäst för oss i det långa loppet, och kanske var vi inte redo för det vi bad om? Kanske behövde vi tid. Tid att växa, lära oss och förstå.

Ett uteblivet svar kan helt enkelt vara Guds sätt att skydda oss från något som vi inte kan se, eller förbereda oss för något större.

/ Urban

Det finns få fraser som är så flitigt använda som ”man är ju inte mer än människa”. När något går snett, när vi gör fel eller misslyckas är det nära till hands att dra fram den gamla klyschan som ett försvar.

Ibland kan jag tycka att frasen används lite väl nonchalant, som en dålig utsökt för att slippa ta ansvar, vilket jag tycker är fel.

Visst, jag kan förstå att vi söker tröst i att vi inte är perfekta och det är ju dessutom sant. Vi är inte mer än människor, med alla de brister, fel och begränsningar det innebär…

…Och orden kan kännas befriande, och vara en viktig påminnelse om att vi inte behöver bära hela världen på våra axlar. De ger oss liksom tillåtelse att släppa taget om den ouppnåeliga strävan efter fullkomlighet. Men frågan är om vi verkligen ska låta denna insikt bli en ursäkt för att inte ta ansvar?

Om vi ständigt ursäktar oss själva med att vi ”bara” är människor kan det uppfattas som att vi inte behöver ta våra handlingar på allvar. Och jag tänker att det kan leda till en kultur där ansvarstagande och självrannsakan inte prioriteras.

Vi kan som sagt inte vara felfria, men vi kan ändå sträva efter att göra vårt bästa och lära oss av våra misstag och försöka bättre nästa gång.

Att vara människa innebär nämligen att vi gör misstag, men det innebär också att vi har förmågan att reflektera över dem. Det räcker liksom inte att säga ”jag är sådan”.

Självklart ska vi vara förlåtande mot oss själva och andra, men förlåtelse och förståelse får inte bli en slags fribiljett för att undvika ansvar. Istället borde vi se våra misstag som en möjlighet till lärande.

Att vara människa – är att göra fel, men det är också att resa sig och försöka igen, att ta ansvar och att växa.

/ Urban

If there is a light
We can’t always see
And there is a world
We can’t always be
If there is a dark
Now we shouldn’t doubt
And there is a light
Don’t let it go out

U2

If there is a light we can’t always see

Det finns ett ljus du inte alltid kan se – tänker att det är en sanning som både kan kännas vacker och outhärdlig. Ljuset och hoppet finns där men ibland tappar vi sikten då det skyms av mörker, moln och dimma.

Vi måste tro på att det fortsätter brinna, även när vi inte kan se det. Och ljuset är inte alltid något som syns på ytan, ibland är det en svag glöd, gömd under askan…

…det är hoppet vi inte förmår släppa, drömmen som ännu inte tagit form men som viskar till oss att fortsätta framåt.

And there is a world we can’t always be

Tänker att det inom oss finns många olika världar. Världar av längtan, av ideer, tankar och funderingar och av förhoppningar. Men vi når dem inte alltid för livet är fullt av begränsningar och omständigheter som håller oss tillbaka. Eller för att använda Tomas Sjödins ord: det finns tusen olevda liv inom mig.

Att inte alltid vistas i den värld vi drömmer om är inte ett misslyckande, utan en påminnelse om att våra drömmar överstiger oss själva. De är liksom mål som sträcker sig bortom det som är här och nu. Något att sikta mot även när vägen dit känns kurvig och oklar.

If there is a dark, now we shouldn’t doubt

Mörkret är en del av livet, lika naturligt som ljuset. Men vi kämpar så ofta emot det, som om det vore något fel att känna oro, vara ledsen eller ha ångest.

Att inte tvivla på mörkret är att acceptera det som en del av sin livsresa och utan mörkret skulle vi inte förstå ljusets betydelse.

And there is a light, don’t let it go out

Om det finns ett ljus så låt det inte slockna. Ljuset det kan vara svagt och nästan osynligt, men det är vårt ansvar att skydda det.

Livet kommer försöka blåsa ut det genom motgångar och tunga mörka dagar då allt känns hopplöst. Men om vi inte låter det slockna, om vi vårdar det som en glöd i vårt inre, kommer det en dag lysa starkt igen.

Att hålla ljuset brinnande är att vägra ge upp på livet, på kärleken, på hoppet. Kanske är vår viktigaste uppgift att vårda ljuset inom oss själva och i andra. För även när vi själva inte ser ljuset så kan det finnas någon annan som gör det, någon som kan hjälpa oss att tro på det igen.

/ Urban

Vi har nog alla haft dagar av trötthet. Dagar där man känt sig stressad och humöret varit så lågt att det känns som att varje ord kostar energi vi inte har. Sådana dagar är det lätt hänt att tålamodet brister och att våra reaktioner blir snabba och vassa.

Visst, det finns ofta en förklaring till vårt beteende, men är en förklaring samma sak som en ursäkt?

I en värld där vi ständigt möter små och stora prövningar är det lätt hänt att våra känslor och omständigheter styr vårt beteende. Att trötthet, frustration, stress och hunger påverkar vår förmåga att tänka klart…

…och det är lätt hänt att gömma sig bakom sina omständigheter och tänka: jag menade ju inget illa, jag var bara så trött.

Även om omständigheterna kan förklara varför vi ibland tappar tålamodet kan de inte vara en ursäkt för ett dåligt agerande. Förklaringar kan hjälpa oss att förstå varför vi reagerade som vi gjorde och det är viktigt att komma ihåg att vi alla är ofullkomliga. Vi gör fel vi reagerar och vi lär oss. Och att visa förståelse för både våra egna och andras brister är en del av att skapa starkare relationer. Men om vi använder förklaringar som en ursäkt för att slippa ta ansvar, förlorar de sin betydelse.

Att ta ansvar handlar om att säga förlåt och be om ursäkt för sitt eget beteende. Detta behöver dock inte betyda att man accepterar den andres handlingar eller att man inte har rätt att känna som man gör. Det handlar snarare om att ta ansvar för hur man själv reagerar.

Kanske kan en sådan ursäkt skapa en ärlig dialog, där man både får uttrycka sina egna känslor och samtidigt få den andra att reflektera över sitt agerande.

/ Urban

Nyårsafton är här, och som många andra sitter jag och reflektera över året som gått och fundera över det som ligger framför. När ett nytt år gör sitt intåg känns det som om något väcks inom oss, en förväntan, ett hopp, en önskan och vilja att förändras.

Tänker att nyårslöften är en symbol för den längtan. För många handlar det om träning, hälsosammare mat och det gör det även för mig. Nästa år ska jag både delta i ett gå-lopp och springa halvmara och äta mer frukt och grönt än kladdkaka.

Men tänk om man också skulle rikta fokus mot det eviga? Att nyår inte bara skulle handla om kroppen utan också vara en nystart för själen. Att ens nyårslöfte skulle handla om andliga vanor.

Vad skulle hända om man bestämde sig för att låta tron påverka mer av sitt liv? Vad skulle hända om man medvetet byggde in andliga vanor som fördjupar ens gudsrelation?

Precis som många andra sitter jag ofta och scrollar i mobilen och det är så lätt att förlora sig i det ytliga. Tänk om man istället tog den tiden till något djupare som att läsa bibeln, be och reflektera..

…men de andliga vanorna är inte ett självändamål eller en checklista för att bli en bättre kristen. Det är ett sätt att öppna oss för Guds nåd och låta Honom verka inom oss, forma oss från insidan och ut.

Nyårslöften kan vara svåra att hålla, men det kan göra stor skillnad att dela sitt nyårslöfte med vänner. När vi berättar för andra skapar vi inte bara en känsla av ansvar, utan kan också få stöd och uppmuntran. Våra vänner kan påminna oss, inspirera oss och heja på när det känns svårt.

Och när vi misslyckas med våra andliga vanor behöver vi inte tyngas av skuld och skam, vi kan istället börja om, trygga i att Gud alltid  tar emot med öppna armar.

/ Urban

Ibland tenderar vi att se livet som en linje mellan barndom och ålderdom. Men i själva verket är livet och vi människor mer som lökar, med lager på lager av allt vi varit.

Vi är inte bara den vi är idag, vi bär också med oss barnet, tonåringen och den unga vuxna vi en gång var. Varje tid, varje årsring, har format oss till den vi är idag.

Man har ju alla åldrar inne i sig. Ibland tittar den ena fram, ibland den andra.

Astrid Lindgren

Ibland kan vi komma i kontakt med tidigare åldrar. Plötsligt kan vi känna oss som en busig femåring eller en trotsig tonåring. Ofta är det lätt att se detta hos andra, men jag vet också mycket väl att det är lätt att bli som en tonåring när man har tonårsbarn. Att man reagerar impulsivt, trotsigt och är lätt irriterad,

När vi skalar bort lager efter lager hittar vi lager därunder som gömmer minnen, historier, drömmar och rädslor från tidigare åldrar av oss själva.

På sätt och vis är det en tröstande tanke att vi aldrig riktigt förlorar de vi en gång var. Att vi precis som en lök aldrig kastar bort ett lager, vi lägger bara till och bygger vidare…

…men det kan också vara smärtsamt. Vissa lager skaver. Men att våga möta dem kan hjälpa oss att förstå oss själva på ett bättre sätt.

Tänker att det inte bara är nuet och det förflutna som bor i oss. Vi bär också frön av den äldre person vi en dag ska bli. Vi har redan börjat samla den vishet som kommer med åren, och kanske finns det en slags trygghet i att veta att vi varje dag lägger till ännu ett lager på vår lök.

/ Urban