Kategori: Okategoriserade

När jag häromdagen var på arbetsmiljö utbildning talades det om friskfaktorer och riskfaktorer på en arbetsplats, och jag tänker att vi som individer har mycket att vinna på att lära oss vad det är som får oss att må bra och vad som får oss att inte göra det.

Ibland har vi nog ett för stort fokus på riskfaktorerna, men för att motverka och förebygga den psykiska och fysiska hälsan räcker det nog inte med att bara identifiera och åtgärda riskfaktorerna.

Vi kan inte bara fokusera på vad det är vi ska undvika, utan fokus måste också vara på det som får oss att må bra. Vad i livet det är som bidrar till och ökar vårt välmående? Friskfaktorerna är inte bara bra för hälsan utan de hjälper oss även att utvecklas och att känna lust, mening och engagemang.

Psykologen och författaren Alf B Svensson menar att vi behöver tacka nej till en del saker för att på så sätt kunna säga ja till det som berikar vårt liv.

Ska vi leva länge måste vi säga nej till det som förkortar livet.

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick en stund.

Ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner.

Ska vi ställa upp på alla rimliga krav måste vi säga nej till alla orimliga krav.

Alf B Svensson

Vi behöver alla ta vårt psykiska och fysiska mående på allvar men vad som är friskfaktorer kan nog vara väldigt individuellt. För egen del är långpromenader, tid av tystnad och att regelbundet gå på gudstjänst viktiga friskfaktorer. Vilka är dina? Och vad har du för riskfaktorer? Vad behöver du säga nej till?

Tänker att vi människor är en helhet av ande, kropp och själ och att vårt mående handlar om hur vi mår både i vår kropp, i vårt inre, i våra relationer och tillsammans med Gud. Allt sitter liksom ihop och påverkar varandra.

/ Urban 

Det finns två sätt att se på livet, det ena som om inget vore mirakel, det andra som om allt vore mirakel.

Albert Einstein

Spontant skulle jag vilja säga att jag har lättast att identifiera mig med det senare av dessa förhållningssätt. Å andra sidan märker jag att min förmåga att förundras lätt går förlorad när jag är stressad. Vilket inte är så konstigt i en tid där livstempot är högt och där vi ständigt översköljs av intryck och information, vilket gör att vi lätt tappar bort känslan av förundran. Vi stannar helt enkelt inte upp tillräckligt länge för att låta oss förundras. Vi har liksom blivit likgiltiga inför små och stora mirakler runt omkring oss.

Det är ingen slump att upplevelse av förundran är en av de åtta livsaspekterna som WHO lyfter fram för existentiell hälsa. Att förundras är nämligen hälsosamt och det ligger en djup sanning i att se det stora i det lilla och att upptäcka guldkornen i vardagen.

Förundras över allt, även det vardagliga

Carl von Linne

Jag tänker att det är farligt att tappa bort förundran, för i förundran föds en slags ödmjukhet och en öppenhet mot något större. Att förundras är nämligen att gå från ytlighet till ett existentiellt djup, att få uppleva att man är en del av något större, en del av helheten.

Att förundras innebär att man inte tar något för givet, en slags insikt av att allt man ser, hör och känner inte skulle ha varit där om omständigheterna hade varit annorlunda.

Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet.  Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras. Förundras och häpnas. Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. 

Göran Rosenberg

Kanske är det så att i dessa tider är förmågan att förundras över stort och smått och dela det med andra är viktigare än någonsin!?

/ Urban

Av någon märklig anledning har vi människor fått för oss av vi kan ha kontroll på tillvaron, men faktum är att livet som vi fått är fullt av saker som vi inte har någon kontroll över. Vad som helst kan hända!

Jag kan i stort sett inte kontrollera någonting alls förutom mitt eget beteende och i viss mån mina egna tankar. Ändå lägger vi ofta massa energi på saker som vi inte kan påverka. Energi som vi har så mycket mer glädje och nytta av på annat håll.

Livet är ovisst, och den stora utmaningen för var och en av oss är att acceptera ovissheten och fortsätta leva. Och försöka ta en dags bekymmer i sänder även om det inte alltid är så enkelt.

Vi måste våga kännas vid ovissheten. Utan att närma oss den så skulle vi beröva oss möjligheten att mogna som människor. Den som lärt sig leva med en stor ovisshet har lärt sig det största

Antje Jackelén

”Som det känns just nu är det svårt att planera vad man ska göra framöver, eftersom tillvaron är så oklar. Så man får helt enkelt ta en dag i taget…” Skrev jag under pandemin, men egentligen är det ju så vi alltid bör leva, för morgondagen vet vi ju ingenting om, varken nu eller då.

Att inte veta, det är liksom essensen i att leva, ibland är det positivt och ibland är det frustrerande och väcker känslor av oro och ångest. Men det är nog tur att vi inte vet vad som väntar oss i livet. Hade jag till exempel vetat vad jag skulle gå igenom i livet hade jag nog kastat in handduken och gett upp.

/ Urban

I vår församling är vi just nu inne i en predikoserie om saligprisningarna i Bergspredikaren, och de senaste dagarna har jag gått och funderat en hel del på Jesu ord att:

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket

Matteusevangeliet 5:3

Jag tänker att många med mig vill ha en stark tro på oss själva och vår egen förmåga. Vilket inte är så konstigt i en tid där självförverkligande och självständighet ses som viktigt.

Man ska vara fri och oberoende och många tänker att jag klarar mig själv utan att blanda in nån slags Gud, och visst händer det att jag också glömmer bort Gud. När livet kärvar och är besvärligt kan det hända att jag klagar en hel del på Gud och när allt flyter på så tänker jag att det beror på min egen förmåga. Detta gjorde jag bra!

Kanske är det så Herre, att jag faktiskt behöver dig mer än jag vet. Att jag behöver dig mer än jag någonsin har förstått.

Men vad menar egentligen Jesus med att vara fattig i anden?

Att vara fattig i anden handlar om att inse sina egna begränsningar, att inse att man är beroende av Gud. Och jag tänker att en slags definition av tro är att bejaka och att säga ja till sitt beroende av honom.

Men om sanningen ska fram är det är inte alltid så lätt att släppa kontrollen och lita på Gud. Och jag läste nånstans att ”en människa som inte ber gör det därför att hon fortfarande tror att hon klarar livet själv.”

Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till.

Matteusevangeliet 5:3 The Message

Visst, jag förstår att det kan kännas både märkligt och provocerande att man skulle vara lycklig när man inte vet vad man ska ta sig till, men min erfarenhet av livets berg och dalbana är att Gud kan ta vid när vi själva inte räcker till. Att han finns där när man inte vet vad man ska ta sig till…

…och för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig. Tack vare Gud.

Marcus Birro

/ Urban

Det sägs ofta att det är viktigt att kunna skilja mellan sak och person hos de människor vi möter i vår vardag. Och visst är det viktigt, men jag tänker att det är minst lika viktigt att kunna skilja på sak och person i ens egna liv.

Personligen har jag dock ofta blandat ihop detta med sak och person, vilket gjort att jag blandat ihop mina fel och misstag med den person jag är. Men faktum är ju att vi alla kan göra fel, men vi är inte fel. Alla kan vi göra misstag, men det innebär ju inte att vi är ett misstag.

Jag har helt enkelt dömt mig som person och glömt bort att mitt värde som människa inte alls har något med mina briste och fel att göra!

Det jag gjorde var fel. Jag är trasig, långt ifrån hel. Den jag sårade gråter och jag skäms när jag hör hur det låter. Gud, jag vill säga ordet förlåt och också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne och skulden har fyllt hela mitt sinne. Hjälp mig säga som det är och få slut på det som gnager och tär. Trösta oss båda två, visa oss vägen hur vi nu ska gå. Gud, Jag vill säga förlåt också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne, skulden fyller ut mitt sinne. Förlåt, förlåt, inte för den jag är, men för det som blev fel

Mika Wallander

När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag gjort många misstag och fel, men att det ofta berott på att jag varit trasig, långt ifrån hel. Kanske tycker du att det är en dålig ursäkt och att var och en måste stå för sina handlingar och visst är det så, och i efterhand önskar jag att jag hade kunnat säga som det var och fått slut på det som gnagde inom mig.

Självklart är det viktigt att säga förlåt (både till sig själv och andra) för våra fel och misstag, men det är också viktigt att man inte ber om förlåtelse för fel saker! Att säga förlåt handlar inte om att köra över sig själv och fyllas av ännu mera skuld och skam som människa.

Förlåt, förlåt inte för den jag är, men för det som blev fel!

/ Urban

Jag tror många blivit präglade av att det är viktigt att kunna förstå varandra. Att det liksom alltid går att förstå andra, bara man lyssnar ordentligt och den andre förklarar tillräckligt bra.

Kanske har du hört talas om begreppet mentalisering? Det är ett begrepp som handlar om att se sig själv utifrån och andra inifrån. Om förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor.

Du måste kliva ut ur dig själv om du vill förstå en annan människa, eftersom hon har en annan historia än du, och andra kunskaper och intressen, vilket gör att hon ser nästan allt som händer ur ett annat perspektiv än du. Men även om alla människor är olika och har sina egna sätt att se på verkligheten så har vi också stora likheter och vår möjlighet att förstå varandra bygger på dessa likheter. När du mentaliserar kring en annan människa använder du dina egna erfarenheter som referenser. Du har visserligen inte varit med om samma sak som hon, men du har kanske varit med om något liknande som gör att du kan förstå ungefär hur det kan tänkas vara för henne. Du har visserligen andra kunskaper och intressen än hon, men du kanske kan räkna ut ungefär hur det skulle kännas om du tänkte, trodde och tyckte som hon.

Per Wallroth

Visst det är en konst att navigera i olika sociala relationer, sammanhang och grupper. Och att samspela med andra är inte alltid så lätt. Men måste man verkligen förstå en annan människa för att kunna visa respekt, kärlek och omtanke? Och kan vi ens förstå en annan människa fullt ut?

Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss förstådda. Inte bara att det vi säger ska uppfattas på rätt sätt utan också att vi som individer på något sätt ska bli begripliga för andra. Så självklart är det viktigt att mentalisera och att försöka förstå andra människor, men inte till den grad att vi låtsas.

Vi tror ofta att vi hjälper andra genom att säga ”jag förstår…” men frågan är om det verkligen är så? Kanske är det inte förståelse som behövs utan snarare att det finns någon där som bryr sig: ”Jag förstår inte exakt vad du känner och går igenom, men jag finns här för dig”

/ Urban

Ibland tror jag det är bra att dela upp ord i olika delar för att förstå dess betydelse. Om man till exempel skriver isär ordet medmänniska så upptäcker man att det är två ord: Med och Människa, och jag tänker att båda orden är viktiga.

Att vara medmänniska är alltså att vara en människa som är med en annan människa.

Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp.

Predikaren 4:9-10

Jag tror att vi människor är skapta för gemenskap. Vi är liksom skapta för att umgås och för att se, hjälpa och stötta varandra. Vi är skapta till att vara med-människor inte till att vara mot-människor och ensam är inte stark.

Tänk om vi kunde betrakta andra människor som medspelare istället för motståndare och som tillgångar istället för bördor, att vi går med och inte emot. Hur skulle världen då se ut? Men samtidigt är det både viktigt och medmänskligt att göra motstånd mot människor och länder som beter sig illa.

Att vara en god medmänniska innebär att visa empati, medkänsla och respekt gentemot andra. Det handlar om att vara vänlig, omtänksam och stöttande mot ens medmänniskor. Att lyssna aktivt, erbjuda hjälp när det behövs, och att behandla andra med värdighet och respekt.

Men för att kunna vara en god medmänniska behöver vi veta vad vår medmänniska behöver? Behöver hon tröst, uppmuntran eller inspiration…?

Gråt med dem som gråter.

Romarbrevet 12:15

Bär varandras bördor.

Galaterbrevet 6:2

Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.

Hebreerbrevet 10:24

Visst vi kan iaktta och observera hur våra medmänniskor har det men vi är nog lite ovana i att fråga en medmänniska om hon behöver hjälp. Vi är liksom rädda att trampa på någons integritet och vi är inte heller alltid så bekväma med att be om hjälp. Men för att kunna gråta med den som gråter måste vi ju veta att personen är ledsen och för att kunna hjälpa till att bära en annans börda behöver man ju veta att hon bär på en börda.

/ Urban 

”Man är ju bara människa” är en fras man ofta hör folk säga, när något har gått på tok. Men är det inte ett märkligt uttryck? Bara människa? Vad skulle man annars vara?

Och vadå bara? Det är inte minsann inte bara att vara. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att vara människa och det enda man med säkerhet vet om livet är att man föds, lever och dör.

Människan är inte perfekt och jag tänker att det är en central innebörd i detta att vara människa. Alla gör vi misstag och dåliga val, men det behöver ju inte betyda att man är en dålig människa, det betyder bara att man är mänsklig.

Ibland kan jag dock tycka att frasen ”man är ju bara människa” används lite nonchalant, som en dålig ursäkt för att slippa ta ansvar. Visst, alla har vi våra fel och brister men har man inte ansvar för sina handlingar? Kan man verkligen skylla sitt agerande på sin uppväxt, på sin bakgrund, på omständigheterna, på grupptillhörigheten osv?…

Att vara människa det innebär inte bara massa rättigheter utan också skyldigheter. Och jag tänker att den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.

Att ta ansvar, det är att titta på sina val och handlingar och förstå och acceptera att dessa får konsekvenser.

De allra flesta människorna vill nog vara en så bra version av sig själva som möjligt, och enda sättet att bli det är nog att erkänna och att jobba med sina brister och fel. En del människor uttrycker dock att de är på ett visst sätt och att det inte går att förändra, genom att till exempel säga ”sån är jag” eller ”så funkar jag”

Jag har som sagt lite svårt för frasen ”man är ju bara människa”. Samtidigt finns det något befriande och trösterikt i de orden. Om man bara  är människa så behöver man ju faktiskt inte bära hela världen på sina axlar.

/ Urban 

Jag tänker att livet på många sätt är som en labyrint, där det finns många vägar att välja emellan och kanske är det så att även en återvändsgränd kan tillföra något till helheten. Ibland tror man att man hittat en genväg men sedan visar det sig att den ledde åt helt fel håll och ibland så går man vilse.

Kanske har du precis som jag nångång tappat bort dig själv fullständigt. Man går och går och försöker hitta ut, men efter ett tag inser man att man bara går runt i cirklar. Där varje nytt försök att hitta rätt bara leder tillbaks till punkten där man insåg att man var vilsen.

Man är arg, ledsen och frustrerad och vet inte ens hur man hittar tillbaka till starten, och man inser att den väg man går på inte leder dit den skall. Och det lönar sig ju inte att springa om man är på väg åt fel håll!

Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt

Afrikanskt ordspråk

Jag tänker att det är helt okej att gå vilse ibland, att det är mänskligt och att det faktiskt är ett sätt att lära sig hitta rätt. Ibland måste man liksom pröva andra vägar för att upptäcka att man redan går den rätta vägen, och ibland måste man gå vilse i sig själv för att kunna hitta sitt rätta jag.

Visst ibland går man rätt från början, men ganska ofta går det lite i kringelikrokar innan man hittar rätt. Och det är bara att konstatera att alla dagar inte är spikraka.

Självklart ska man ha planer i livet och det är ju mer sannolikt att man kommer dit man vill om man har mål och en slags rikting i livet…

…men ibland blir det inte alls så som man tänkt sig, ens planer går om intet och man känner sig vilsen i livets labyrint och när man inser att man tappat bort sig behöver man stanna upp en stund och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt väg igen.

Och om man hela tiden strävar efter att skapa det liv som man på förhand vill ha är risken stor att man tror att det bara finns en väg och blundar för andra möjligheter. Så våga gå vilse ibland, du vet aldrig vad du finner eller för att använda Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.

/ Urban

Jag tror att vi människor har ett grundläggande behov av kärlek. Att få älska och bli älskade är ett mänskligt behov som behöver tillfredsställas för att vi ska må bra.

Och vi önskar väl alla kunna vandra kärlekens väg genom livet och att de människor vi möter på vår vandring genom livet också skulle göra det? Att både mitt egna och andras liv skulle präglas av kärlek.

Ibland tror jag dock att kärlek blivit ett lite utslitet ord för något vi tillfälligt känner eller upplever. Vi vet liksom vad kärlek är men det är knepigare att beskriva den.

Men är kärlek verkligen en känsla? Visst det vardagliga pratet om kärlek kan nog få oss att tro att kärlek är någon form av känsla. Visst kärleken frambringar känslor men själva kärleken är ingen känsla, utan det är snarare en handling, ett viljebeslut.

Vi bör se kärleken som en stark kraft, ett förhållningssätt som är avgörande både för oss själva och vår omgivning. Och att sprida kärlek är nog det finaste som finns och kan göras på så många olika sätt.

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheter och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken

Första Korintherbrevet 13:1-13

Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och man skulle kunna säga att texten är som en predikan i sig.

Problemet är dock att vi ofta framställer texten i romantisk form, den läses ju ofta på bröllop. Vi har fått den att handla om ett kärleksfullt par när den egentligen är tänkt att gälla alla. Kärlekens lov är ju inte bara några goda råd till par utan en uppmaning till hur vi alla förhåller oss till varandra.

Ibland är det enkelt att visa kärlek och ibland är det svårare. Men det världen behöver är kärlek och ännu mer kärlek. Men ingen enda av oss klarar av att älska såsom kärleken beskrivs i Korintherbrevet 13. Men jag tror att Gud kan och vill hjälpa oss i detta, men vi kommer alltid att misslyckas då och då. Det är bara Gud kan älska fullkomligt.

/ Urban

.