Kategori: Okategoriserade

Den senaste veckan har jag lyssnat på mycket musik eftersom Samuel Ljungblahd släppt sitt nya album ”I made it out”. Ett fantastiskt album med soul och tydliga inslag av funk och gospel. Har dessutom varit på två release konserter, i tisdags på Fasching i Stockholm och i torsdags på Makeriet i Örebro.

När jag i morse tog en härlig morgonpromenad slog det mig att växlingen mellan tystnad och musik kan vara som en rytm i livet som hjälper mig att hålla balans och välmående. Att kunna växla mellan musikens energi och glädje och tystnadens lugn är helt enkelt ett sätt att ta hand om mig själv, jag behöver båda delarna.

När jag imorse fick se solen gå upp kom jag att tänka på Moder Teresa’s vackra ord om tystnad.

Se hur naturen, träd och blommor och gräs växer i tystnad. Se stjärnor, månen och solen hur de rör sig i tystnad. Vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.

Moder Teresa

Hon påminner oss om att naturen, träd, blommor, gräs, och himlakroppar lever och rör sig utan ljud, vilket visar hur mycket som kan ske utan ljud, buller och distraktion. I en värld som ofta är fylld med ljud och aktivitet, lyfter hon fram värdet av tystnad som en nödvändighet för att må bra.

Att lyssna på musik kan ge mig energi, glädje, tröst och inspiration. Och den kan sätta ord och toner på känslor som ibland är svåra att uttrycka. Å andra sidan ger tystnaden en chans att varva ner, reflektera och känna in vad som pågår inom mig.

Jag tänker att växlingen mellan musik och tystnad är ett sätt för mig att reglera känslor och energi. Jag lyssnar på musik när jag vill ha sällskap och stimulans och jag söker tystnaden när jag behöver lugn och ro.

/ Urban

Jag vet inte hur det är för er men jag gillar den tid som ligger framför oss, lövens otroliga färgskiftningar, de magiska höst dimmorna som gör landskapet mjukt och där konturer suddas ut och hösthimmlarna de är verkligen något alldeles speciellt.

Hösten kan också kännas som en påminnelse om livets förgänglighet, löven som faller till marken och förmultnar blir liksom en påminnelse om livets slut. Men precis som naturen förnyas varje vår, kan hösten ses som en större cykel där döden inte är slutet utan en övergång till något nytt. Löven vissnar och dör för att sedan ge näring åt jorden och skapa förutsättningar för nytt liv.

Lär mig, du skog, att vissna glad 
en gång som höstens gula blad. 
En bättre vår snart blommar, 
där härligt grönt mitt träd skall stå 
och sina rötter djupa slå 
i evighetens sommar.

Emilia Ahnfelt-Laurin 

När jag i söndags predikade på Frälsningsarmén i Tranås så läste Britt-Marie denna vackra psalmtext och jag har en förtröstan på att livet inte tar slut med döden, utan att en bättre vår och evig sommar väntar.

När mina dagar på denna jord är slut hoppas jag få somna in med samma trygga förvissning om evigt liv som min pappa gjorde när han dog, så lär mig du skog…

/ Urban

Livet handlar om prioriteringar, att lägga till och dra ifrån. Att lägga till det som ger oss glädje och mening och dra ifrån det som dränerar oss på energi. Man skulle nog kunna säga att livet är en ständig process av att justera och omprioritera.

Och det skrivs mängder av texter om konsten att hinna med allt man vill, men kan man verkligen det? Och om man inte hinner med allt det där man tänkt sig har man då haft allt för mycket ambitioner, varit lat eller ostrukturerad? Eller har man varit tidsoptimist? Visst kan det vara så, men faktum är att det mesta i livet hinner man inte med, det mesta missar man!

Du kanske tycker att det är ett tråkigt konstaterande att man missar det mesta. Men att inse att man inte kan hinna allt man vill i livet kan också kännas befriande. Det är både okej och mänskligt att det alltid kommer finnas saker vi vill göra och uppleva som vi inte hinner med. Det är liksom en del av att vara människa, att ha drömmar och möjligheter framför sig, men samtidigt är det nog nödvändigt att vi inte kan göra allt vi önskar och vill.

Tänker att begränsningarna i livet är nödvändiga för att våra val och handlingar ska få en mening. Om vi kunde göra allt vi vill och drömmer om, utan några gränser så skulle nog inget till slut kännas speciellt eller värdefullt.

/ Urban

Livet har en tendens att fortsätta, även när det känns svårt, och när något omvälvande eller svårt har skett och man går igenom en kris eller sorg kan det kännas märkligt att världen runt omkring bara fortsätter som vanlig…

Det kan kännas orättvist att allas liv bara fortsätter som vanligt när ens egen verklighet förändrats helt. Att människor ler, skrattar, går till jobbet och att solen går upp som om ingenting har hänt kan kännas provocerande när man varit med om något som förmodligen kommer forma hela ens liv. Men det är så det är, livet fortsätter och man måste bara leva.

Känslan av att vara ur synk med världen och att det känns som att man står still medan allt annat bara rusar förbi är en del av krisen och sorgens natur. och jag vet mycket väl att det kan vara smärtsamt när ens inre värld står i brand medan allt annat bara fortsätter som vanligt runt omkring. Att det kan kännas som att man är osynlig, att ens smärta och kamp inte märks eller har någon betydelse i den stora bilden.

Men även om världen verkar fortsätta som om ingenting har hänt, betyder inte det att din upplevelse är mindre viktig eller betydelsefull.

Det är viktigt att hitta någon som kan förstå, lyssna och dela lite av den tyngd man går och bär på. Och jag vet mycket väl att det i bibeln står att vi ska gråta med de som gråter. Men ibland kan det vara lika viktigt att få ta en paus från sorgen och krisen, och vara i sammanhang där livet känns ”som vanligt”.

När livet fortsätter gäller det att hitta en balans mellan att tillåta sig själv att känna smärtan och att också ge sig själv tillåtelse att ta del av vardagliga glädjeämnen. Och att få vara i miljöer där allt känns ”som vanligt” kan ge en känsla av stabilitet och trygghet när allt annat känns jobbigt och kaotiskt.

Jag tänker att det är naturligt och helt okej att behöva båda – både stöd och empati från andra, och stunder av vanlighet och normalitet.

/ Urban

Ett av de största hälsoproblemen vi har är att de flesta rör sig alldeles för lite. Våra kroppar är nämligen skapta och designade för att vara i rörelse. Vi är byggda för att gå, springa, lyfta och använda vår kropp på olika sätt och mår bäst när vi lever så. Kroppen är helt enkelt inte byggd för en bekväm livsstil där vi spenderar allt mer tid inomhus, sittandes framför en skärm. Ett samhälle där många arbetsuppgifter automatiserats eller mekaniserats och där bil eller elsparkcykel ständigt används när man ska ta sig någonstans.

Tittar man tillbaka genom historien så rörde sig våra förfäder sig mycket mer i sin vardag jämfört med dagens moderna livsstil. Och idag rör sig många mycket mindre än vad som egentligen är naturligt för oss. Visst, vi kan delta i organiserade fysiska aktiviteter, men rörelse är inte alls lika integrerat i vår vardag som den var för våra förfäder.

I dag talas det mycket om psykisk ohälsa men väldigt lite om att det finns ett starkt samband mellan fysisk rörelse och psykiskt välmående. Detta är väldigt märkligt med tanke på att det finns forskning som visar att regelbunden fysisk aktivitet har många positiva effekter på hjärnan och det mentala välbefinnandet.

Personligen skulle jag inte klara av ett stillasittande jobb där man är inne hela dagarna, jag behöver få röra på mig och komma ut i friska luften. Och för mig är många och långa promenader oerhört viktigt för både kropp och knopp.

Självklart behöver man inte göra som mig och snitta runt arton tusen steg per dag, men det vore intressant att se hur det psykiska välmåendet skulle öka om fler började röra på sig.

/ Urban

Under en promenad tillsammans med en vän fick jag höra att man kan likna livet vid en Zebra, vilket jag tycker är en klockren beskrivning på hur det är att vara människa.

Det är en metafor som beskriver livets kontraster, de ljusa stunderna och de mörka precis som ränderna på en zebra. Ibland är de ljusa ränderna bredare och mer framträdande än de mörka och ibland är det precis tvärtom. Och jag vet mycket väl att de mörka perioderna kan kännas långa men precis som på en zebra kommer de vita ränderna alltid tillbaks, även om de till en början kan vara smalare och mer diskreta.

Precis som en zebras ränder är en del av dess identitet och gör den unik, är våra upplevelser, både de positiva och negativa en naturlig del av våra liv. Tillsammans skapar det svarta och vita en helhet, ett unikt mönster som gör varje människas liv till sin egen berättelse.

Att se livet som en zebra kan också vara ett sätt att förstå och acceptera att livet sällan är helt perfekt eller helt mörkt, ofta är det en blandning av båda. Man kan nämligen vara glad och ledsen, lugn och orolig samtidigt. Det är faktiskt helt naturligt att känna så, eftersom våra känslor är komplexa och kan rymma flera lager och nyanser. 

/ Urban

Jag tänker att Guds plan för ens liv kan liknas vid ett pussel och att vi alla är pusselbitar i ett gigantiskt pussel. Och precis som barn ofta gör försöker vi ibland tvinga ner vår pusselbit på en plats där den faktiskt inte ska sitta. Vi trycker och lirkar tills den passar utan upptäcka att motivet då blir fel.

Precis som ett pussel består av många enskilda bitar som till en början kan verka oklara och slumpmässiga kan våra liv innehålla upplevelser, händelser, erfarenheter och beslut som inte alltid verkar hänga ihop. Men precis som pusselbitarna så småningom faller på plats och bildar ett motiv tror jag att händelser och beslut i våra liv kan få en mening och en plats i Guds plan.

Guds plan för ens liv kanske är som ett stort pussel som finns inom en ram. Innanför ramen har vi stor frihet att lägga vilken pusselbit vi vill. Ibland håller vi på i ena hörnet och ibland i mitten och så vidare, men allt är liksom Guds plan. Men vi kan också strunta i att lägga en pusselbit, det vill säga gå emot Guds vilja och plan. Och ibland kanske vi rentav försöker få in en pusselbit från något annat pussel.

Man skulle kunna säga att det hela tiden är en balans mellan Guds plan och vår egen fria vilja. Och eftersom Gud är allseende och allvetande så kan han hela tiden se hela pusslets bild, men vi har frihet att välja hur vi bit för bit vill bygga det. Varje val vi gör i livet är som att lägga en bit i pusslet, ibland passar biten perfekt, ibland kanske den inte gör det och vi måste prova igen.

/ Urban

Först så blir man TRÖTTER, man orkar ingenting. och ingenting spelar längre någon roll. Sen blir man BLYGER och man orkar inte träffa massa folk. Sen blir man BUTTER och man är ledsen, dämpad och arg. Sen så blir man TOKER och står inte ut med någonting, man tror att man blivit tokig! Sen blir man PROSIT, immunförsvaret har sänkts. Sen blir man KLOKER, man börjar omvärdera livet, och man ser livets mening igen. Och slutligen så blir man GLADER. Man blir stark och man känner glädje igen.

Tycker att texten om de sju dvärgarna är en klockren beskrivning på hur det är att genomgå en kris. Av egen erfarenhet vet jag att de olika dvärgarna i berättelsen om Snövit representerar olika känslor och reaktioner som vi människor kan uppleva under en kris, men det finns inte alltid så tydliga gränser mellan de olika stadierna i en kris..

Tänker att krisreaktioner är naturliga och normala svar på onormala och överväldigande händelser. Det är liksom kroppens sätt att försöka hantera och bearbeta det som hänt. Det är ett tillstånd man hamnar i när ens tidigare erfarenheter och kunskaper inte räcker till.

Det är viktigt att förstå att dessa reaktioner är en naturlig del i att vara människa. Alla får vi möta sorger och besvär och uppleva kriser i livet. Då kanske texten om de sju dvärgarna kan vara till hjälp, både i vår egen kris och när vi möter andra människor som är i kris. Det är också viktigt att komma ihåg att dessa reaktioner inte alltid syns på utsidan. Ibland kan man verka oberörd till det yttre samtidigt som det går på högvarv i ens inre.

/ Urban

Många av oss är nog uppvuxna i en kultur som anser att obehagliga känslor ska undvikas, så vi flyr, trycket ner och dövar det som är jobbigt. Men att tillåta sig att känna känslor är viktigt om man vill vara sann mot sig själv.

Det jag lärt mig i mitt livs berg och dalbana är vikten av att känna sina känslor. För när jag började våga att känna allt det jobbiga så insåg jag också att det hände något i mitt inre. Man skulle kunna säga att det är som att kroppen belönar oss när vi är modiga och vågar känna det jobbiga fullt ut.

Det är alltså hälsosamt att våga känna sina jobbiga känslor, för genom att verkligen uppleva dessa kan vi frigöra oss från deras grepp och börja läka. Trycker vi undan dem stannar de däremot ofta kvar och kan påverka oss negativt på lång sikt, både fysiskt och psykiskt.

Visst kan det vara jobbigt, men det som är häftigt med att vara människa är att vi har ett så brett känslospektrum. Om vi försöker trycka undan och döva sorgen, ilskan, frustrationen och nedstämdheten hindrar det oss samtidigt från att känna riktig glädje och lycka. Men genom att tillåta oss själva att känna de mörkare sidorna av livet, blir vi också mer öppna för att fullt ut känna de ljusare sidorna. Att känna det som är jobbigt kan också lära oss att uppskatta de stunder av lycka och lättnad som vi ibland tar för givna.

/ Urban

I filmen ”Sune i Grekland – All Inclusive” finns det en kort men tänkvärd dialog mellan Sune och hans tjej Sophie, som jag ofta återkommer till i tanken.

– Karl Sune Rudolf Andersson ibland är du bara för mycket!

– Jaha, ibland är du faktiskt för lite!

Alla känner vi nog vänner och bekanta, arbetskollegor och släktingar som ibland bara är för mycket. Människor som tar alldeles för stor plats, har åsikter om ditt och datt och typ älskar att höra sin egen röst! Människor som mer än gärna framför sina tankar, åsikter och funderingar, och som alltid vet mest och bäst. Men om man nu kan vara för mycket så måste man också kunna vara för lite? Eller hur?…

…och när jag nu sitter i soffan och skriver detta fundera jag på om jag själv är för mycket eller för lite. Jag vet att jag förr var som en liten mussla som bara ibland öppnade sig, men allt för ofta var tyst och stängd. Idag är jag mer spontan och frimodig i att säga vad jag tycker och tänker och ibland kanske det är för mycket? 🤔 I medarbetarsamtal har jag till exempel fått frågan om jag haft tankar på att bli politiker eller förskolechef?

Att vara för mycket kan nog innebära att man uppfattas som överdriven i sitt beteende, i sina känslor och i sitt sätt att uttrycka sig. Att man är dominant och tar mycket utrymme, samtidigt som man har stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Självklart är detta generaliserat och det som är för mycket i ett sammanhang kan vara helt accepterat och uppskattat i ett annat.

Att vara för lite kan innebära att man inte bryr sig om sina egna behov, åsikter eller känslor i tillräcklig utsträckning, vilket kan göra att man blir osynlig och förbisedd. Att man känner sig överkörd och nedvärderad. Att vara för lite handlar alltså om att inte ta den plats man faktiskt har rätt till, att vara för tyst eller för anpassningsbar.

Jag tänker att det kan vara problematiskt att vara för mycket eller för lite, det gäller att försöka hitta en balans där man kan vara sig själv och uttrycka sig autentiskt utan att varken ta upp all plats eller försvinna helt.

Balans innebär att kunna uttrycka sig och ta plats när det behövs, men också att veta när det är dags att lyssna och ge utrymme åt andra. För att få till den balansen krävs självkännedom och medvetenhet om hur ens beteende påverkar andra och en själv. I vissa situationer kan det vara rätt att ta ett steg framåt och vara mer medan det i andra kan vara bäst att vara mindre.

/ Urban