Kategori: Okategoriserade

Vi är otillräckliga och det är en naturlag, inget nederlag

Vi talar ofta om balans, kontroll och  självförverkligande, men om jag ska vara ärlig känner jag mig oftare otillräcklig än i balans.

Tänker att vi lever i en tid där känslan av otillräcklighet blivit vår tids folksjukdom. Vi räcker inte till på jobbet, inte i relationer, inte som föräldrar eller vänner.

Vi försöker hinna, orka och räcka till överallt, men känner oss ändå otillräckliga. Samtidigt matar vi oss med bilder av andras perfekta tillvaro och undrar varför vi inte lyckas lika bra. Men kanske är det inte vi som är fel, utan bilden av vad som borde räcka. Det är själva måttstocken som blivit skev.

Sanningen är att känslan av otillräcklighet inte betyder att något är fel, den är en del av hur livet funkar. Att vara människa är att vilja mer än man hinner, att känna mer än man kan förklara och formulera, att älska mer än man klarar av att visa. Det är helt naturligt, inget nederlag.

Tänk om livet faktiskt är menat att vara ofullständigt, lite för mycket och lite för lite på samma gång. Att det inte är meningen att vi ska räcka till på egen hand? Tänk om vi är skapta för att bära varandras brister, fylla varandras mellanrum och påminna varandra om att det är okej att inte orka jämt?

Vi är så vana att tänka att vi ska klara allt själva. Vi pratar om självständighet som om det vore ett mål i sig. Men sanningen är att vi är byggda för att behöva varandra. För att luta oss mot någon när vi inte orkar. För att få hjälp, och för att ge hjälp tillbaka. För att påminna varandra om att vi inte är ensamma i det här snurriga, vackra, ofullkomliga livet.

När vi vågar erkänna vår otillräcklighet händer något märkligt. Trycket lättar. Livet blir mer uthärdligt och mer mer äkta. Vi slutar jämföra oss med ideal som aldrig varit riktigt mänskliga och börjar istället se värdet i det ofullkomliga.

Kanske är det just där livet blir som mest mänskligt, inte när vi klarar allt själva, utan när vi vågar be om hjälp och låta någon annan räcka till där vi själva inte gör det.

/ Urban

Än i dag minns jag tydligt hur min psykolog en gång påminde mig om att tankar är temporära. Det har gått flera år sedan dess, men den insikten lever kvar i mig, en påminnelse om hur förgängligt vårt inre flöde är och hur befriande det kan vara att förstå just det.

Hur ofta tar vi inte en tanke för en sanning? En orolig tanke om framtiden kan snabbt anta formen av ett påstående, en inre röst som viskar att allt kommer gå åt skogen. I våra egna huvuden låter vi tankarna styra berättelsen, som om de verkligen visste hur allt ska bli. Men egentligen är de bara vindar som sveper förbi. Ibland mjuka och sköna, andra gånger stormiga, men alltid i rörelse.

Det är befriande, för det betyder att vi inte måste tro på allt vi tänker. Men det är också svårt. För tankarna kan känns så verkliga i stunden. När ett mörkt moln seglar in i sinnet är det lätt att tro att det säger något om vem jag är i grunden. Men så är det inte. Det är bara ett moln, tillfälligt och föränderligt. Kanske ser vi ljuset igen redan nästa dag. Eller så dyker nya moln upp med nya former och betydelser.

Jag har själv fastnat många gånger. Självkritiken, katastroftankarna, jämförelserna, de har känts som sanningar om mig. Men de är bara gäster och gäster stannar inte för evigt.

När en tanke möter en annan tanke finns  möjligheten till förändring. Det är som om tankarna samtalar, påverkar, utmanar och berikar varandra. Och ur deras möte växer en ny tanke fram, en tanke som inte fanns där innan, men som känns självklar när den väl uppstår.

/ Urban

Varför har jag skrivit boken?

När jag förra året höll mitt föredrag Att resa sig och gå vidare i Bergskyrkan i Laxå sa en kvinna att hon tyckte jag borde skriva en bok om det jag berättat. Just där och då hade jag inga planer för något sådant. Men samtidigt slog orden rot i mig, och jag märkte att jag inte riktigt kunde släppa dem.

Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skambelagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.

Vad är det för sorts bok?

Är det en självbiografi? En självhjälpsbok? Eller kanske en bok med andlig vägledning? Jag vet inte riktigt. Eller rättare sagt: det är lite av allt.

Texterna är nakna, ärliga och djupt personliga. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Min bok är en blandning. Den rör sig mellan det personliga och det allmänna, mellan sårbarhet och styrka, mellan tvivel och hopp. Och kanske är just det dess styrka: att den inte låtsas vara något den inte är, utan får vara precis så blandad som livet självt.

För vem är boken skriven?

Alla möter vi förr eller senare motgångar i livet och får kämpa. Ibland är det vi själva som kämpar och ibland står vi bredvid någon som kämpar för att orka vidare. Min bok riktar sig till båda. Den är till dig som letar efter kraften att resa dig, men också till dig som vill förstå hur det känns när någon nära går sönder inuti.

Hur känns det att ge ut boken?

Om jag ska vara ärlig: nervöst. Väldigt nervöst. Även om jag själv redan levt min berättelse, burit den och bearbetat den, så är det något helt annat att låta andra få kliva in i den. Vet inte hur människor kommer reagera och den ovissheten känns lite skrämmande. Samtidigt försöker jag se det som en del av modet i att ge ut en bok – att våga släppa taget om kontrollen.

Det jag vet är vad jag inte vill. Jag har inte skrivit för att någon ska tycka synd om mig. Det här är inte en bön om medlidande. Bokens syfte är inte att väcka tårar, utan snarare att väcka en känsla av igenkänning, skapa förståelse eller inge hopp.

I slutändan är det inte en bok om mig, det är en bok om oss. Om det mänskliga i att falla, om rädslan för att inte orka resa sig igen, men också om styrkan som visar sig när vi minst anar det.

Ja, jag är nervös – men också stolt. Att våga vara ärlig är i sig en handling av hopp: hoppet att min berättelse kan få betyda något för någon annan.

Var skrivandet av boken en process för mitt eget läkande?

Nej, när jag satt mig ner för att skriva den här boken hade jag redan gjort den resan. Jag hade redan bearbetat, redan ställt frågorna och levt med svaren – eller kanske med frånvaron av svar. Själva läkningsarbetet var mitt, och det låg flera år tillbaka i tiden.

Egen utgivning eller förlag?

Jag har valt att ge ut min bok på egen hand, för jag ville att boken skulle få vara just min. Mina ord, mina formuleringar och genom Books on Demand får jag möjligheten till det. Och ska jag vara helt ärlig är jag också för feg för att våga skicka in min bokide till ett förlag..

Kommer boken att finnas i bokhandeln? Och blir den e-bok också?

Book on Demand betyder att en boken trycks först när någon beställer den istället för att trycka upp stora upplagor i förväg. Den kommer att gå att beställa via t.ex Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln och redan nu på https://bokshop.bod.se/. Om några veckor kommer den även som e-bok.

Du kan också köpa boken direkt från mig. Swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna levereras från tryckeriet får du ditt exemplar. Om boken behöver skickas tillkommer porto.

Bokrelease & föredrag utifrån boken?

I nuläget har jag inga planer på en bokrelease, men hoppas få möjlighet att hålla föredrag kring boken. Faktum är att det är en av anledningarna till att jag skrev den. Boken är inte bara en berättelse på papper – den är också en inbjudan till samtal.

Jag har redan tidigare hållit föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”, i Immanuelskyrkan i Örebro och i Tranås och Laxå. Varje gång har jag slagits av hur många som bär på sin egen kamp, sin egen berättelse. När jag delat min erfarenhet har människor kommit fram efteråt och berättat om sina livskamper och sagt: ”Det där du berättade, det är precis så jag känner.” Då har jag förstått att det finns en styrka i att tala högt om det vi ofta går och bär på i tysthet.

/ Urban

Det tycks finnas en märklig förväntan i vår tid: att livet hela tiden ska kännas bra. Att ett lyckligt och meningsfullt liv är ett liv i ständig medvind – utan hinder, friktion eller störande inslag. Att vardagen ska rulla på problemfritt och att våra känslor ska vara positiva, lättsamma och behagliga.

Men tänk om det inte är så? Tänk om vi har missförstått vad lycka och mening egentligen handlar om? Tänk om ett liv utan skav inte alls är ett lyckligt liv, utan snarare ett liv där vi aldrig riktigt når på djupet?

Kanske är det just i det som skaver, i obehaget, i frustrationen, i otillfredsställelsen som något viktigt vill göra sig hört. Kanske är det där vi utvecklas och lär oss att verkligen leva.

Skav är som grus i skorna. Det stör, gör ont och får oss att vilja stanna och skaka ut det så fort som möjligt. Men det bär också på ett budskap. Det pekar på något som behöver vår uppmärksamhet. Kanske befinner vi oss på fel plats. Kanske har vi dröjt kvar för länge. Eller så är vi faktiskt på rätt väg, men med fel skor på fötterna.

Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.

Søren Kierkegaard

Det kanske inte är önskvärt med ett liv utan motgångar och Kierkegaards ord är en påminnelse om att det mänskliga inte går att rationalisera bort. Vi behöver få känna även det som skaver och gör ont. Att drabbas, tvivla, sörja, längta, förlora och förändras är en del av att leva.

När livet skaver behöver vi kanske inte skynda oss att hitta en lösning. Istället kanske vi ska stanna kvar en stund i obehaget, våga ställa de svåra frågorna och tillåta smärtan att kännas. Men i en tid där allt ska vara snabbt, smidigt och bekvämt är det nästan ett uppror att sakta ner och lyssna på det som gör ont.

Jag tror att det finns två slags skav: det destruktiva, som tär på oss och gör oss mindre och det konstruktiva, som påminner oss om att något mer är möjligt. Det senare pekar mot utveckling och växande, även om det till en början känns obekvämt. Men för att kunna uppfatta dess röst måste vi våga stanna upp. Våga känna efter. Våga låta det göra lite ont.

Det får bli ämnet för ett kommande inlägg, om det goda och det destruktiva skavet och hur vi kan skilja dem åt. Tills dess: ta hand om ditt skav, kanske har det något viktigt att berätta?

/ Urban

Nu är min bok Att resa sig och gå vidare äntligen skickad till tryck. En personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skam belagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.

”Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.” Ur förord av Maria Wanche

Om bara några veckor är boken redo för försäljning, och jag ser verkligen fram emot att äntligen få dela den med er.

Vill du köpa boken, swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna kommer från tryckeriet får du ditt exemplar. Om den behöver skickas tillkommer porto.

/ Urban

Sitter och korrekturläser min bok ”Att resa sig och gå vidare” och slås gång på gång av samma tanke: det är inte lätt att vara människa. Inte för att livet alltid är tungt eller mörkt, utan för att det rymmer så många saker på en och samma gång. Vi snubblar, reser oss och försöker på nytt. Vi längtar efter trygghet men stöter gång på gång på osäkerhet.

Att vara människa är att vackla, att pendla mellan hopp och förtvivlan, närhet och ensamhet, glädje och sorg. Det är att ibland ha kraft nog att bära andra, och ibland vara så sköra att vi knappt orkar bära oss själva. Det är att vilja räcka till, men också att acceptera att man inte alltid gör det, och att det ändå är okej.

Vi människor bär på motsägelser som om de vore en del av vårt DNA. Vi vill både vara starka och sårbara, självständiga men ändå sociala. Målmedvetna men samtidigt balanserade. Vi vill sticka ut, men ändå smälta in i mängden. Vara närvarande i nuet, men scrollar ändå planlöst genom andras liv i mobilen. Vi kan gråta när vi ser en film, men rycka på axlarna åt nyheterna om krig.

Det är inte lätt att vara människa. Jag märker det varje gång jag försöker leva upp till bilden av den person jag tror att jag borde vara. Stark, klok och balanserad. Men ofta känner jag mig snarare tvärtom: osäker, trött och lite för rastlös för mitt eget bästa. Det är som om jag hela tiden lever i ett spänningsfält mellan den jag strävar efter att vara och den jag faktiskt är. Och ibland skaver det nog mer än jag orkar erkänna.

När jag sitter och korrekturläser inser jag att det inte bara är de yttre kraven som gör livet svårt, utan de inre. Våra egna röster, de som påminner oss om att vi borde ha förstått mer, kommit längre eller orkat mer, de kan vara skoningslösa.

När jag konstaterar att det inte är lätt att vara människa, så gör jag det inte med uppgivenhet, utan med en sorts ömhet. Och kanske är det just därför jag fortsätter skriva, för att försöka förstå, för att fånga något av det som inte går att förenkla, för att visa att vi alla trevar oss fram För att lämna spår av min egen ofullkomlighet, i hopp om att någon annan ska känna igen sig och tänka: jag är inte ensam.

/ Urban

Här kommer det sista smakprovet ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som förhoppningsvis kommer att släppas i oktober. Boken är blandning av självbiografi, självhjälpsbok och andlig vägledning. Texterna är djupt personliga, nakna och ärliga, som om jag för första gången verkligen tillåtit mig att sätta ord på min historia.

”Det finns nog en mening med det som hänt.” Det är en fras vi alla känner igen. Ofta uttalad med goda intentioner, som ett försök till tröst när livet gör ont. Orden kommer lätt, nästan slentrianmässigt. Men de kan också landa tungt, kanske till och med som ett sår i sig.

Vad innebär det egentligen att säga att en tragedi, en livskris har en mening? Att en olycka eller förlusten av någon vi älskar skulle vara ”meningen”? För mig blir det en farlig förenkling. Och jag tror att vi ibland säger det just därför att vi själva så gärna vill att allt ska ha en förklaring. Kaos skrämmer oss. Tomheten gör oss rastlösa. Vi vill se ett mönster, en plan, en orsak. Något som gör det oförklarliga lite mer uthärdligt.

Men när man står mitt i det bottenlösa, framträder ingen mening. Då finns bara smärtan. Det är först med tid och distans som man kanske kan börja ana något som liknar en mening. Inte i själva händelsen, utan i vad den förde med sig. En ny insikt, en fördjupad förståelse, en oväntad styrka.

Och här finns en viktig skillnad: det är skillnad på att finna en mening av något, och att hävda att själva händelsen i sig hade en mening. Att säga till någon i sorg att det ”var meningen” är inte bara klumpigt, det är respektlöst. Men att en människa själv, i sin egen takt, kan upptäcka att något meningsfullt växte fram ur det svåra, det är en helt annan sak.

Jag tror att vi ofta uttrycker oss lite otydligt när vi talar om att hitta en mening i det som har hänt. Det är lätt att blanda ihop två olika saker: att finna en mening av något meningslöst, och att tänka att själva händelsen i sig var meningen. Av egen erfarenhet vet jag hur lätt det kan missförstås, och därför är det viktigt att vi skiljer på dessa begrepp.

En svår händelse kan i sig vara helt tom och meningslös, men de känslor, tankar och erfarenheter som följer av den kan ändå skapa mening. Händelsen behöver alltså inte ha haft ett syfte, men det som växer ur den kan ändå ge oss något värdefullt.

Men vi måste vara varsamma med orden. Var och en måste själv få upptäcka om det finns en mening i det som har hänt. Det är något man bara kan göra när man själv vill, och när man är redo för det. Ingen annan har rätt att tala om för någon vilken mening som skulle finnas i det som upplevts som meningslöst.

Och ibland finns det faktiskt ingen mening alls. Vissa saker är bara förfärliga, orättvisa och meningslösa. Och när man befinner sig mitt i det svåra är det oftast ingen idé att söka efter någon mening, för då finns den inte där. Det är först med lite distans  som man kan börja se en mening.

/ Urban

När jag började dela utdrag ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” med ChatGPT kändes det först märkligt. Att låta en maskin läsa mina mest personliga tankar och fråga: ”Vad tycker du om den här texten?”

Men till min förvåning fick jag ett nyanserat, insiktsfullt och konstruktivt omdöme. Plötsligt såg jag mina texter med nya ögon. Styrkor jag själv inte riktigt vågat se blev tydliga, och det gav mig en viktig påminnelse: mitt skrivande håller. Den insikten stärkte min tilltro till mig själv och gjorde mig mer redo än någonsin att fortsätta.

Och jag vågar nog påstå att det jag skriver i boken är det starkaste jag någonsin formulerat. Texterna är djupt personliga, nakna och ärliga, som om jag för första gången verkligen tillåtit mig att sätta ord på min historia.

Men visst är det märkligt hur lätt självförtroendet kan svikta, trots att vi har erfarenhet, passion och prestationer bakom oss. Som om tron på vår egen kapacitet aldrig riktigt får fäste.

Det är bara att inse att självförtroende inte är en permanent egenskap vi en gång för alla erövrar. Det är snarare en färskvara som behöver underhållas, stärkas och byggas upp, gång på gång.

Men hur gör man det?

Att stärka sitt självförtroende handlar sällan om ett stort kliv, utan om många små steg. Det börjar i det enkla, att hålla det du lovar dig själv. Att ta löprundan du bestämt dig för. Att säga vad du tycker, även om rösten darrar. Varje gång du står fast vid dina egna ord växer något inom dig. Långsamt, nästan obemärkt, men det växer.

Självkritik kan vara förlamande, medan stöttande tankar ger kraft. Hur du talar till dig själv påverkar mer än något annat. Eller för att använda lite mer filosofiska ord: Din inre röst har större makt än någon yttre stämma.

Men givetvis spelar omgivningen en avgörande roll. När någon verkligen ser oss och bekräftar våra styrkor, blir deras blick som en spegel. Den visar sidor vi själva haft svårt att upptäcka och plötsligt blir det lättare att tro på det vi innerst inne anat.

Självförtroende växer när du utgår från det du redan kan och använder det som en stabil grund för nya utmaningar. Men det växer minst lika mycket i misslyckanden. För tillit till sig själv byggs inte genom perfektion, utan genom att våga försöka, falla och resa sig igen.

Vi kan inte heller vänta på att den rätta känslan ska infinna sig innan vi agerar. Självförtroende är inte alltid något vi har från början, utan något som växer fram som en följd av att vi vågat agera.

/ Urban

Det började som en helt vanlig onsdag i början av juni 2003. På förmiddagen hade det som vanligt varit allsvensk fotbollsmatch på Årstalidens förskola, Hammarby mot Örebro sportklubb eller rättare sagt barnen mot mig. Det hade blivit en tradition, ett återkommande inslag i vår vardag, där jag som pedagog alltid spelade rollen som den något klumpige men alltid engagerade motståndaren. Barnen, fulla av energi och tävlingsglädje, tog varje match på största allvar, och jag lät dem vinna tillräckligt ofta för att glädjen skulle bestå, men inte så ofta att de slutade kämpa.

Minns hur en av pojkarna, fyra år gammal avgjorde denna match och sprang runt med armarna i luften som om han just säkrat ett Sm-guld till Hammarby. Hans glädje var smittande, och det där ögonblicket fastnade, barnens skratt, solen som glittrade i deras svettiga pannor, gräsets doft under fötterna. Livet kändes enkelt, hoppfullt och meningsfullt.

På rasten brukade jag ta en promenad i Årstaskogen, något jag gjort i flera års tid. Man skulle kunna säga att skogen var min tillflyktsplats, ett andrum från sorlet och kraven. Mellan träden kunde jag samla tankarna, bearbeta dagens intryck och hämta kraft inför eftermiddagens arbete, och denna vackra och sköna försommardag var inget undantag.

Solen silade ner mellan trädtopparna, fåglarna sjöng, och det doftade verkligen försommar. Jag gick min vanliga runda, en stig jag kunde utantill, och närmade mig Årsta IP platsen där Hammarby brukade träna, med lätta steg och lugn i sinnet. Jag kände mig hemma där, i både kroppen och själen. Men mitt i denna idyll skulle något ske som fullständigt raserade min verklighet. Skillnaden var att jag denna dag fick uppleva en traumatisk händelse som för alltid förändrat mig och mitt liv.

Från motsatt håll på stigen kom en man gående. Först tänkte jag inte så mycket på det, det hörde ju till vanligheterna att möta andra som tog en promenad eller joggade i området. Men innan jag hann reagera drog han upp en pistol ur byxlinningen och riktade den rakt mot mitt huvud. Allt stannade och tiden tycktes frysa. Det kändes som om en kall ström svepte genom mig, som om livet självt dragits undan inifrån.

Med tydliga gester beordrade han mig in på en mindre stig som ledde bort från huvudleden. Jag lydde och rörde mig som på autopilot, styrd av rädsla och chock. Sakta gick jag baklänges in på den lilla stigen, hela tiden med blicken fäst på pistolen, vid den lilla mynningen som när som helst kunde släcka mitt liv.

Hjärtat dunkade så hårt att det kändes som om det skulle explodera och spränga bröstkorgen inifrån. Varje steg jag tog baklänges var en balansgång mellan hopp och total uppgivenhet. Jag försökte tolka hans kroppsspråk och sökte efter minsta tecken på vad som skulle hända. Försökte läsa något i hans ögon men där fanns inget. Hans ansikte visade inga känslor. Inget vrede, ingen panik, bara en stum tomhet som kändes. En kall likgiltighet och kanske var det just det som skrämde mig mest.

Skogen som alltid varit en plats för lugn och återhämtning förvandlades på en sekund till en plats av skräck. Tystnaden var inte längre fridfull, utan tung och laddad med fara. Träden som förr susade rogivande i vinden stod nu som en mörk och hotfull kuliss runt om mig. Jag kände mig instängd, fångad och övergiven.

Mannen sa inte ett ord. Och så, plötsligt utan någon förklaring gick han bara förbi mig. Han passerade mig som om jag inte längre existerade. Jag stod kvar som fastfrusen. Andades tungt, vågade inte röra mig, inte ens blinka. När jag till slut försiktigt vände mig om var han borta.

Då brast det.

Min kropp började skaka okontrollerat. Jag hyperventilerade och tårarna forsade nerför mina kinder. Chocken slog till med full kraft. Jag var ensam, rädd och fullständigt nedbruten. Någonting inom mig hade gått sönder. Minns att jag höll händerna mot bröstet som om jag försökte hålla hjärtat kvar på plats, som om jag inte visste om det fortfarande slog.

Det är märkligt hur livet kan förändras på ett ögonblick, hur det trygga kan slitas sönder utan förvarning. Bara någon timme innan jag stod öga mot öga med ondskan hade jag ju befunnit mig på fotbollsplan med förskolebarnen. Skrattat, lekt, känt mig levande. Nu stod jag i en skog och stirrade in i mörkret.

Utan telefon med mig där i Årstaskogen kom jag upp på den stora stigen, där en äldre man stannade till. Han såg på mig med orolig blick och frågade om jag behövde hjälp. I efterhand har jag funderat på hur jag egentligen såg ut, förmodligen blek, skärrad och tydligt chockad.

Han ringde 112, och jag minns hur jag försökte förklara vad som hade hänt, men rösten den bar knappt. Mannen stannade kvar vid min sida tills polispatrullen anlände, och under tiden varnade han förbipasserande.

Det dröjde inte länge innan den första polispatrullen var på plats. Hjärtat bultade snabbt, men tankarna kändes tröga och overkliga. Att bli hotad med pistol i Årstaskogen mitt på ljusa dagen? Det gick inte att greppa.

Jag försökte återge vad som hänt, men det var svårt att få orden att räcka till. De två poliserna lyssnade uppmärksamt och tog det på allvar. Fler enheter anslöt och genomsökte området. Sirener ljöd från flera håll och det var tydligt att en större insats var i gång. Men trots deras insatser hittades aldrig mannen. Ingen annan tycktes ha sett honom och det gjorde allt ännu mer overkligt. Jag visste ju vad jag hade upplevt. Hur kunde mannen som skrämt och hotat mig bara försvinna?

Jag ringde mitt arbete och berättade vad som hänt, och de hade givetvis blivit oroliga. Flera polisbilar hade kört förbi förskolan och både personal och barn hade märkt att något pågick i skogen. De visst bara inte vad, förrän nu.

En stund senare kom en annan polispatrull för att köra mig tillbaka till förskolan. Och för varje meter vi närmade oss jobbet ökade trycket inom mig. Jag visste att det skulle vara jobbigt, men jag hade inte förutsett hur exponerad jag skulle känna mig.

Vi rullade upp utanför förskolan och bilen bromsade in. Jag klev ur och direkt såg jag hur barnens blickar vändes mot mig. De följde varje steg jag tog, och jag kunde nästan höra deras frågor innan de ens ställts. En ny våg av obehag svepte genom kroppen. Jag styrde stegen snabbt och målmedvetet mot ingången för att träffa min kollega Viola.

När våra blickar möttes behövdes inga ord. Jag föll in i hennes famn, och först då släppte jag återigen taget, tårarna de kom utan att jag hann säga ett ord. När jag till slut lyckades samla mig, tog jag upp telefonen och ringde till min fru Maria. När jag hörde hennes röst genom luren lättade trycket för en stund. Det var som om hennes närvaro, även på avstånd, kunde hålla ihop det som annars hotade att brista inom mig.

En ny patrull kom och hämtade mig från förskolan. Den här gången bar färden hemåt till Fisksätra. Jag frågade försiktigt: Vad händer nu? Får man någon hjälp efter det här? De räckte över ett visitkort till Brottsofferjouren och sa att jag kunde ringa dem. Att polisen skulle höra av sig via brev eller telefon. De pratade som om det var vilket ärende som helst. Men för mig var det en omskakande verklighet som inte gick att hantera som något rutinmässigt.

När jag äntligen kom hem möttes jag av min fru och vår dotter, som då var drygt tio månader gammal. Att få hålla om dem var som att andas ut efter att ha hållit andan alldeles för länge. Marias famn gav mig lugn, och när vår dotter log mot mig med sina stora, ovetande ögon fylldes jag av lycka.

Har bara vaga minnesbilder av vad som hände efteråt, men jag minns att min arbetsgivare hjälpte mig att få kontakt med en terapeut för krissamtal. Jag gick några gånger till en mottagning vid Gullmarsplan, och vad jag minns så uttryckte terapeuten att jag verkade hantera situationen förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna. Det blev därför inte särskilt många samtal, jag tror att jag gick dit tre gånger, kanske fyra.

Trots det var det oerhört påfrestande att ens närma mig området kring Årsta. Att bara tänka på att befinna mig där väckte obehag. Jag blev sjukskriven en tid. Kort därefter gick jag på föräldraledighet, vilket innebar att jag under det kommande året i princip inte satte min fot i Årsta över huvud taget. Det blev en omedveten strategi att undvika platsen där allt utspelade sig. Ett sätt att skydda mig själv från att återuppleva det.

Den fruktansvärda upplevelsen i Årstaskogen visade sig dock bara vara början. Den traumatiska händelsen i skogen blev inledningen till år som kom att präglas av ren ondska och ett mörker jag aldrig hade trott mig behöva möta. Det följdes av brottsrubriceringar som grovt olaga hot, stöld, försök till utpressning, våldtäkt, sexuellt ofredande och människorov. Jag kastades in i en mardröm där inget längre kändes verkligt, där ondskan inte längre var något abstrakt utan hade ett ansikte, en röst och en närvaro i mitt liv. Vem var jag nu? Hur skulle jag någonsin kunna känna mig trygg igen? Det enda jag visste var att jag aldrig skulle bli densamme igen.

Detta är ett utdrag ur boken Att resa sig och gå vidare, en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Naket och ärligt delar jag med mig av mina erfarenheter och livslärdomar, liksom de verktyg som hjälpt mig att resa mig och gå vidare efter svåra trauman. Jag berättar om både ljusa och mörka stunder, om modet att möta smärtan och om hoppet som växer när vi vågar fortsätta framåt. Genom mina ord vill jag ge inspiration, styrka och en påminnelse om att det alltid finns en väg vidare, även när allt känns som mörkast. Förhoppningen är att boken släpps i oktober.

/ Urban

Idag hade jag glädjen att få predika i Immanuelskyrkan i Örebro om den helige Andes gåva. Utgångspunkten var två bibeltexter i Lukasevangeliet.

Lukasevangeliet 4:1-15, 11:9-13

/ Urban